Josefin Johansson: “Gillar man det barnsliga tas man inte på allvar”

Josefin Johansson har ett alias. Som artisten Josefinito släppte hon i början av juni sin nya singel, eurodiscolåten ”Mimosa”, som handlar om hur bubblig man känner sig när man är kär. Hon leder också programmet ”Fråga musikprofessorn” i P2 tillsammans med Mattias Lundberg – det är han som är professorn – där de diskuterar saker som ”Har Sylvia ­Vrethammar lånat av Tjajkovskij?”

Den som tänker på Josefin som komikern med lilarosaturkos lugg och som framgångsrik tävlande i SVT:s paradfrågesport ”På spåret”, blir kanske förvånad över att hon också gör musik. Eller att hon är skådespelare. Och författare. Men Josefin bejakar sin skaparlust i alla dess former.

– Jag trodde länge att man behövde välja. Men på senare år har jag kommit på att man kan göra alltihop. Under pandemin, när många inbokade grejor försvann, fanns det plötsligt tid att gå in i musikstudion och bara köra.

I februari kom singeln ”Dinosaur” och i fjol hennes debutalbum, ”Call of Cutie”. I flera låtar gästspelar den seriöse nyhetsjournalisten Johar Bendjelloul, ­Josefins parhäst i ”På spåret”. En oväntad popduo som delar lusten för pumpande, livsbejakande 90-talstechno.

Vägrar vara en trendsättare

– Jag skriver låtarna tillsammans med min producent Robin Rudén och ibland får jag säga ifrån när jag tycker det blir för modernt. Jag tävlar inte med dem som vill vara inne, säger Josefin och tillägger urskuldande:

– … även om jag ofrivilligt håller på att bli just det eftersom många nu satsar på eurodisco. När till och med ­Dagens Nyheter skriver om att min ­musik ligger längst fram blir man ju orolig och undrar: Vad har jag nu gjort? Har jag plötsligt blivit trendsättande? säger Josefin ironiskt.

Ja, hur ska hon hantera det? Att ­vägra vara trendängslig är typiskt för Josefin. Hon klär sig i en helt egen stil – mycket färg, tuperat hår, knytblusar, glitterkängor, knasiga smycken. När andra ältar sina neuroser har hon en framtoning av lättsam tjej som vill bekämpa tråkigheten här i världen. Hon odlar en glad nostalgi för barndomens knubbiga plasthästar och tonårens musikstilar.

– Kanske kommer de tillbaka för att mycket är svårt nu. Vi orkar liksom inte vara ledsna både i musiken och i verkligheten. Vi behöver lite av det framtids­hopp som fanns på 90-talet, filosoferar hon.

Den opretentiösa attityden härstammar från Josefins uppväxt i gräns­skogarna mellan Halland och Småland. Det var tre kilometer till närmsta granne och sladdbarnet Jossan fick roa sig själv. Det utvecklade hennes fantasi.

– I storstan finns det så mycket som är tillgängligt jämt. Men att få kämpa för saker, längta efter saker och hitta på dem själv är guld värt. Jag ville till ­exempel dansa balett men det gick ju inte där jag bodde. Å andra sidan, nu går jag på vuxenbalett och det känns extra härligt eftersom jag längtat efter det i 38 år.

– Som barn gillade jag att klä ut mig och tänkte mig ett framtida jobb som isprinsessa, vanlig prinsessa, dansös ­eller något annat yrke där man har fina saker på sig, berättar Josefin.

Slumpen som avgjorde

Så blev det också, i princip. På scenen kan man ta ut klädsvängarna. Men hennes scenkarriär beror på tillfälligheter. Först råkade hon redan i mellanstadiet få uppleva berusningen i att få folk att skratta. Hon sjöng i kyrkans barnkör, utklädd till giraff, och skulle nysa mitt ­i sitt solo vilket väckte publikens jubel.

Andra gången slumpen ingrep gick ­Josefin på högstadiet och spelade upp en pjäs med sin teatergrupp. I publiken satt en dramalärare som uppmanade henne att söka till teaterlinjen i Halmstad.

– Jag hade tänkt gå samhälls­programmet i Gislaved och visste inte ens att man kunde plugga teater på gymnasiet.

