Alex Schulman: ”Jag är en ful ankunge i branschen”

Bara några dagar innan Ica­kuriren intervjuar Alex Schulman har Bonniers årliga förlagsfest på Nedre Manilla på Djurgården ägt rum. Här samlas Sveriges kulturelit. Festen har anordnats i över fyrtio år och brukar vara en snackis. Numera bevakas den till och med av kvällstidningen Expressen. Alex Schulman är förstås en självskriven gäst. Han tillhör landets bästsäljande författare, vars böcker dessutom brukar gillas av kritikerna. Därutöver driver han en omåttligt populär podcast, är en av Dagens Nyheters mest profilerade krönikörer och regisserar på självaste Dramaten. Har Alex Schulman tagit det definitiva steget in i finrummet nu? Går han runt på Manilla och känner sig som en del av det svenska kulturetablisse­manget?  

Alex flabbar. Nä, förstås inte. Utan självdistans skulle Alex inte vara Alex, och han drar en rolig historia om en fest­inbjudan som kom bort. 

– Jag var alltså där på nåder. Så jag känner mig verkligen inte som någon litterär kung på förlaget. Jag är i skuggan av andra duktiga författare och det är precis som det ska vara. Man ska inte gå runt och tro att man är någon. 

 

Allvarligt talat är han inte särskilt förtjust i sociala tillställningar. Det är “klaustrofobiskt, på gränsen till panikartat” att vimla och småprata med folk i branschen. 

– Jag är inte så socialt stark. Att mingla är inte min favoritgren. Samtidigt utsätter jag mig för det, jag vill inte bli en av de där personerna som stannar hemma. Ensamhet kommer jag att få nog av under ålderdomen, jag kan inte bli ensam redan nu. Därför tvingar jag mig ut på den där typen av saker. 

 

Dåligt samvete-present

Vi ses i Bonnierförlagens lokaler på Sveavägen i Stockholm. Under en och samma månad checkar Alex av boksläpp, filmpremiär och teaterdebut. För att ha så mycket att göra ser han ovanligt avspänd ut (i den podcast som släpps några dagar efter intervjun talar han dock om att han är nära att gå in i väggen). Det enda som avslöjar det hektiska tempot är en papperspåse från lyxiga butiken Céline. Inuti ligger en dåligt samvete-present till hustrun Amanda. 

– Jag är inte en särskilt bra make, pappa eller vän just nu. Men det är övergående som tur är. 

Säger han lugnt. Och jag kan inte låta bli att fråga om han är ovanligt närvarande till sin läggning. 

– Ja, det tror jag. Det hänger antagligen ihop med att jag var tvungen att vara närvarande som barn. Alert. På min vakt. Hela tiden läsa av omgivningen. Jag tog på mig ansvaret att kontrollera allt som hände i hemmet, och då måste man vara på alerten. Jag tror att det där sitter i. Jag är uppmärksam på lynnen och temperament. Om det är dålig stämning mellan par, eller om någon är grälsjuk. Jag kan se var samtalen kommer att hamna till slut, det är som en superkraft. 

 

“Allt är självupplevt”

Alex är son till den finlandssvenske journalisten och tv-producenten Allan Schulman, och programledaren Lisette Schulman, som i sin tur är dotter till författaren Sven Stolpe. I flera böcker och åtskilliga poddavsnitt har Alex be

skrivit sin barndom med en alkoholiserad mamma och sin älskade, men ack så medberoende, pappa. Hans första bok “Skynda att älska” handlar om pappan, och hyllade romanen “Glöm mig” handlar om mamman. Och bästsäljaren “Bränn alla mina brev” bygger på dagböcker och brev mellan Alex mormor Karin Stolpe och författaren Olof Lager­crantz. Kritiska röster brukar säga att Alex Schulman bara är kapabel att skriva om sin egen familj. Att han inte är nyfiken på någon annan än sig själv. Nya boken “Malma station” är dock fiktion – men ändå inte. 

– Jag har svårt för den där uppdelningen – var går gränsen mellan fiktion och autofiktion? Allt i “Malma station” är självupplevt, eller upplevt av någon som står mig väldigt nära. På varje sida beskriver jag något sår ur mitt, eller en närståendes, liv. Det fiktiva består i att jag har försatt händelserna och tankarna i andra personer. 

