De klassiska figurerna är många, inte minst “Roy och Roger” från succéserien “Macken” från 1986. Där spelade Kerstin 17 (!) olika roller, bland annat sin privata favorit “den beiga kundens fru” som smög omkring i verkstaden.
– Ingen av oss trodde ärligt talat att det skulle bli en sådan succé, en sån lite långsam humor på Trollhättan-dialekt… säger Kerstin. Ingen utom Claes. Och Claes fick som vanligt rätt!
Kerstin Granlund
Ålder 71 år.
Bor I norra Glöskär utanför Kungälv.
Familj Maken Mats Wedin och två hundar, Bojjan och Gerd.
Gör Revyartist och teaterdirektör.
Karriär Kom med i Galenskaparna och After Shave 1978. Spelade revy med Hagge Geigert. Har varit med i bland annat ”Macken”, ”En himla många program” och ”Stinsen brinner”.
Aktuell Dokumentärfilmen “De ska va gôtt å leva” kom i september 2022.
Claes, det är Claes Eriksson som tillsammans med Anders Eriksson, Kerstin Granlund, Knut Agnred, Per Fritzell, Jan Rippe, samt bortgångne Peter Rangmar, bildade Galenskaparna After Shave.
Det var också Claes som en gång i tiden lockade studenten Kerstin till att satsa på roliga studentspex istället för ett psykologjobb. Året var 1972 – ännu ett jubileum! – och Kerstin debuterade i “Västgötaskoj”.
Minns du din första roll?
– Ja, jag spelade en husa, Isadora Björk.
Då hade Kerstin lite blygt hängt i spexkretsarna, utan att våga tänka tanken att själv stå på scenen, tills Claes sa “du är ju ändå alltid här, lika bra du är med i föreställningen”.
– Jag vägrade först. Jag var så fruktansvärd rädd, och minns hur knäna bara skakade. Men redan andra föreställningen var det borta!
Show och turné
Spexandet förvandlades till humorgruppen Utan lots och det blev både folkparksturnéer och olika krogshower på 70-talet.
– Vi gjorde också roliga radiokvartar ett tag, Claes, Anders och jag. Ur det växte sedan Galenskaparna, minns Kerstin.
Suget till scenen vet hon inte riktigt var det kommer ifrån, mer än att hennes faster och farbror var engagerade i en lokalrevy utanför Trollhättan.
– Sedan gillade jag också att sjunga och stå på scen i skolan. Men den kaxigheten försvann som tonåring.
Har du haft någon nytta av dina psykologstudier?
– Nej, det har jag ärligt talat inte, säger Kerstin. Jag gjorde praktik på en skola, men kände snabbt att stå på scenen och roa var väldigt mycket bättre. Jag har aldrig ångrat det!
Annars kunde man kanske tro att det var nyttigt med lite psykologi för att hantera alla män i gruppen, men den där frågan har Kerstin svarat på förr.
– För mig var det aldrig något särskilt att vara den enda kvinnan. Jag såg det i så fall som positivt. Jag fick ju klä ut mig till en massa olika roller!
1982 slogs Galenskaparna ihop med After Shave och samma år kom första showen “Skruven är lös”. Den blev en succé i Göteborg, fyra planerade föreställningar blev 35. Däremot sågades den i Stockholm med orden “att ensemblen sedan varken kan sjunga eller agera och dessutom saknar försonande personlig utstrålning gör inte saken bättre”.
“Inte lika roligt längre”
Men sedan följde den ena framgången på den andra med “Cyklar”, “Stinsen Brinner”, “Alla ska bada”…
– Det har bara varit att åka med. Det gick snabbt bättre och bättre med revyerna, även om vårt stora genombrott såklart var “Macken”, säger Kerstin.
Men mitt i alla framgångarna smög sig en annan känsla på. Ensemblen diskuterade om det skulle bli en revy eller en krogshow nästa gång och Kerstin satt där och kände – ingenting. Istället tänkte hon på den där festen som hon återigen tvingats tacka nej till och hur hon längtade efter ett vanligt socialt liv.
– Det var inte lika roligt längre. Jag hade förbrukat min lust och allt kändes motigare. Jag var på en läkarundersökning för att jag hade fått hjärtklappning och svårt att sova och fick diagnosen utmattningssyndrom. Eller “duktig flicka”-syndrom som man också sa. Det var knäckande och svårt att förstå.
– Vadå “duktig flicka” tänkte jag, jag är ju 55 år. Jag accepterade det inte alls i början.
Så när Kerstin till slut höjde rösten på mötet och sa “jag tror jag vill ta en paus” blev det alldeles tyst.
Men pausen blev lång. Och varar på sätt och vis ännu.
– Första tiden satt jag bara och tittade ut över hagarna hemma och glodde på korna, säger Kerstin. Gick promenader med hundarna. Så småningom kunde jag börja träffa vänner igen.
Regiassistent
Däremot har Kerstin inte lämnat teaterlivet. Kontakten med gänget, som hon kallar dem, har hon kvar. De driver Lorensbergteatern tillsammans och Kerstin är ofta regiassistent.
Det blir ingen comeback på scenen?
– Nej, jag tror jag är för skadad, det skulle kännas för svårt. Kanske är det någon form av scenskräck helt enkelt, säger hon och fortsätter:
– Däremot är det otroligt roligt att få vara med och sätta ihop själva produktionen, men sedan när allt är klart kan jag bara säga hej då. Jag slipper prestera varje kväll!
Filmen “De ska va gôtt å leva” är gjord av av Anna och Håkan Hammarén. Här får vi får följa gruppens födelse, mot- och framgångar – från folkparksturnéer till slutsålda föreställningar och till dagens kultstatus.
Med årens rätt minns Kerstin framför allt det som var positivt, det vill säga publikens kärlek och uppskattning.
– Ja, det är det vi brukar kalla för “eftervärmen”.
Hur skulle du själv sammanfatta de 40 åren?
– Fantastiskt och glädjefyllt, men också slitsamt. Jag fick ju betala ett pris, genom min hälsa, även om jag mår bra idag.
Vad är det idag som gör livet gott att leva?
– Friheten. Men också att ha hälsan, vänner, djuren och naturen!
