När andra lekte med Barbie, sydde Marina Kereklidou kläder till dockorna – nu klär hon världsartister och Nobelgäster

Hon kliver ut genom porten på Kungsholmsstrand och det är ingen tvekan. Kvinnan som går längs trottoaren osar av det där omisskännliga som kallas stil. Kavajen är vintage från YSL, kjolen vintage från Stella McCartney, tröjan från Busnel är egen design och självklart lämnas inte heller skorna åt slumpen: YSL, vintage.

Men så är Marina Kereklidou också en av Sveriges mest kända modedesigners och stylister, som i sommar har fått en helt egen retrospektiv utställning på Rian i Falkenberg. 

De senaste månaderna har Marina, parallellt med sitt heltidsjobb, grävt sig igenom fyra fulla lådor med bilder och klipp från sin långa karriär och det har varit ett galet arbete, säger hon, men också mycket roligt.

– Jag hade aldrig orkat utan min kurator Helena Hertov. Hon har drivit på mig och hittat så bra byggstenar för ­utställningen, säger Marina och tar ett bett av sin croissant. 

Trots sin trådsmala midja visar sig Marina Kereklidou nämligen ha två – inbillar jag mig – ovanliga egenskaper i modevärlden: humor och aptit.

Stylade och sydde kläder till Barbiedockorna

Hennes gedigna karriär sträcker sig tillbaka till – ja faktiskt ända till den tiden då hon lekte med Barbiedockor. Eller lekte och lekte. Sjuåriga Marina förstod inte riktigt varför hennes kompisar skulle låta Barbiedockorna leka och spela roller. För Marina var Barbiedockan någon som man sydde kläder till och stylade. Punkt.

– Fyra av de där Barbieklänningarna är faktiskt med i utställningen, säger Marina.

Mamma Kiriaki, som var städerska, fick ett sommarjobb hos en sömmerska och det hände att lilla Marina hängde med dit. Det var som en sagovärld som öppnade sig och ibland fick Marina tygbitar i små zippåsar att ta med hem.

 – Det blev mina skatter, säger hon. I vissa påsar låg det ibland en tygklädd knapp, men de var så fina tyckte jag, så jag ville helst inte använda dem.

Växte upp i en fattig familj

När Marina berättar om sin bakgrund så är det omöjligt att inte fundera över varifrån hennes starka kreativa kraft kommer ifrån. Det var knappast så mycket flärd under uppväxten.

– Nej, jag kommer från en väldigt fattig familj. Vi var arbetarklass och det fanns inga extravaganser någonstans.

Marina är född i Grekland, och kom bara några månader gammal till Sverige 1970. Familjen var arbetskraftsinvandrare, men flydde också från juntan. Sex år gammal flyttade Marina med familjen till Stockholm, men sju år senare, när Marina var 13 år, valde de att återvända till Grekland.

Vad tyckte du om det?

– Ha, ha, det var ingen som frågade. Det var bara att gilla läget.

– Det är inte som idag när du kan fråga en treåring vad hen vill ha till middag… 

Marina fick höra att hon skulle ”flytta hem”, och det var väl ”fantastiskt”.

– Men jag flyttade inte hem, jag flyttade till ett land jag inte kände, till ett sätt att vara som jag inte kände till, till ett språk jag talade som en invandrare.

Hade läs- och skrivsvårigheter

I dag kan hon ändå känna att flytten var bra.

– Mitt ursprung har jag intakt, även om jag känner mig väldigt svensk, säger Marina som brukar beskriva sig som ”en midsommarstång i Grekland och en akropolispelare i Sverige”.

 Skolan var hård i Grekland, säger hon. Marina var ordblind och hade läs- och skrivsvårigheter. 

– Det fanns inga hjälpmedel, utan jag fick hitta på egna. Jag spelade in mina läxor på en liten diktafon och lyssnade på dem för att hänga med.

– Som tur var hade jag lätt för siffror, så jag fick ändå en känsla av att jag också var lite smart och väldigt händig.