Boken handlar om minnen och relationer. Om barn som blir stora, relationer som tar en annan riktning. Det är ämnen som alltid har intresserat Alex. 

– Ett av mina barn har precis blivit tonåring. Varför har ingen berättat om hur det är? Att plötsligt ha ett barn som inte verkar gilla en. Den lilla skatten som jag var Gud för, betraktar mig numera som en hopplös gubbjävel. Det är en jävla resa, det är som att vara med om sin egen död på något sätt. Ett fadersmord. Det är hemskt att bli avlivad. Jag längtar tillbaka, jag vill att hon ska vara sex år igen. Att hon ska klänga runt mina ben, och titta på mig som att “Det finns bara pappa”. Men den tiden är förbi och det är väl bara att acceptera. Och så hoppas man på att barnet kommer tillbaka, det sägs ju att det finns en andra sida. 

Själv hade han sin pappa som sin stora idol, men till och med lojale Alex hade en period i tonåren då han bara inte stod ut med honom. 

 

– Jag minns särskilt ett tillfälle när mamma hade bett mig att gå upp till pappas rum och prata lite med honom. Mitt i samtalet tog han ett chips med jättemycket dipp och förde till munnen, och jag tänkte “Fy fan vad vidrig han är”. Samtalet var stappligt, vi nådde inte fram till varandra. Till slut backade jag ut ur rummet. Jag har haft dåligt samvete för det där hela livet. Att jag avvisade pappa. 

 

Svårt vara barn

“Malma station” kretsar mycket kring hur utsatt man är som barn, men också om hur svårt det är att vara förälder. Läsaren får parallellt följa flera personer – i olika generationer, och under olika tidsperioder – som bidrar med nya perspektiv. 

– Jag har varit på båda platser. Det var svårt för mig att vara barn och jag tycker att det är svårt att vara förälder. Jag har alltid varit fascinerad av det där giftet som rinner genom generationerna. Vad, av det som hände mig i min barndom, ­eller till och med det som hände mamma i hennes barndom, kommer att föras vidare till mina barn? Vad går i arv? 

I både verkligheten och i böcker har Alex jagat barndomens minnen och sökt efter sanningen. Men vad är sant? Minnet är ju bedrägligt, konstaterar han i samma andetag. Och så berättar han om när han, för sådär nio år sedan, skulle lämna sin äldsta dotter på förskolan. Det är en morgon när allting blir fel. Hon är trött, han har bråttom. De kämpar med overaller och stövlar, och på väg ut ur porten glömmer Alex att dottern ju brukar vilja trycka på dörröppningsknappen. “Jag vill trycka”, skriker hon. “Åh, vi hinner inte med det här nu”, tänker en irriterad Alex. Dottern rasar ihop i en hög, och han lyfter upp henne: “Nu får det räcka” liksom. Han är arg och stressad. Under natten har det snöat och vita flingor täcker trottoaren – men under snön breder den bedrägliga isen ut sig. Alex halkar, faller handlöst, tappar dottern, som flyger i en båge över trotto­aren. Hon landar med en duns och det börjar blöda från hennes kind. 

– Några år senare ligger vi i sängen och pratar, vi har en tradition att prata om saker som har blivit kvar i huvudet. Minnen alltså. “Jag minns när jag kissade på mig i skolan”, säger jag och berättar om det. “Och jag minns när du kastade mig”, säger hon. “Du var arg på mig för att jag ville trycka på knappen och så tog du mig och kastade mig på gatan”. Jag blir alldeles kall: “Tror du att det var det som hände?”, undrar jag. I flera år har hon alltså gått runt och trott att jag var så arg på henne att jag kastat ner henne i gatan. Kanske finns det fler sådana här missförstånd?  

Att samtala med Alex är som att snacka med en gammal bekant. Jag har antagligen lyssnat på samtliga avsnitt av hans och Sigges podcast, så jag vet massor om honom. På ett sätt gör det intervjun svårare. Var ska jag börja? Vad kan jag fråga om som jag inte har hört förut? 

