Lina Thomsgårds motto är att tacka ja: ”Första gången jag var med i tv ville jag dö”

Lina Thomsgård är en av den nutida feminismens frontfigurer, och en av Sveriges viktigaste röster när det kommer till jämställdhet, mångfald och samhällsförbättring. År 2010 grundade hon jämställdhetsprojektet Rättviseförmedlingen, och så småningom blev hon chef för det då nystartade museet Stockholms kvinnohistoriska, ett digitalt museum som lyfter fram kvinnors liv och vardag. 

– När jag gick på min andra föräldra­ledighet för ett och ett halvt år sedan insåg jag att det var första gången som jag inte jobbade på nätterna, i smyg. Jag har insett att jag nog har arbetat lite för mycket i mina dagar, att jag har prioriterat jobb framför väldigt många andra saker som är viktigare i mitt liv. Till exempel sömn. Så jag fattade ett moget, lite sorgligt, men viktigt beslut – att säga upp mig från Kvinnohistoriska.

Njuter av att jobba

Lina Thomsgård är uppvuxen söder om Stockholm med en pappa som var social­chef och en mamma som var psykolog. Föräldrarna skiljdes när hon var sex år och bildade så småningom nya familjer. Arbetsglädjen har hon fått med sig hem­ifrån. 

– Jag är hårdkodad sedan barnsben att jobb är fint och viktigt, kanske det viktigaste. Man ska leverera. Jag njuter jättemycket av att jobba, det skänker mig glädje och mening, att göra avkall på jobbet känns lite grann som när folk som älskar mat väljer att banta – varför då? Men nu vill jag se vad som händer när jag ger andra saker i livet samma energi och fokus som jag tidigare har gett jobben. Och det finns ett slut på det här. Jag vet att ett litet barn behöver väldigt mycket tid i ungefär tusen dagar. Tusen dagar. Det ska jag väl kunna klara?

Lina Thomsgård är underhållande att lyssna på. Hon är verbal, analytisk och snabb i skallen. Som journalist är det bara att luta sig tillbaka, hon vet vad som förväntas av henne i en intervju, och har koll på vilka ämnen som engagerar. Jag behöver bara sticka emellan med någon fråga då och då, och så kommer en ny, intressant utläggning. 

Vi ses på ett fik i närheten av där hon bor. Fiket verkar hon betrakta som sitt andra vardagsrum, hon känner sig så hemma bakom bardisken att hon skulle kunna tänka sig att jobba där. 

– Det är bra att påminna sig om det om man är rädd att förlora någon sorts flott ”karriär”.  Det finns alltid något annat man kan göra om det blir så. Att jobba på fik är roligt. Och att vara lärare är ett av de mest givande arbeten jag fått prova på. Det finns ju många platser i samhället som kanske behöver energiska typer som jag. Samtidigt kommer det ju en dag då jag inte längre är önskvärd. När jag säger: ”Jag kan hoppa in och göra kaffe om någon är sjuk”, och de bara: ”Men vi har en 22-åring som kan göra det, hon hör lite bättre än vad du gör”… Det ska bli intressant att se hur jag tacklar det. 

Lina Thomsgård om podden ”Dumma människor”

Lina Thomsgård är en igångsättare, helt klart. Hon observerar ett problem, något i samhället som skulle kunna förbättras, och så försöker hon hitta en lösning. Hennes huvudprojekt just nu, podden ”Dumma människor”, som hon driver tillsammans med psykologen Björn Hedensjö, startade just så.

– Jag hade harvat på med jämställdhetsfrågor i decennier och viftat med min statistik. Men sen började jag fundera: ”Varför gör vi så här egentligen?” Jag ville förstå mitt och andras beteende. Jag minns att någon på Facebook delade ett inlägg om att en man var sjuk på en fullsatt tunnelbaneperrong och att ingen hjälpte honom. Alla som kommenterade var upprörda, vad lever vi i för sorts samhälle? Men det finns faktiskt en förklaring till beteendet. Det kallas ansvarsdiffusion, och har inget att göra med att vi människor inte vill hjälpa. Om det är hundra personer på perrongen så fördelar vi ansvaret på alla hundra. Det är en helt normal mänsklig effektivitetsreflex. Men om det är en person på perrongen så kommer den förmodligen att hjälpa. Människan är alltså inte ond, och det är ju jätteintressant att veta. Världen skulle må så mycket bättre om vi människor lärde oss att förstå vad det är som styr olika beteenden. 

Ett tecken på att Lina Thomsgård har lyckats är när hon får lägga ner sina egna projekt. Rättviseförmedlingen begravdes för fem år sedan, då hon lämnat bygget sedan flera år och mycket av det förmedlingen sysslade med börjat ske av sig självt.