Hittade kärleken till mode

Några direkta stilförebilder fanns det knappast i staden Thessaloniki. Däremot lyckades den tonåriga Marina hitta modelegendaren Elsa Klensch, som rapporterade för tv-kanalen CNN från mode­husens stora visningar.

– Programmen var tio minuter långa och jag satt som i en dröm och tittade på alla kläder. ”Den världen vill jag vara i”, tänkte jag.

Att hon hade en begåvning för kläder såg även hennes lärare. Under syslöjden – när vi vanliga i bästa fall fick ihop en grytlapp – så knåpade Marina ihop egna kavajer och väskor. 

– Mamma var hantverkskunnig och virkade och stickade mycket. Kanske blir man en kopia av sin mamma vare sig man vill eller inte…

Utbildade sig på tillskärarakademin och Beckmans

Efter gymnasiet i Grekland flyttar Marina tillbaka till Sverige och utbildar sig på tillskärarakademin, och går alla tillbyggnadkurser som finns, som herrkläder och gradering.

–  Jag kände – ska jag jobba med det här måste jag kunna allt!

Sedan gick hon också modeutbildningen på Beckmans, samtidigt som hon extraknäckte som modell. Lite för kort, 173,5 centimeter, ”men om jag sträckte ordentligt på mig kom jag upp till 174.”

– På den tiden var alla modeller stöpta i samma form, de skulle vara långa, blonda och med stora blå ögon. Jag stack ut.

–  Jag glömmer aldrig när jag hörde i tredje hand att ”Marina är det mörkaste vi kan ha på omslaget”. Ganska skrämmande eller hur?

Handplockad till NK

Marina flyttar till Paris för att lära sig franska, när det kommer ett samtal från Margareta Westberg, hennes mentor från Beckmans. ”Nu ska vi starta en ny avdelning på NK och du ska vara en av designerna”, sa Margareta.

Resultatet blev NK Independent, där nya modeskapare som Pär Engsheden, Nygårds Anna och Marina Kereklidou fick chansen att visa upp sig.

Marinas kollektion blev en chock. Här kom hon direkt från Paris, inspirerad av franskt och asiatiskt mode och presenterade klänningar som ingen knappt sett i mode-Sverige tidigare. Svarta små tajta silkesklänningar med slits och röda fransar. Sexigt, kvinnligt, feminint, tvärtemot den dåvarande praktiska trenden.

Britney Spears hörde av sig

Själva NK Independent blev ingen succé, men tidningar, stylister och artister fick upp ögonen för Marinas känsla för stil.

–  Just då var Sverige dränerat på ­feminina flortunna skapelser. Mina klänningar blev som fjärilar i modevärlden, säger Marina.

Nina Persson från bandet Cardigans, som då var världsberömda, var en av dem som gillade Marina. Snart hörde även internationella storstjärnor som Britney Spears av sig. 

–  Jag fick ett mejl från hennes management: ”Britney kommer till Stockholm. Har du något att låna ut?” Vad svarar man på det? Är det ett skämt?

Vad blev det för kläder?

– Hon bar en vit satintopp med volang, en grå denim minikjol med neonsömmar och ett par vita benvärmare i skinn med gula neonsömmar…

Eget klädmärke och jobb som stylist

Under åren 1997–2002 arbetar Marina med sitt eget märke. Men det är ett oerhört hårt arbete. Marina sköter i princip allt själv, från själva designen till marknadsföringen.

– Jag gjorde nog alla misstag man kan göra. Plötsligt höjer fabriken sina priser när jag redan sålt in kollektionen. Det slutade med att jag i princip betalade 100 spänn för varje par jeans jag sålde.  

Nej, några större pengar tjänade hon inte, men som tur var hade hon hela tiden ett jobb till: som stylist. Marina stylade till reklamfilmer, musikvideor, stora modekampanjer…

Blev det aldrig för mycket?

