Malena Ernman: ”Kungen blir nervös när jag kommer in på scenen”

Karriären igenom har 30-årsjubilerande Malena Ernman utmanat sig själv och tänjt på den konservativa operavärldens gränser. Under åren har hon gjort armhävningar, hjulat, gått ner i spagat och åkt rullskridskor på scenen. Återkommande besökare på utomhusarenan Dalhalla vet att Malena har som tradition att kröna sina framträdanden där med ett dopp. Ett år simmade hon runt i vattnet framför scenen sjungande ”Habanera” ur Carmen. Andra gånger har den kungliga hovsångerskan fallit handlöst på Sollidenscenen på Skansen och landat rakt framför ett förvånat kungapar på första parkett. 

– Kungen säger att han alltid blir nervös när jag kommer in på scenen för att han vet att något överraskande kommer att hända, konstaterar hon med ett upprymt leende.

– Jag tycker själv att det är ganska modigt av mig att göra sådana där saker. Jag vågar göra mig ful, jag vågar skämta och jag vågar köra slapsticks. Ibland sätter folk i halsen, men oftast har det blivit succé. 

Redan som liten Sandvikentös tog Malena starkt intryck av den dansk-amerikanske dirigenten och komikern Victor Borge som hämningslöst drev med
operaetablissemanget. 

– Jag vill vara sångerskan som gjorde samma sak som Victor Borge. Jag skulle bli artist, jag skulle bli clown, minns hon.

Körledaren i barndomen upptäckte Malena Ernman

Upptakten till karriären var dock betydligt mer sedesam. Hemma sjöng Malena från tidig ålder stämmor med mamma Eva och lillasyster Vendela. När hon börjat skolan anmälde Eva henne till barnkören Dammtussarna, fyndigt döpt efter körledaren Sven Erik Damm. Han var den som uppmärksammade den blyga, osäkra, stammande sångtalangen som till en början gömde sig i det bakre körledet. Resolut ställde han henne längst fram och gav henne förtroendet som solist. Vilka komplicerade italienska arior han än satte i händerna på Malena levererade hon dem med perfekt tonträff.

– Jag var ett litet underbarn. Sven Erik presenterade mig alltid med orden: ”Det här är Malena och hon är bara åtta år gammal.” Jag har honom att tacka för väldigt, väldigt mycket. Om Sven Erik inte hade upptäckt mig tror jag inte att jag hade gjort det jag gör idag. Körrepen blev en verklighetsflykt från skolan där jag betraktades som udda och tillhörde töntgänget. Medan de flesta andra ville gå på disco längtade jag efter att sjunga kör i kyrkan. Ibland satt jag ensam i kyrkan och sjöng bara för att få höra ekot av min egen röst.

Rymde till Paris som tonåring för att sjunga på jazzklubb

När Malena var 15 år omlokaliserade sig familjen Ernman till franska Orléans där pappa Lars hade fått jobb. I samband med flytten förvandlades den skötsamma körtjejen till en upprorisk tonårsrebell som rymde till Paris för att sjunga på jazzklubb och inledde ett förhållande med den 14 år äldre klarinettprofessorn Bruno som hon mötte på musikkonservatoriet. 

– Mamma och pappa var skräckslagna över min relation med Bruno. Nu när jag själv har döttrar i samma ålder kan jag förstå deras rädsla. Idag vet jag att vuxna män och tonårstjejer är ute efter helt olika saker. Bruno ville ha ett regelrätt förhållande med allt vad det innebar, medan jag själv var nöjd med att hålla handen och pussas lite oskyldigt. Eftersom jag inte var mogen för något mer tröttnade Bruno så småningom på att vänta. Vid det laget hade han fått sparken från musikkonservatoriet för att han hade haft en kärleksrelation med mig som var minderårig.

