Filosofen Jonna Bornemark: ”Livet ska vara både brutalt och njutningsfullt”

Vi slår oss ner på en bänk utanför vårdcentralen i Huddinge centrum. Jonna Bornemark har haft covid och en luftvägsinfektion har bitit sig fast. Snart ska Jonna träffa en läkare och för att intervjun inte ska dra över tiden sätter jag alarmet i min mobiltelefon. En nyfiken hund kommer fram till Jonna och sniffar. Jonna lyser upp och gosar med jycken innan den försvinner iväg till en ursäktande ägare. Jonna ler brett, hon älskar djur – delvis för att de hjälper henne att göra världen större. 

– I en miljö som består av neurotypiska vuxna människor som beter sig som man ska, känner jag mig instängd. Jag tycker om att vara en del av djurens värld. När en hund börjar lukta intensivt förstår man att “Oj, vad det luktar där”. Jag känner inte doften, men jag förstår den. Min sinnlighet breddas av att vara med djur. Varje dag åker jag till min häst. Henne tränar jag belöningsbaserat, med morot istället för piska. När vi människor inte pressar in djuren i våra mallar så får vi så mycket tillbaka. Då kan vi påverkas av djuren, och det gör världen större. 

Jonna Bornemark är filosofen som drar fulla föreläsningssalar, skriver bästsäljande böcker och hörs i det offentliga samtalet. Hon har varit värd för “Sommar i P1”, och är en återkommande gäst i “Filosofiska rummet”. I många år höll hon i filosofikaféer där hon samlade människor utan akademisk och filosofisk utbildning till samtal om filosofi. 

Men känd hos den breda allmänheten blev hon först 2018 med den bästsäljande boken “Det omätbaras renässans”, som ifrågasätter att vård, skola och omsorg präglas av marknadstänk, och där viktiga mellanmänskliga ­möten får stå tillbaka för statistik och mätbarhet. 

 

Vardagsnära filosofi

Som filosof intresserar sig Jonna Bornemark för olika erfarenheter av att vara människa, helst sådant som känns i kroppen och som kanske är svårt att sätta ord på, och gärna ämnen som filosofer traditionellt inte har ägnat sig åt. Graviditet och förlossning till exempel – ämnen som hon har fördjupat sig i under senare år. Både i boken som hon precis har givit ut, och i föreläsningsserien i höst använder hon sina graviditeter och förlossningar till att rubba rådande teorier om vad till exempel “jag och du” är. 

Ja, Jonna Bornemark har definitivt banat vägen för en ny slags filosofi. Hon har tagit sig an mer vardagsnära frå

gor och breddat synen på vad filosofi är. Men när jag säger det till Jonna vrider hon på sig, hon tycker att det låter lite högtravande, även om hon på ett sätt kan hålla med. 

– Med tiden har jag vågat ta mig an det som har setts som banalt, det som är påtagligt och kroppsligt. Men jag vågade göra det först när jag blev etablerad – när jag blev professor och hade en profession. Man ska inte underskatta vad en fast anställning och titel gör med en. Det finns säkert folk som ser ner på min ingång till filosofin. Jag kan ana det i bokrecensioner och i den finkulturella diskursen. 

Men Jonna kör på sitt spår, hon är inte särskilt rädd för att sticka ut. Hon söker inte konflikt, men hon räds den inte heller. Som den gången hon debatterade förnuft och känsla med filosofkollegan och akademiledamoten Åsa Wigforss i “Filosofiska rummet” i Sveriges Radio. Två professorer i filosofi som inte var överens om en enda tanke. “Jag har sällan hört ett intellektuellt samtal med så genuint dålig stämning” skrev Expressens kultursida. (Den som är nyfiken – googla! Det är en intellektuell catfight som på samma gång är upplyftande och intressant.)

Jonna utbrister lite otippat att hon gillar att diskutera med Åsa. 

 

Kroppen är central

– Vi tycker väldigt olika, framför allt förstår vi filosofi väldigt olika. Men det som är skönt med Åsa är att hon debatterar hyggligt renhårigt. Hon tror på argument, hon tror på rationalitet. Och det gör jag med. Sen tror jag på massa andra saker också, däribland känslor och värderingar. 

 

hur skulle Jonna Bornemark förklara sin egen ingång till filosofin? 

– Jag menar att det sinnliga, kroppsliga och emotionella är centralt för livet. Jag vill inte fastna i objektiv rationalitet som distanserar människan från kropp och känslor. Egentligen tror jag att mitt förhållningssätt kommer från min erfarenhet av att vara gravid. Graviditeterna har helt klart präglat mig som filosof. Det var först när jag var gravid som jag insåg att jag inte bara är ett fritt svävande förnuft, utan att jag också är en kropp. 

Jonna Bornemark var 26 år då hon blev gravid för första gången – en erfarenhet som skakade om henne i grunden och som har påverkat henne, och inte minst hennes syn på filosofi, sedan dess. 

– Det var lite chockartat för mig, jag tror att det är därför som den erfarenheten har satt sig så djupt. Jag var ju redan då väldigt filosofiskt intresserad, jag hade planer på att börja forska, och på den tiden var min utgångspunkt att filosofin hängde ihop med det som är abstrakt. I varat och tiden. Jag var en riktig huvudfoting, men plötsligt upptäckte jag hur viktig kroppen är. Jag kände: “Oj, det ju här är det händer”, säger Jonna och klappar sig om magen. 