Alex kommer direkt från repetitionerna av “Tröstrapporter”, som ges på Dramaten i höst. Det är en monolog med Gustaf Skarsgård, skriven och regisserad av Alex. Den skulle ha haft premiär redan våren 2020, men fick skjutas upp på grund av pandemin. Då var tanken att Krister Henriksson skulle ha läst monologen, men ett uppmärksammat bråk kom emellan. Alex behövde hitta en ny skådespelare, och valet föll på Gustaf Skarsgård, en person som Alex och Sigge mer än en gång har häcklat i podden. 

– Vi har varit jättehånfulla mot honom, och Gustaf har med rätta varit väldigt irriterad på det. Därför bad jag teaterchefen på Dramaten att kontakta Gustaf. Inte för att jag var feg, utan för att jag ville ge honom en enkel väg ut om han inte kände för det här. Och mycket riktigt – Gustaf var inte särskilt intresserad, men han bad i alla fall att få läsa texten. Motvilligt sa han att han tyckte att den var bra. Vi bestämde att vi skulle ses, och jag sa som det var: Att jag tycker att han är en av de bästa i Sverige på att spela teater och att jag inte kan tänka mig någon som skulle göra det här bättre. Jag är otroligt glad över att han tackade ja. 

Så nu är alltså Alex Schulman också Dramatenregissör. När intervjun görs är det bara ett par veckor till premiär, och Alex tillbringar nästan all vaken tid på den svenska nationalscenen. Mer och mer har det börjat kännas som hans arbetsplats.  

– Men i början smög jag runt på tå, jag strök längs väggarna. Skådespelarna var förstås trevliga, folk kom fram och hälsade, alla sa samma sak: “Så kul med “Tröstrapporter”, och sen sa de: “Vem ska regissera?” När jag berättade att regissören är jag kunde ingen dölja sin förvåning: “Jaså.” Men jag är så nära den här texten, jag ville ta chansen att följa den till slutet. Visst, det är Dramaten, men det är en monolog, jag ska inte vara arbetsledare över en
ensemble på trettio personer. 

 

“Jag grät och grät”

Filmen “Bränn alla brev”, som är baserad på Alex Schulmans roman med samma namn, får däremot leva sitt eget liv. Alex har förvisso varit högst involverad, han har gett feedback i omgångar och har dessutom skrivit manus till berättarrösten. Men det är Björn Runge som regisserar och han måste få göra det på sitt sätt.  

– Filmen är verkligen jättebra, jag grät och grät när jag såg den sista versionen. Men jag har fortfarande inte kunnat se de första sju, åtta minuterna. Boken börjar med ett bråk mellan mig och Amanda, jag skriver inte så mycket om det, bråket försiggår mest mellan raderna. Men i filmen måste ju bråket gestaltas. Min karaktär säger en massa saker till sin hustru som jag aldrig skulle säga i verkligheten. 

Det går bra för Alex, kan man lugnt konstatera. Men hinner han njuta av framgångarna? Nej, säger han krasst. På sätt och vis är det synd. Å andra sidan – är det verkligen där man ska vara? Är det inte alltid bättre att försöka behålla fötterna på jorden?

– Jag minns när “Överlevarna” såldes till USA, jag svävade på moln, jag tänkte att “Nu händer det, nu förändras mitt liv för alltid”. Och så kom boken ut och blev en totalflopp. Eller det var värre än en flopp, det var årtusendets flopp. De har inte gått ut med några siffror, men den sålde i kanske trehundra exemplar i hela USA. Varför hade jag gått runt och känt sådan glädje och eufori? Man ska aldrig gå runt och inbilla sig något. 

Med det sagt: visst hade det varit kul med något litet pris, erkänner Alex.  

– Jag har inte fått ett enda erkännande litterärt. Att “Glöm mig” blev Årets bok berodde bara på att jag tjatade på mina följare att de skulle rösta på den. Utan att låta som Björn Ranelid så måste jag säga att jag lägger ner enormt mycket tid på mina böcker, jag vill verkligen att de ska bli bra. Det är klart att det viktigaste är att nå många läsare, men det hade också varit roligt med ett pris. Men det kommer nog inte att hända. Jag är, och kommer kanske alltid att vara, en ful ankunge i bokbranschen.