Så föddes Rättviseförmedlingen

– Rättviseförmedlingen föddes en stökig kväll då jag efterlyste dj:s som inte var killar, för att utmana den där trötta ursäkten om att alternativen inte finns. Det var snart tretton år sedan, idag är det där inte längre ett problem. Rättviseförmedlingen hjälpte till att utmana normer och bredda bilden av vem som kan göra vad. 

Lina Thomsgård har själv varit högst delaktig i den här förändringen, men hon protesterar när jag säger det.

– Jag har bidragit med ytterst lite. Det är sällan de som syns som bryter ny mark. Marken var redan uppluckrad när jag kom in i bilden. Det hade regnet och stampats tillräckligt länge på marken, så när jag och de mina kom dit med min spade så var det bara ganska enkelt. Det var ju för att så många andra hade gått före, och för att så mycket ilska hade regnat ner på marken som det gick så lätt.

Det är väl inte hela sanningen? Du har ju de facto funnits med på maktlistor i de här sammanhangen?

– Tillsammans med en massa andra frontfigurer vars arbete utförts av många, men som folk gillar att applådera åt en liten stund. Men visst, jag är nöjd över att Rättviseförmedlingen lyckades göra saker gångbara och pratbara. Det var viktigt för oss att få folk att förstå att talang och kompetens inte behöver se ut som man tror. Att man kan leta lite till. Det finns rörelser som betonar konflikt, och de behövs. Konflikter är livsviktiga i samhället, för vi har inte samma villkor. Men ibland behöver man jobba på ett annat sätt, och försöka få folk med sig upp ur skyttegravarna. Då blir musklerna att förändra större. Generellt gillar jag att jobba så, jag är rätt konflikträdd av mig. Det kanske är syskonet i mig, jag har alltid varit en gruppis. 

Lina Thomsgård i ”Alla mot alla”

Den här gruppisen gillar dessutom att hoppa på nya projekt. I höstas syntes Lina i frågesportprogrammet ”Alla mot alla” och där syns hon även under 2023. Hon har tidigare varit med i ”På spåret” (tillsammans med Jason Diakité, de tog sig till semifinal). Linas motto är att tacka ja. Varför skulle hon inte göra det?

– Folk oroar sig över att de ska svara fel och framstå som obildade. Jag är inte så rädd för det. Jag tror att det hänger ihop med att jag började utsätta mig för sådana här situationer ganska tidigt i livet. Klassiskt kbt alltså. Första gången jag var med i tv ville jag dö. Jag låste in mig på toaletten på Nyhetsmorgon: ”Kan inte någon skjuta mig?” Så småningom blev det mindre och mindre jobbigt. Om jag får möjlighet att ge goda råd till en ung så handlar det om att så ofta som möjligt utsätta sig för att prata inför folk. För det är en sådan jävla nyckel i arbetslivet och i relationer. Att slippa ha ångest när du ska uttrycka tankar och behov. Det blir dessutom
roligare.

Lina Thomsgård har alltid utmanat sig själv och gjort saker som känts jobbiga. Men en sak har hon varit dålig på – att ta betalt. Hon har värnat frihet framför pengar, och det kan hon faktiskt ångra. 

– Hade jag hetat Stefan och varit flitig på Handels så hade kanske något projekt som jag startat varit ett litet Happy Socks eller pytte-Storytel vid det här laget, och jag hade cashat in. Jag har tyvärr varit en urusel löneförhandlare. Men jag är bara 44 år, jag är bara barnet. Nu har jag en massa erfarenhet och idéer om hur miljarderna kan rulla in. 

Hade kunnat ta betalt för Rättviseförmelingens tjänster

Vänta bara, i framtiden vill Lina Thomsgård starta företag som hon faktiskt äger. Där hon inte bara kommer på idén, eller är katalysatorn, utan där hon dessutom tjänar pengar på sin idé. 

– Det har funnits en ekonomisk aspekt av alla grejer som jag har startat, men jag har stretat emot. Rättviseförmedlingen hade kunnat sälja sina tjänster till jättedyra headhuntingfirmor, men det ville jag absolut inte. Jag har prioriterat frihet och inte krävt så mycket mer än ”tillräckligt”. Jag såg nyligen en intervju med David Sundin där rubriken löd: ”Pengar är min största drivkraft”, och jag tänkte ”Får man säga så?” Tänk om jag skulle börja sätta ett värde på mig själv och komma fram till att det värdet är ganska högt.  

Var osäker på om hon ville ha barn – nu har hon två

De senaste åren har Linas liv tagit en ny riktning. Hon har träffat en själsfrände, och hon har fått två barn. 