Malena Ernman gick Musikhögskolan och Operahögskolan i Stockholm

Medan Bruno flyttade till Paris för att få en nystart återvände Malena till Sverige. Efter att ha avverkat såväl Musikhögskolan som Operahögskolan i Stockholm fick hon sitt stora genombrott som den hjulande och spagatande rollfiguren Kaja i operan ”Staden” där hon spelade mot Loa Falkman. Rollen blev hennes språngbräda till en internationell karriär i de europeiska operahusen. Där möttes den unga entusiastiska svenskan av en hierarkisk och sexistisk arbetsmiljö. 

– Jag blev motarbetad av såväl män som kvinnor. Bland annat råkade jag ut för en kvinnlig regissör som inte klarade av att hålla ordning på sina manliga sångare och tog ut sin frustration över det på mig. Under min karriär har jag också blivit illa behandlad av manliga dirigenter som har föredragit att jag varit singel. När jag bildade familj sågs jag inte längre som lika intressant att jobba med.

Malenas akrobatiska resurser gav henne med tiden en hel räcka mansroller som hon satte tänderna i med största förtjusning.

Intvingad i de stereotypa könsrollerna inom opera

– I killrollerna kunde jag leka och ta plats. Jag kände mig fri. Många trodde att jag var lesbisk eller till med och kille på riktigt. Det var roligt att se den förvirrade blicken hos kvinnorna på scenen som inte riktigt visste vad de skulle tro om mig. 

Föga saknar Malena förstlingsåren inom branschen då hon blev intvingad i operavärldens stereotypa könsroller. 

– Jag har svårt för de extremt kvinnliga rollerna inom operan där många män svärmar runt en och samma kvinna. När jag gjorde Carmen på Kungliga operan i Stockholm fick jag lära mig att gå sexigt. Då kände jag: Någon måtta får det väl för fanken vara! Jag kan inte behöva ha en lektion i hur jag ska gå för att behaga män. Operans förändringsmotstånd har medfört att jag tycker det är mycket mer spännande med musikaler.

Malena Ernman lockas av teater

På senare år har vi kunnat se Malena i musikteateruppsättningarna ”Så som i himmelen” och ”Forever Piaf” där hon spelade mot dottern Beata. Framöver skulle hon gärna vilja gå ett steg längre och göra renodlad talteater. 

– Jag tycker det är oerhört kul att spela teater. Det är just skådespeleriet som jag vill åt. Jag tror att jag skulle vara jäkligt bra på det, att bara spela teater och slippa sjunga. Det skulle jag vilja prova på ordentligt. Jag har gjort några små talroller, men då har jag oftast fått spela operasångare eller något annat som ligger nära min person. Jag har alltid sagt att jag skulle vilja gestalta en kvinnlig polis. 

Om drömmen besannas kan Malena kanske passa på att vifta med batongen mot några av alla de manschauvinister som får henne att se rött.

– Jag är bortskämd med att i mitt liv ha tre fantastiska manliga feminister och förebilder på jämställdhetsområdet: Min pappa, min bror och min man. Dessutom har jag mestadels haft bra manliga kollegor. Det är nog därför jag reagerar så starkt när jag stöter på män som behandlar kvinnor som andra klassens medborgare. Jag blir vansinnigt arg på gubbar som klappar en på huvudet. Det har jag nog egentligen varit i hela mitt liv, men det är förrän nu på sistone som jag har lärt mig att säga ifrån. 

Fanns det någon brytpunkt då du började reagera på de här strukturerna?

– Ja, i slutet av 1990-talet hade jag ett långdistansförhållande med en australisk trumpetare som jag träffat i Zürich. 1999 skulle han komma över till Sverige för att följa med mig på Nobelfesten. Men dagen innan ringde han och gjorde slut med motiveringen att han inte ville vara min respektive på Nobelfesten. Det borde vara jag som var hans respektive, inte tvärtom, menade han.

Svante Thunberg och barnen har följt med henne över världen

I slutändan skulle det visa sig vara en vansinnig tur att Malena blev dumpad av den australiske blåsaren, inte bara på grund av hans inskränkthet utan också för att det på mycket närmare håll fanns en man som passade henne betydligt bättre. Redan året därpå korsades hennes och blivande maken Svante Thunbergs vägar i samband med inspelningen av en dokumentärfilm om kompositören Joseph Martin Kraus. Svante som gjorde huvudrollen i filmen valde prestigelöst att ge upp skådespelaryrket för att stötta Malena i hennes karriär. 

