Jason Diakité: ”Ilskan har varit ett grymt drivmedel”

Det är bara sju år sedan Jason Diakité knappt trodde han skulle orka ur sängen. Nyskild, med 40-årskris och skrivkramp, funderade han på vad han egentligen ville mera med sitt liv. Kanske var det äntligen dags att ta tag i de där frågorna som jagat honom genom åren, som näst­an plågat honom med sitt uppfordrande mantra: “vem är jag?”, “vilket är mitt folk?”, “var är mitt hem?” Resultatet blev hyllade boken “En droppe midnatt”, och trots att det gått några år, så lever boken i allra högsta grad ett organiskt liv tillsammans med sin upphovsman.

I november är det premiär för nya scenföreställningar med den amerikanska versionen, “A drop of midnight”, men boken blev inte bara ett sökande ­efter rötter utan också ett avstamp för ett annat liv. För när vi ses i hans studio i Stockholm är han nybliven tvåbarnsfar, sambo med Amelie och i högsta grad kreativ, full av energi och vältalig på ett vis som skulle göra de flesta politiker mycket avundsjuka.

Studion på Söder i Stockholm är som ett tittskåp, och här är Jason omgiven av saker som är betydelsefulla i hans liv. Böcker, skivor, skulpturer, souvenirer, tavlor, på väggen hänger hans pappas svärd från Kongo, och han plockar ner en liten burk med bomull från en hylla.

– Den kommer från det bomullsfält där min farfar arbetade, i amerikanska södern. Det var en stark känsla att komma dit, jag var tvungen att stanna bil­en och plocka bomullen med mina egna händer. Jag insåg hur djupt slaveriet präglat min familj.  

 

Orden gjorde ont

För trots att Jason Diakité idag lever ett till synes framgångsrikt liv, med en röst som många lyssnar till, så kan han fortfarande framkalla känslan av att vara en en liten spinkig åttaåring på Tunaskolan i Lund. Han var den enda i klassen som inte såg helsvensk ut och det ropades dagligen rasistiska ramsor efter honom. 

– Jag lärde mig vad min hudfärg innebar i världen, säger han. Frågor om klass och etnicitet rann in i mig och triggade igång den identitetskris som jag så länge kämpade med.

För orden gjorde ont. Stannade kvar i kroppen och vändes till ett självförakt.

– Effekten av de orden bär jag fortfarande med mig. “En droppe midnatt” blev på sätt och vis ett avslut på hur de hade format mig, säger han.

Boken och föreställningen beskriver han som ett pussel där han försöker få ihop sina rötter och hitta sitt hem. För även om han fått många svar genom att titta inåt, bakåt under arbetet, så finns det fortfarande stora frågor som kanske aldrig kan få ett fullständigt avslut. En skenbart enkel följdfråga som “så var är ditt hem idag?” gör att Jason funderar och noggrant formulerar ett svar:

– På ett enkelt plan är ju mitt hem där mina barn finns, men …

– Hem är ju snarare en känsla som jag bär inom mig, säger han och ber sam­tidigt om ursäkt för att det kan verka lite flummigt.

– Det handlar om självacceptans och självkärlek, och där är jag inte helt klar – med att acceptera och älska mig själv.

– Så ja, vad är hemma? Det ägnar jag fortfarande mycket tid att fundera över.

Vi känner till hans musik – över tio album. Vi har sett honom som tv:s mest välklädda och glädjefulla deltagare i “På spåret” med vännen Marcus Samuelsson och självklart på Allsångsscenen. Han har sommarpratat, är författare, artist, översättare … Men vi vet också att han har svårt att hålla tyst när han möter orättvisor, rasism och allmän idioti. Många minns fortfarande talet i december 2013 när han i riksdagen fick ta emot “Fem i tolv”-rörelsens pris för “­insatser i viktiga samhällsfrågor”. I ­tårar höll han fram sitt svenska pass och liksom bad om att få bli betraktad som svensk.

 “Jag tog med passet för att säga att detta är mitt bevis på att jag inte är någon främling. Så fientligheten mot mig på grund av min hudfärg kan egentligen aldrig bli främlingsfientlighet – det är och förblir rasism.”

När upptäckte du ordets makt?

– Jag lärde mig tidigt att föra min egen talan. Redan i andra klass var jag kortast i klassen, omväxt av alla. Jag var den enda bruna pojken, av tre på hela skolan i Lund. Orden hjälpte mig att ta mig ur olika situationer.

– Senare upptäckte jag också att jag var bättre på att skriva än på att slåss. 

Det var åtminstone enklare …

 För Jason var också ett argt barn. Arg på orättvisor, arg på dem som förminskade honom och inte rädd för att försvara sig med knytnävarna när det behövdes. “Ena dagarna leker jag med mina plågoandar, nästa dag slåss vi ­efter att någon av dom kastat de där orden i ansiktet på mig”, står det i boken.

Ilskan är till och med en röd tråd genom hela hans liv, menar han, en som dessutom “blossade upp ganska kraftigt alldeles nyligen”. Men ilskan handlar inte om hetsigt temperament.

– Den är mer som en konstant glöd, förklarar han och jämför lite överraskande med en scen ur 80-talsklassikern “Grottbjörnens folk” av Jean M Auel.

