Annika, 65, vågar utmana sig själv: ”Simhopp ­är att möta sin rädsla”

Trots att Annika Naenfeldt hela sitt liv varit förlamande rädd för höjder bestämde hon sig, 57 år gammal, för att börja med simhopp. Tre år senare kammade hon hem brons i den första internationella tävlingen hon deltog i.

– Man måste vara lite knäpp för att hålla på med simhopp, det är verkligen att möta sin rädsla, säger Annika Naenfeldt, ler och häller upp kaffe i blåblommiga koppar på det dukade bordet hemma i lägenheten i Stockholm.

Det var en slump att det blev just simhopp, tränat hade hon inte gjort sedan hon som elvaåring tillbringade dagarna i stallet. Jobbet inom restaurangbranschen och familjelivet räckte och blev över.

– Jag har alltid sagt att träning får jag på jobbet, med allt spring och alla tunga lyft behöver jag inte träna på fritiden också, säger hon.

Men då, för åtta år sedan var det en gäst där på restaurangen hon jobbade på som stod framför sina vänner och visade olika märkliga rörelser i luften. Nyfiken blev hon, och efter ett tag gick hon fram och frågade vad han höll på med.

En gäst gav henne idén

– Det var, som jag trodde, simhopp han visade upp. Och jag hade faktiskt provat på det en gång när jag var elva år men inte vågat fortsätta på grund av min höjdskräck.

Hon insåg att det funnits där i bakhuvudet någonstans, en besvikelse över att hon aldrig gav simhoppningen en chans. Så när den där gästen föreslog att hon skulle testa en prova-på-kurs bestämde hon sig för att prova, även om fjärilarna i magen skrek nej.

– Jag hade inte ens en baddräkt så det blev att springa ut på stan och handla. Och sedan stod jag där i simhallen, i min nya baddräkt, äldst av alla, och kände att det här går aldrig väl.

Men snabbt blev hon en i gänget. Efter ett år tyckte ­Annika att det var dags för mer utmaning och hon bytte till tävlingsgruppen.

– Jag älskar att utmana mig. För mig handlar simhopp om att utvecklas, att våga utmana sina gränser. Och så vill man ju vinna!

Och vunnit har hon gjort. Som 60-åring tog hon brons i masters-EM i London, åtföljt av brons i Budapest och i Gwanju i Sydkorea. Trots ett diskbråck som inte går att operera bort, och att hon ibland hoppat med både bihåle­inflammation och öroninflammation.

– Jag och min tävlingskompis Karin brukar skoja om att bara vi har alvedon, ipren och nässpray så klarar vi oss. Jag är nämligen lite allergisk mot kloret och blir svullen i näsan, säger hon och tar en mazarin från kakfatet.

Kraschlandade

En hel del blåmärken har det blivit. Det svåra med simhopp är nämligen, förklarar hon, att när man väl är i luften så vet man inte vad som är upp eller ner. Man måste bara lita på tränaren som skriker “hepp” när det är dags att sträcka ut kroppen.

– En gång sa min tränare hepp vid fel tidpunkt och jag sträckte ut mig mot vad jag trodde var vatten­ytan men det visade sig vara tvärtom.

Så istället för att landa med huvudet i vattnet kraschlandade hon på ryggen.

– Jag var alldeles svart på hela baksidan. Min tränare var helt förtvivlad, han hade inte på 30 år sagt hepp vid fel tillfälle, men jag sa att det är ingen fara. Jag överlever ju.

Nej, smärtan är hon inte rädd för, den ingår i sporten. Däremot har det varit en ständig kamp mot höjdskräcken. Det tog lång tid innan hon vågade hoppa från sjuans plattform, istället höll hon till på femman och trean. Men vännerna i träningsgruppen har pushat henne att våga.

– De sa att om du hoppar från sjuan så hinner du njuta mer under färden, dessutom blir det lättare för dig att hinna göra de volter du vill, säger Annika.

Så hon ställde sig på sjuan, benen darrade av skräck, men den mentala träningen hon jobbat mycket med hjälpte henne. Hon blundade och tänkte helt enkelt att hon inte var där, utan stod i det som kallas “torris”, en sal där man tränar på hoppen och landar i en mjuk tjock matta.

– Och då gick det. Jag kallar det mitt dödshopp! Jag är skräckslagen varenda gång jag hoppar från sjuan, men jag gör det.

Räddning i svåra stunder

Men att göra simhopp handlar också om att lära sig att läsa av sin kropp och sin dagliga status, som att man ibland inte har tillräckligt mycket energi och kraft för att utmana sig själv.

– Då är det bättre att vänta, annars skadar man sig bara. Det är något jag har lärt mig. Att lyssna på min kropp och hur jag mår.

Simhoppningen har inte bara utmanat henne, den har också räddat henne genom svåra stunder. Som för två år sedan när hennes älskade make Janne dog i cancer. Tre dagar efter att han dött tog hon cykeln till Erikdals simhall.

– Jag var helt vilsen hemma utan Janne, bara gick fram och tillbaka i lägenheten. Det var så skönt att komma till träningen, jag grät och tränade om vartannat. Det blev min andningspaus.

Nu har det snart gått två år sedan Janne dog och även om sorgen är stor så har livet börjat få en ny rytm. Och förutom simhoppningen håller barnbarnet Adelaide hennes humör uppe.

– Hon har prövat på lite simhopp, och det skulle ju vara drömmen, att hon ville fortsätta och att vi kunde hoppa tillsammans, säger ­Annika och ler.n