Kajsa Bergqvist: ”Jag hann inte berätta för pappa”

Vilket är mest nervöst; tävla själv eller att stå vid sidan av som förbundskapten?

– Jag var väldigt nervös ibland när jag tävlade själv, men jag tror att det är ännu nervösare att stå vid sidan av. Under inomhus-VM i mars chockades jag nästan över hur engagerad jag blev. Jag känner ju till de aktivas drömmar och förhoppningar och vet hur mycket de har satsat för att vara så bra som möjligt i just det ögonblicket de ska tävla. Samtidigt är det viktigt att jag inte visar min nervositet för dem. Som förbundskapten ska jag vara ett tryggt och lugnt centrum i gruppen. Hur jag lyckas med det kan jag inte svara på ­förrän efter VM.

 Vilka fördelar är det att ha en egen bakgrund som elitidrottare?

– Jag känner att det är en stor tillgång att veta exakt vad atleterna går igenom. Det gör förhoppningsvis att jag kan uppmärksamma om någon är på väg åt fel håll. Sedan måste man komma ihåg att alla är olika. Bara för att jag gjorde på ett visst sätt behöver det inte betyda att det är rätt för andra. Som elitidrottare gjorde jag många saker rätt, men det var också mycket som jag gjorde fel. Exempelvis hade jag ibland en tendens att bli överladdad.

Vad är det som gör det här till ditt drömjobb?

– Att få jobba så nära de här fantastiska individerna och på ett litet hörn vara med och bidra till att de kan förverkliga sina drömmar, alltså det är en sådan kick. 

Erbjudandet om att bli förbundskapten kom två dagar efter att din pappa hade dött. Hur var det att få drömjobbet under de omständigheterna?

– Fastän jag visste att det här var någonting som jag verkligen ville göra kunde jag inte känna någon glädje över mitt nya uppdrag just då. Pappa blev jättedålig precis i slutskedet av rekryteringsprocessen. Det var en fruktansvärd tid. Jag satt och grät mig igenom varenda fråga under de avslutande intervjuerna. Det var svårt att få fram några vettiga svar när jag var så ledsen.

 Vad har din pappa Gunnar ­betytt för dig idrottsligt?

– Eftersom pappa själv var engagerad inom friidrotten var han den som jag ständigt frågade om råd, även om vi långt ifrån alltid var överens om saker och ting. Medan pappa låg på sjukhuset berättade jag för honom att vi bara var två slutkandidater kvar till tjänsten som förbundskapten. Han ville så enormt gärna att jag skulle få jobbet. Det var synd att han inte fick vara med och se det hända. Jag saknar pappa varje dag. Samtidigt kan jag ibland höra inom mig vad han skulle ha sagt när jag letar efter lösningar på yrkesmässiga problem, så på något sätt finns han ändå med. 

Du har provat på en palett av olika saker sedan du avslutade din idrotts­karriär. Varför?

– När jag lade av med höjdhoppandet var jag jättetrött på friidrotten. De sista åren kämpade jag mycket med prestationsångest, vilket medförde att jag tappade glädjen till idrotten. Jag såg idrottskarriären som ett avslutat kapitel och ville gå vidare i livet och göra andra saker, med följden att jag sa ja till alldeles för mycket. Alla grejer som jag tog mig för blev inte så himla lyckade. När det inte gick som jag ville uppstod frustration. Det är väl klart att jag ska vara bäst i världen på det här också, resonerade jag.

Hur kom det sig att du 2011 gjorde en helomvändning och sökte dig tillbaka till idrottsvärlden?

– Jag hade lovat mig själv att jag aldrig skulle bli vare sig expertkommentator eller tränare. Några gånger fick jag frågan om att följa med till mästerskap och vara kommentator. Efter fyra år tackade jag till sist ja. När jag väl var på plats på arenan insåg jag att det här är ju det roligaste som finns. Då kom kärleken till friidrotten tillbaka. 

Du driver även en restaurangverksamhet för slutna sällskap tillsammans med din fru Josefin. Hur är det att ta emot obekanta i sitt hem?

– Första gången var vi inte säkra på hur det skulle kännas, men det visade sig vara fantastiskt kul. Jag älskar att jobba med mat och vin. Att få duka ett festbord är en välbehövlig motvikt till förbundskapten-jobbet. Jag tror inte det är bra att tänka på idrott 24 timmar om dygnet. Från början lagade jag all mat själv. På grund av tidsbrist har jag nu fått lämna över kockhatten till andra, men jag försöker att göra en rätt på menyn för att hålla kunskapen vid liv. Dessutom väljer jag vinet till maten.

Hur håller du dig i form nu för tiden?

– Genom att springa, spela tennis och gå på gym, eller i alla fall försöka. Jag trodde att en positiv bieffekt av det här jobbet skulle vara att jag tränade mer. Istället har det blivit tvärtom eftersom jag har mindre med tid. Fast det är egentligen ingen ursäkt. Jag har ständigt dåligt samvete för att jag tränar alldeles för lite.

Har du hoppat ditt livs sista höjdhopp?

– Japp! Sista gången jag försökte ta mig över en höjdhoppsribba var två-tre år efter att jag hade avslutat karriären. Jag gick förbi en idrottsplats och ville prova lite på kul, men jag kände mig som en nybörjare som aldrig hade hoppat höjd tidigare. Då bestämde jag mig för att jag aldrig skulle göra det igen. Jag insåg att om jag gjorde ett enda hopp till skulle jag inte längre komma ihåg känslan av att vara bra, och det är ju det minnet jag vill ha med mig för resten av mitt liv.

Hur viktigt är det för dig att få behålla ditt inomhusvärldsrekord på 2,08 meter från 2006?

– Ju längre tiden går desto viktigare blir det eftersom det har stått sig så länge. Den dagen det slås kommer jag nog faktiskt att känna mig lite nedstämd. Om det inte slås av svenska Maja Nilsson, förstås.