– I boken vårdade de tidiga männi­skorna glöden, de bar med den från ställe till ställe. En ny eld kunde tändas nästa morgon. En sådan glöd tänker jag att jag också har.

 

Ilskan drivmedel

Glöden har även legat som grund för hans revanschlusta:

 – Ja, ilskan har varit ett grymt drivmedel för mig. “Jag ska minsann visa världen vad jag kan.” Den har också gett mig ork att förändra saker och ting.

Jasons pappa är svart och växte upp i Harlem i New York. Mamma är vit och kommer från Scranton, några mil ifrån New York. De gifte sig i USA och hamnade till slut i Lund, där Jason föddes i mitten av 1970-talet.

Hans farfar gjorde en klassresa från bomullsfälten till att bli kypare i New York, hans pappa ytterligare en när han kom till Sverige och utbildade sig till människorättsjurist. Att Jason valde musiken istället för att bli akademiker, har, förstår man, varit en lång och intensiv diskussion vid matbordet hemma.

– Min pappa emigrerade till ett land där han kunde gå vidare, flytta ett steg upp, medan jag i hans ögon på sätt och vis har tagit ett steg tillbaka.

– Jag har byggt mitt liv på en kultur som de fattigaste i New York har skapat. Hiphop kommer från de gator som han flydde ifrån för att få ett bättre liv.

Men han måste vara nöjd idag?

– Visst är han stolt, men han tycker nog fortfarande att det jag gör inte är riktigt på riktigt. Det finns ingen plan. 

– Pappas devis är “skaffa dig något de inte kan ta ifrån dig”. Som en fil kand eller en magisterexamen. Jag har något de kan ta ifrån mig när som helst.

Men Jasons pappa Madubuko har en devis till – “det är aldrig försent”. Så kanske?

– Haha, nej, det blir ingen jurist av mig.

Arbetet med boken gav honom också nya perspektiv. Att i nästan två år kartlägga sin historia förändrade honom, menar han. 

  Jag såg all kärlek som ledde fram till att jag föddes. Det gjorde något med mig. Jag blev väldigt ödmjuk inför min egen existens och insåg jag hur privilegierad jag ändå är.

– Min pappa upplevde riktig fattigdom. Det är något som som jag aldrig gjort – tack vare Sverige. 

Idag är han själv pappa till en dotter på fyra år och en nyfödd son på sex månader. Att bli pappa har förändrat tidslinjen. Nu är han inte längre den sista i sitt led, snart är det hans tur att föra arvet vidare.

Så vilket arv vill du föra vidare till dina barn?

– Jag vet inte om identitet blir en lika stor fråga för dem som det varit för mig. Men jag tänker göra allt jag kan för att berätta för mina barn om var de kommer ifrån. Däremot vill jag absolut inte skicka med någon arvsskuld.  

– Mina barn kommer att växa upp i ett samhälle som är mycket mer jämställt – både vad gäller hudfärg och kön – än vad tidigare generationer har fått göra. Men de kommer säkert att möta utmaningar, även om de nog blir annorlunda än dem jag mötte.

Hur är du som pappa?

Här får Jason det där förälskade uttrycket som bara nyblivna föräldrar kan ha, när han säger:

– Det måste vara den mänskligaste känslan som finns att möta ett barns rullande skatt, att se deras glädje över att leva. Det är en känsla som jag inte ens behöver sätta ord på, den bara är.  

– Men som pappa … Hm, jag är nog mer curlande än jag vill erkänna.

Jason säger att han trodde att han skulle bli en strängare pappa än han är, eftersom hans pappa var rätt bestämd.

– Däremot höjer jag rösten lite för ofta. Det försöker jag sluta med. Jag vet ju att det är extremt ineffektivt på alla plan.  

Barnens mamma heter Amelie Coyet och är diplomat. De möttes när hon var stationerad i USA, via en gemensam vän. Idag jobbar hon för utrikesdepartementet i Stockholm.

Vad föll du för?

– För mig kärlek vid första ögonkastet – för henne kanske det tionde! Men jag blev genast nyfiken och – ja, betagen – så jag kämpade gärna lite för att få träffa henne igen.

– Amelie har en “spark”, en glimt i ögat, som är väldigt magnetisk. Världen blir större när man är runt henne.

Senaste plattan kom i fjol och ­Jason hade planerat en uppföljare till “En droppe midnatt”. Men del två har ­istället blivit ett ljuddrama i fyra akter, “Härifrån” (som hade premiär på Storytel i september). Det är en modern svensk saga som bygger på Jasons personliga erfarenheter och blandar musik, poesi och berättande med lite magi.

Dessutom är han – för att knyta ihop hela intervjun – också aktuell med en bok om just ordets makt, “Har du fel?” (se ruta), skriven tillsammans med ­Matilda Westerman.

– Idag har jag lärt mig att dubbelskap är oändligt bättre än hälftenskap. Istället för att se mitt ursprung som ett hinder, som något som gjort mig mindre, som ett slukhål, så är det snarare ett berg, en rikedom.

– Men för mig tog det väldigt lång tid att upptäcka det. Jag hoppas att jag hjälpa någon att att inse det snabbare än vad jag gjorde.