Efter studenten jobbade hon som allt-i-allo på Halmstadkomikern Thomas Peterssons turnéshow – vilket lärde henne mycket om humorns hantverk – och gick en tvåårig skådespelarutbildning på folkhögskola. Förgäves sökte hon till Scenskolan flera gånger, gav upp och skrev in sig på universitetet i Malmö. Så hade allt detta med teater bara varit en tidsödande omväg till ett akademikerjobb?

– Nej, för en dag fick jag syn på en ­affisch på ett elskåp. ”Vill du jobba med humor i P3?” stod det. Och jag bara: Det är det enda jag vill! Jag beundrade Annika Lantz och ville bli som hon, ­rolig i radio. När jag såg den lappen kändes det som himlen öppnade sig, ­solen bröt igenom och körer sjöng. Ansökningstiden hade gått ut men jag lyckades få jobbet ändå.

24 år gammal landade Jossan ­Johanssson från småländska Stubbabo mitt i Malmös livaktiga humorkretsar och blev kollega med komiska begåvningar som Jesper Rönndahl och Liv Strömquist. Hon hade hittat sin grej.

Hade bra betyg i femman

Ska man räkna upp alla etermedie­format hon jobbat med sedan dess blir det en lång lista med radioprogram, egen podd och mängder av tv-program, från ”Julkalendern” till ”Så ska det låta”. I tre år programledde Josefin SVT:s frågetävling ”Smartare än en femteklassare”.

Själv hade hon bra betyg i femman och i skolan överlag. Bakom skojigheten är hon påläst. Pappa jobbade på Televerket och skötte skogsgården, mamma var ekonomiassistent, båda hoppades att ­Josefin skulle läsa vidare

– De tillhör en generation då man valde en bana. Pappa var orolig länge. ”När ska du skaffa dig ett riktigt jobb?” Det dröjde nog tills jag var med i ”På spåret” innan han kände att det kommer att ordna sig. ”Nu är hon ju med i riktig tv” typ.

Ett exempel på hur hon jobbar med fria projekt som utvecklas och glider över i något helt annat, är den föreställning om drottning Kristina hon tänkte skriva med skådespelaren Robert Noack. Josefin skulle både agera, sjunga och klä ut sig. Bingo! Men hon insåg snart att många – från Greta ­Garbo och neråt – redan gjort sin version av ­Kristina och tog därför idén vidare till att handla om Sveriges drottningar ­genom historien.

– Jag hade ju läst på om Kristinas släktingar och insett hur lite som är känt om de kvinnliga kungligheterna. Föreställningen hette ”Drottningsylt” och ett förlag hörde av sig och ville att jag skulle göra en bok av den.

Det blev en fartfylld faktabok för unga om den kvinnliga regentlängden, inklusive doldisar som Ingamodher och Rikissa av Danmark, alltsammans ­illustrerat av Jonna Björnstjerna och belönat med Svensk Biblioteksförenings pris för bästa faktabok för barn eller ungdomar.

Jobbar på roman

Detta var så kul att duon Jossan och Jonna fortsatte med boken ”Dynamitgummor”. Den handlar om de ynka 57 kvinnor som (när boken kom ut 2021) hade fått Nobelpriset – av de närmare tusen som delats ut.

– Jag är intresserad av fakta och utgår ofta från vetenskap i mina föreställningar. Då är ju en del av innehålls­jobbet redan gjort, säger Josefin.

Nu har hon tagit nästa kliv på författar­banan, går en skrivar­utbildning och jobbar på en roman med inslag av fantasy. Där ser man vad lusten att klä ut sig kan leda till.

– Utklädning, dans och rörelse, leksaker – allt sådant tycker jag är roligt. Det var det jag gjorde när jag var liten. Jag är väldigt förtjust i min barndom. Eller i barndom generellt, inte bara min egen. Häromdagen fick jag hem ett Tradera-fynd, en samling 90-talssuddgummin som jag satt och lekte med hela dan för det var så himla kul, säger Josefin och gör en gest som om hon svarade i en pytteliten leksakstelefon. Hallå, hallå!

Och jodå, hon har ett 30-tal My Little Ponies, hästarna som inspirerat hennes regnbågsrandiga lugg. Men hon medger att det börjar bli för mycket loppisfynd och retroleksaker i hennes etta. Det har hon löst genom att även köpa ett hus.