– Jag som inte ens var säker på att jag ville ha barn. Jag hade börjat kika på kvinnor som inte har barn, de blev som fyrljus i mörkret, ”titta där är hon, galleristen, som lever ett kul liv utan barn”. Jag hade landat i att jag inte behöver barn, och att jag inte behöver leva med någon. Sen träffade jag Alex. Och drabbades av känslan: Att vara med dig är bättre än att inte vara med dig, så why don’t we? 

Och så blev det två barn. Två söner. Hon, en av Sveriges mest profilerade feminister, har numera tre män i familjen. 

– Innan andra förlossningen, när jag fått veta att det inte skulle bli någon dotter så var jag först lite besviken. Kommer jag aldrig få fläta Madickenflätor? Vem ska ärva min volangklänning? Sen kom jag på mig själv… Vänta nu, är det jag, feministen, som tänker det här? Ett år senare är två söner som den mest självklara saken i världen. 

Oavsett kön så känns det viktigt att inte föra över prestationskraven till sina barn, resonerar Lina. 

– Min duktighet kommer inte av att mamma och pappa sa: ”Du måste vara duktig”, utan av att de var så himla duktiga. Och när de inte var duktiga så verkade de inte okej med det. För mig är det viktigt att komma hem och berätta om mina misslyckanden. Det är ett av mina viktiga uppdrag framöver. Jag älskar mina barn mer än livet, jag vill inte att de ska lida av den prestationsångest som jag har lidit av.  

Med åldern kommer ju en viss självinsikt, konstaterar Lina. Det är ju den positiva sidan av att åldras. Men det finns några negativa också…

– Just nu befinner jag mig i ett skede i livet där åldern börjar märkas. När jag bär på mitt barn så får jag kalasont i ryggen, det fick jag inte när jag för fem år sedan bar på mitt första barn. Jag börjar få sämre syn så jag måste ha jättestor stil på telefonen. Kroppen har börjat förlora lite kompetenser. Färdigheterna har naggats i kanten. 

Men hur ska man närma sig åldrandet på ett värdigt sätt då? Att navigera utifrån njutning är Linas bästa råd. 

– Om man har samlat på sig några år i livet så ska man faktiskt ha en belöning. Jag tycker att man ska ägna sig mer åt sådant som skänker njutning. Om det är att brottas, gå på ansiktsbehandling eller färga bort gråa hår – fine. 

Övar på att bråka

Hennes egen källa till njutning finns inom familjen. Hon är ju ändå ihop med en italienare. Han kan sannerligen plocka fram livsnjutaren i henne. 

– Fatta att Italien numera är ”mitt andra hemland”, att jag ens har ett sånt? Jag hade ju älskat Alex och velat leva med honom även om han kom från en håla i Sverige, men det är en jäkla vinstlott. När vi träffar hans familj sitter vi under olivträd och äter ost och dricker rödvin, alldeles outhärdliga är vi. 

Hon har fått lära sig att livsnjuta, men också att bråka – på italienska. 

– Italienska familjer verkar ha en annan tolerans för konflikter. ”Oj, vilket läskigt utbrott du fick”, kan jag tänka när Alex och jag diskuterar. Och då har han inte ens börjat, han är bara lite irri­terad. Konflikterna i hans familj kan vara extremt högljudda, sedan sätter sig alla till bords och är jätteglada. Jag, däremot, är nojig när det kommer till konflikter och gräl. Jag har utvecklat många skills för att undvika konflikter, för jag har inga erfarenheter av att konflikter leder till något bra. Så jag håller på att lära mig att bråka. 

Hon försöker utöka sin beteenderepertoar, och övar sig på att säga saker som: ”kan du ta undan din yoghurtskål?” till sin kille. 

– Hur kan en sån sak vara svår? Min irritation kommer inte ut som en högljudd konflikt, däremot som martyrskap och passiv aggressivitet, och det är precis lika förgörande för relationen som ett riktigt rallargräl. Vi är ett jättegäng här på jorden som tycker att det är trevligare att le lite surt än att höja rösten. Jag är livrädd och tänker att ”det här går inte, nu kommer han att explodera”. Men när jag testar så går det. ”visst, jag tar bort skålen nu”. Jag är lika förvånad varje gång. 

Så mycket har hon lärt sig om mänskligt beteende, tack vare podden, att hon vet att det går att lära om. Och i så fall kan hon ju faktiskt också lära sig att inte jobba lika hårt. 

– Ja, tänk om lösningen inte är att springa fortare och att göra mer? Tänk om det jag strävar efter redan finns här? Kanske är det så enkelt – att det egentligen handlar om att avstå.