– Jo, jag har nog tangerat den berömda väggen. Men jag har alltid varit väldigt noga med att äta och sova. Jag hoppar aldrig över måltider, tar gärna en fika med bulle som nu med dig, och ser alltid till att sova.

–  Jag är som Skalman!

Höll på att jobba ihjäl sig med sin sista kollektion

Sin sista kollektion släppte hon 2002, en jättesatsning ”där jag nästan höll på att jobba ihjäl mig”.

–  Jag var sponsrad av Absolut vodka, och vid lanseringen hängde det en stor vepa över hela Nordiska museet där det stod ”Absolut Kereklidou”.

– Vad ska jag göra nu? tänkte jag. Nu har jag draperat hela Nordiska museet… Jag var helt slut efteråt, jag tror inte ens jag orkade sälja in kollektionen.

Designer för Busnel

2011 blev Marina designer för Busnel där hon varsamt förnyade det klassiska varumärket.

– Omsättningen ökade från 5 till 20 miljoner. Ja, idag har jag lärt mig att prata pengar, skrattar hon. Vissa personer förstår bara hårda fakta.

 Sedan sju år är hon ”creative director” för glasögonföretaget Synsam.

–Det är så fantastiskt att få vara del av ett team. Det finns en sådan otrolig kraft när alla jobbar åt samma håll i ett stort och proffsigt maskineri.

 Många av er har under åren garanterat sett Marina Kereklidous design.

Stylat Melodifestivalens artister och programledare

Flera gånger har hon fått uppdraget att klä Melodifestivalens artister och programledare, bland andra Alexandra Pascalidou, Josefin Sundström och Carola. Minns ni också när Charlotte Perrelli och Lena Philipsson sjöng ”Flickorna i Småland” i lättklädda fransar? Klänningarna fick minst sagt ett stort genomslag.

– Sexchocken på löpsedlarna – det är jag, säger Marina.

Vi har också sett henne klä många programledare under Nobelfestligheterna, både från SVT och det året TV4 hade sändningen. Själv minns jag fortfarande Jessika Gedins svartvita frack, precis som dåvarande kulturminister Alice Bah Kuhnkes sidenklänning i offwhite med vikningar av ripsband på livstycket.

– Jag har alltid tyckt om att ta fram personens finaste sidor. Det ska inte handla om mina kläder – utan om människan som ska bära upp dem.

Hon är enormt fokuserad när hon arbetar och det är nog inte alltid så lätt att leva med en sådan person, säger hon.

–När jag är inne i något vill jag inte bli distraherad, jag får tunnelseende och vill inte bli störd.

Hon är övertygad om att hon har någon form av diagnos, att hon ”ligger på autismspektrat” som hon säger.

– Jag har inte kollat, utan känner att så länge jag klarar av mitt liv relativt bra och kan betala mina räkningar, får det vara. Det är väldigt dyrt att bekosta en utredning själv.

Socialt avig

Kanske kan hennes eventuella diagnos medföra ett handikapp i en del lägen, funderar hon och beskriver en viss social avighet.

–Det är knappt något jag märker själv, men jag har förstått att det ibland blir missförstånd när jag försöker vara rolig till exempel. Personer förstår inte alls hur jag menade.

– Där kan jag känna igen mig i min mamma. Hon var autistisk, väldigt kapabel och lite socialt avig.

 26 maj hade utställningen ”Jag är Marina Kereklidou” premiär på Rian i Falkenberg. Den beskrivs som en berättelse, från barndomen i Stockholm och Thessaloniki till modevärldens toppskikt.

– Först tänkte jag ”retrospektiv, va?” Jag är väl inte död ännu. Men nu hoppas jag att utställningen visar min energi och skaparglädje. Jag vill vara tillbaka i det där rummet där barnet får leka fritt.

– Då kan det rentav bli ljuvligt, om jag får säga det själv.

Har du bra självförtroende?

 –Nej, men jag är nyfiken och modig!