Har slutat att flyga sedan många år tillbaka

Under många år reste han och barnen med varthän i världen arbetet än tog henne. Men med tiden kände Malena att hon behövde spendera mer tid på hemmaplan. Ungefär samtidigt bestämde hon sig för att av klimatskäl inte flyga mer, varken i jobbet eller privat.

– Sista gången jag flög var när jag 2015 gjorde en stor konsert i Tokyo. På hemvägen från Japan reflekterade jag över att det skulle ha sparat en massa utsläpp om de i stället hade anlitat en japansk sångerska. Jag har aldrig ångrat mitt beslut att sluta flyga. Genom att göra avkall på mitt eget resande har jag inspirerat väldigt många andra artister att göra samma sak. 

Är du fullt och fast övertygad om att du har gjort din sista flygresa någonsin?

– Ja, till hundra procent! Låt dem flyga som inte har flugit någonting i sina liv. Vi västvärldsmänniskor har gjort planeten så illa med vårt flygande att vi kan stå tillbaka nu. Vi har haft vårt roliga.

Tar tåg till jobben

För att skona miljön åker Malena numera tåg till engagemang ute i Europa. Klimatfrågan må inneha förstaplatsen på hennes prioriteringslista – ”Ingenting spelar någon roll om vi inte har någon planet”, som hon krasst uttrycker saken – men det är långt ifrån det enda området där hon har gjort sin röst hörd i samhällsdebatten. Flyktingkrisen, den svenska skolan och psykisk ohälsa är andra frågor som hennes hjärta bultar för. Samhällsengagemanget är ett arv i rakt nedstigande led. Malenas morfar Ebbe Arvidsson som var hovpredikant chefade över ett av Sveriges största biståndsorgan, Lutherhjälpen. Mamma Eva, numera pensionerad diakon, har tagit emot flyktingar under familjens tak hela Malenas uppväxt och gör fortfarande stora volontärinsatser. Malena själv har även i vuxen ålder haft asylsökande flyktingar boende hos sig. 

– Man önskar bara att man kunde göra ännu mer. Vi svenskar har en förmåga att brinna för vissa frågor i korta perioder då det är på modet att göra det. Vi kan kosta på oss att bry oss när vi har tid till det. Engagemanget måste vara på våra villkor och får inte inkräkta på våra högtider och traditioner. Usch, det där tycker jag är jobbigt, suckar hon märkbart illa berörd. 

Blev besatt av att sy under pandemin

Malenas motgift mot misströstan över vart världen är på väg är att stänga in sig i den lilla syateljén som hon inrett hemma i lägenheten. Med hjälpt av diverse secondhandfynd tillverkar hon där sina egna konsertklänningar. Sömnadsintresset är en produkt av pandemideppigheten som uppstod när kalendern tömdes på jobb.

– Det roliga är att jag faktiskt inte kan sy. Klänningarna håller visserligen ihop, men invändigt ser de ut som spindelbon. Eftersom jag inte förstår mig på symaskiner syr jag allt för hand. Syendet har blivit min nya besatthet. 

Malena Ernman föredrar ensamhet framför fest

Den nyfunna passionen harmonierar väl med Malenas eremitläggning.

– Jag är en oerhört asocial person som vantrivs i stora grupper. Fester går jag aldrig på. Mycket hellre är jag ensam hemma med hundarna en hel helg. Svante ska snart åka bort en vecka. Jag försöker låtsas som att jag kommer att sakna honom, men sanningen är att jag ser fram emot att få vara själv, bekänner hon med ett skratt.

En vecka är dock gränsen för hur länge Malena vill vara utan sin make. 

– Eftersom jag är helt oteknisk och saknar körkort behöver jag honom för att betala räkningar och skjutsa runt mig. Jag är totalt beroende av Svante. Han skulle klara sig hur bra som helst utan mig, men jag skulle inte klara mig utan honom. Jag är så glad att han står ut med mig.