Hon hade ett stort behov av att läsa om andras graviditetserfarenheter, men kände sig inte alls speglad i den mediadiskussion hon hittade. 

– Det var ett väldigt fokus på prylar. “Oj, behöver man så otroligt mycket saker för den där lilla bebisen?”, tänkte jag. Och så fanns det mycket information om det medicinska, vad som händer med fostret vecka för vecka. Men det filosofiska fanns överhuvudtaget inte med. Och det är ju inte så konstigt om man tänker efter. För vilka har skrivit filosofi? Filosofi är en extremt mansdominerad genre. Historiskt har de kvinnor som intresserat sig för filosofi valt bort barn för att satsa på det intellektuella. 

Här fann Jonna ett tomrum, och sedan dess har hennes graviditeter och barnafödande gått hand i hand med ­filosofistudier, men också i det hon har intresserat sig för rent konkret. Det är det kroppsliga – och gärna de personliga erfarenheterna – som hon har fokuserat på i sin forskning. Och hon har inte saknat material: Först kom ett barn, sen ett par missfall, sen en skilsmässa, sen två barn till, och så ännu en skilsmässa. Sammanlagt har Jonna varit gravid fem gånger. 

 

Tycker om att vara gravid

– Jag har alltid tyckt om att vara gravid, känslan av att dela kropp. Att det inte bara är jag. När värkarbetet påbörjades med mitt andra barn minns jag att jag kände: “Nej, nu blir jag ensam i min kropp igen.” 

För det är ju något med det autonoma jaget som i sin natur är ensamt och övergivet, påpekar Jonna. Själv har hon aldrig dragits till ensamheten, istället har hon skapat ett liv – med liv. I vardagen och rent konkret – i huset – är hon omgiven av andra. Förutom de små barnen, partnern och alla djuren är också hennes åldrande pappa inneboende, och den numera vuxne sonen har heller inga planer på att flytta. Jonna tycker om när livet inte bara är hon. 

– I en sådan tillvaro måste man släppa kontrollen, det blir lätt lite rörigt. För är man en del av något så är man inte i full kontroll. Är man autonom och singulär så kan man kontrollera allt omkring sig. I alla fall inbillar man sig det. Men jag tycker att världen är större än min ordning. I kaoset får jag fokusera på det som jag tycker är viktigt. Jag tycker till exempel att det är obehagligt med matrester, jag vill ha en ren diskbänk, där lägger jag min energi. Där-
emot bryr jag mig inte så mycket om hundhår och sand. Jag vill hellre läsa en bok eller skriva en artikel än att ha ett perfekt hem. 

Att ha sin pappa som hyresgäst fungerar utmärkt, tycker Jonna. Hon gillar att umgås med pappan, det var ju han – och farfadern – som fick henne intresserad av filosofi. Den intellektuelle farfadern var Jonnas idol och förebild. Han, arbetarklassmannen som skaffade sig sin egen bildning och som till och med blev författare på äldre dar (Kjell-Olof Bornemark skrev snillrika spänningsromaner). 

– Jag kände mig alltid väldigt välkommen och mottagen av pappa och farfar. De tog mig på allvar. De lyssnade på mina argument till skillnad mot andra vuxna som jag mötte. Jag drillades i vilda debatter där alla tyckte olika, det har jag nytta av i mitt yrkesliv. 

I uppväxtmiljön fanns också den vackra farmodern, med rötter i både en cirkussläkt och rysk överklass. Denna kosmopolitiska kvinna gjorde också starkt intryck på Jonna. 

– Hon tyckte att det var jobbigt att förlora sitt utseende och det tog jag till mig. När jag var femton bestämde jag mig för att satsa på att vara smart istället för att vara snygg. Utseendet kommer jag ju att förlora, då är det bättre att satsa på tänkandet, resonerade jag. Den här debatten som har varit, att kulturkvinnor tycker att de har blivit gamla och fula och inte vill synas i tv, har provocerat mig mycket. Jag brukar tänka: “Vad bra att jag är ful på den här bilden, publicera den stort.” Jag ska inte behöva vara snygg för att synas i media. 

 

Föreläser om autism

Jonna Bornemark gör vad hon kan för att bryta normer som står i vägen för våra liv, bland annat har hon föreläst om autism. Jonna Bornemarks ­yngste son har en autismdiagnos, något som hon beskriver som extremt berikande, och som definitivt har bidragit till att göra hennes värld större. 

– Jag är själv inte på spektrumet även om jag säkert är i närheten, men jag har alltid uppskattat människor som är det. För de står ofta väldigt fria i relation till normer. Det har varit en sådan njutning att vara med honom, jag har fått lära mig hur olika människor kan vara och hur olika de kan erfara världen. Det har dessutom varit en filosofisk erfarenhet som gjort mig till en bättre filosof. Min son har gjort livet större på så många sätt. Många med funkisvarierade barn upptäcker just det – att livet blir rikare. Jag ska dock inte sticka under stol med att det har varit ganska arbetsamt, men det är sådant som ingår i livet. 

Nej, Jonna Bornemark tror inte på harmoni, hela livet består ju av spänningar, konflikter och begär. 

– I sin grundrörelse är livet både rätt brutalt och väldigt njutningsfullt, och det är så det ska vara