– Det ligger utanför Laholm, i en liten by där jag har goda vänner. Det fyller jag med ärvda teakmöbler, telefon­hyllor, 60-talsplast och annat jag samlat på mig.
Josefin har målat om i hela huset och givetvis inte i beige. Med all denna verksamhet – och då har vi långt ifrån räknat upp allt – hur hinner hon?

– Jag gör upp scheman och håller dem strikt. Jag kanske avsätter fyra timmar till romanen och eftermiddagen till att förbereda ett gig. Jag vet ju vilka framträdanden som finns inbokade och kommer jag dit utan att ha något att säga så blir det väldigt tråkigt för mig. Då får man automatiskt disciplin.

”Gigen” finansierar författandet och ­kan vara ståuppframträdanden, konferencier­jobb, eller stående erbjudanden som föreläsningen ”Dynamitgummor” eller ”My Little Allsång” där ­Josefin kommer och leder allsång. Vissa projekt driver hon för att de engagerar henne extra. Bland annat har hon och komikerkollegan Emma Knyckare ­arrangerat humorkollo för flickor ett par somrar. Det behövs inte bara fler kvinnliga Nobelpristagare utan fler roliga ­tjejer på scenen, menar Josefin. Det bor en feminist bakom knytblusen.

Det går bra för Josefin Johansson. Samtidigt gör hon en nykter analys av vad som ligger henne i fatet karriärmässigt.

– Nummer 1: Gillar man barnsliga saker tas man inte på allvar, eftersom barn inte tas på allvar. Man gullar med dem men de är inte ”kultur”. Nummer 2: När man gör många olika saker blir folk förvirrade och tänker ”då gör hon väl inget av dem ordentligt”. Nummer 3: Jag är glad. I det här landet är humor styvmoderligt behandlat. Annat är det i England, ett land jag älskar. Där vördas humor som en konstart.

Och om Josefin gillar brittisk humor så åker hon dit och försöker sig på det. Hon har uppträtt på olika festivaler för fria scenkonstutövare där man kan ansöka om att få vara med. Och hon fixade att göra standup på engelska med hedern i behåll.

– De skrattade, they really did, konstaterar hon.

Glimtar av lycka

Men så klart, allt är inte rosor och solsken. Pappa dog i fjol – en länk till den härliga barndomen som bröts. Covid fick många, även Josefin, att fundera över valen i livet. Och hennes nät­dejtande gick från ”Wow vilket smörgåsbord”, till trötthet, till depp. Många därute sökte inte alls en fast relation. Andra ville men för Josefin var det plågsamt att vara den som bröt när det inte stämde.

– Jag blev deprimerad och gick till vårdcentralen där jag fick bra hjälp. En psykolog fick mig att inse att man inte kan förvänta sig att livet ska vara kul jämt. Att normaltillståndet snarare är halvjobbigt men med glimtar av lycka. Jag lärde mig förstå vad som ger mig ångest, hur jag reagerar på den och vad jag kan göra åt den. Jag fick verktyg. Numera ser jag till att ha stunder som inte är uppbokade. Och jag lärde mig att dejta värdebaserat. Att själv sätta upp kriterier för vad jag sökte hos en partner istället för att bara låta relationer hända.

Det funkade. Numera är hon sambo med Oskar. Han är programmerare och trädgårdsentusiast som bland ­annat ­odlar eget snus på sitt torp utanför Stockholm.

Den erfarenhet av nätdejting hon skaffade sig innan det klickade med ­Oskar förvandlade hon till scen­föreställningen ”Den stora kärleken” som hon turnerade med i fjol. Allt leder vidare, allt kan användas.

Trots sin förtjusning i barndomen har hon inga egna barn. Det känns ­kluvet. Å ena sidan – härligt med ett eget barn att leka utklädningslekar med. Å andra sidan – ångestfyllt att kullkasta hela den kreativa till­varo hon har nu. Man vill verkligen inte ångra ett sådant beslut.

För hon har drömmar kvar. Sjunga­ i Melodifestivalen är en, bli program­ledare i brittisk tv en annan. Från ­Stubbabo kan man nämligen gå hur långt som helst.