Parisa Amiri blev hånad för sin kunnighet – idag är det hennes största tillgång

Frågan är var man ska börja? Med en spinkig pojkflicka i Hägersten, som bär en Harry Potter-bok under armen? Kanske med skolbetygens alla MVG? Eller med en 19-årig världsförbättrare som efter en termin på juristlinjen inser att hon inte alls har kommit rätt?

Idag, många år senare, vet vi i varje fall hur det gick. Parisa Amiri har byggt upp en karriär som journalist, programledare och skribent med en snudd på unik bredd. Det är få som med samma lätthet kan diskutera Turkiets ­Erdogan ena stunden, för att i nästa minut ta ­sig an verkligheten bakom tv-serien ­”Succession”.

Dessutom har hon ett grundmurat respektkapital hos svenska tv-tittare, efter inte bara en utan två segrar i ”På spåret” tillsammans med historikern Gunnar Wetterberg.

Hon säger det själv, det är nördens ­revansch som vi ser: ett bråd­moget barn, som läste feministen Gloria ­Steinem som 13-åring och som roade sig med att slumpa Wikipedia-ämnen på datorn och sluka fakta.

–  Ja, även om det kunde vara en börda att vara nörd i skolan, så hedrar jag titeln idag. Jag vårdar nörderiet, säger hon.

Vi ses i Radiohuset i Stockholm, där Parisa under våren ledde ”Talkshow i P1” varje vecka, programmet som efterträtt populära ”Nordegren & Epstein”.

Medan vi tuggar i oss varsin grön punchrulle (där Parisa snart snällt ­frågar om hon får äta upp min över­blivna halva), så ramlar den ena ­programledar-personligheten efter den andra in. Parisa hejar och skojar med alla, från Hanna Hellquist (med tax), till Christopher Garplind och Kristoffer Appelquist.

– Det är så fruktansvärt roligt att ­tillhöra en redaktion igen, säger hon. Jag har ju varit frilans sedan 2014 och har saknat det sociala samspelet. Jag skaffade till och med placebokollegor bara för att få känslan av att gå på ­fredagslunch.

Det tycks som om Parisas hjärna ständigt är i påslaget ”intake”-läge och hon slukar poddar, tv-serier, böcker, tidningar, politiska program, och erkänner att hon till och med i biomörket ­krafsar ner några extra bra repliker ur den ­pågående filmen.

–  Jag vet, säger hon. Jag är inte bra på att landa. Nu har jag sprungit i sex månader utan att ha hunnit stanna upp. Problemet är bara att jag gillar att springa…

– Jag ser mig inte alls som en kick­sökare, fortsätter hon, men kanske är jag det lite ändå. Jag har svårt att stänga ner min hjärna.

Ändå har hon lovat att ta lite bättre hand om sig själv. Redan innan hon hade fyllt 26 år hade Parisa drabbats både av bältros och kristallsjuka och under pandemin fick hon äntligen en diskbråcksoperation som räddade henne tillbaka till ett vanligt liv.

– Jag hade verkligen gjort min kropp en otjänst under många år. Sovit på flygplatsgolv, inte hunnit träna, jobbat dygnet runt. I två år fick jag ta fruktansvärt starka mediciner som på något vis stängde av smärtcentrat i hjärnan.

Beslöt sig för att våga mer

Problemet var bara att medicinen också hade oönskade effekter. Förutom en känsla av att känna sig ”flytande”, så förklarade läkaren att den vanligaste biverkningen är att minnet blir sämre.

– Då fick jag panik. Minnet är ju halva min personlighet. Till slut gjordes det en ordentlig utredning och jag opererade bort ett diskbråck.

Åren var smärtsamma, men fick ­också Parisa att bli mer ödmjuk och inse sina begränsningar – samtidigt som hon beslöt sig för att våga mer.

– Tidigare hade jag kanske hållit mig lite mer på min kant, nu ville jag göra mer öppenhjärtiga saker. Jag hade varit onödigt rädd för en större exponering, tror jag.

Så vi kunde se Parisa leda ”Tolv­slaget ­på Skansen”, ”Kristallen” och senare ”En kväll för Iran”. Hon var ­reporter i bland annat Rwanda för ”Musikhjälpen” och i januari var det dags för ”Guldbaggegalan” och så ­förstås vårens ­Oscar-gala, som för ­Parisas del slutade på ett hotellrum ­istället för på röda mattan.

Vad hände?

– Ett positivt snabbtest på Oscars som sen följdes upp av ett negativt PCR-test på klinik, men de var inte redo att släppa in mig ändå. Amerikansk försäkrings­hets! Men jag byggde en proviso­risk studio för att kunna prata film i sändningen ändå.

Hur besviken var du?

– Helt ärligt? Inte så! Haha. Sände ­­live från Oscars 2022 och det kunde omöjligt ha blivit lika bra i år.

Tillbaka till den lilla skolflickan igen. Parisa växte upp med sin pappa och två bröder i Hägersten utanför Stockholm. Hon beskriver sig själv som en ”musig” pojkflicka omgiven av tre ”machomän”. Brorsorna tillhörde skolans coola killar och ibland stänkte det över även på ­Parisa. ”Är du deras syster? På riktigt?”

Uppmuntrade verkligen

Hon var bra på fotboll, ändå hittade du oftast Parisa på biblioteket. Hon älsk­ade böckerna om Narnia, Sagan om Ringen och Harry Potter, men snart övergick det också till mer vuxen litteratur med hjälp av en intresserad bibliote­karie. Föräldrarna var hela tiden hennes största fans – Parisas pappa hade invandrat från Iran och träffat hennes svenska mamma – och Parisa kan skoja om den ”persiska prestationspiskan”.

– Min familj uppmuntrade mig verkligen jättemycket till att ta reda på allt, att läsa mer om det som intresserade mig. Jag blir nästan rörd när jag tänker på hur de stod ut med mina föreläsningar om olika ämnen.

Hon funderar en stund.

– Jag minns fortfarande hur chockad jag blev när jag hörde en kompis säga, ”det är inget för mig, jag är för dum”. Hur man kan tycka så om sig själv, tänkte jag då. Jag hade alltid fått höra ”du kan fixa allt”, ”du kan bli vad du vill”.

Det goda läshuvudet gav så småningom Parisa MVG i alla ämnen utom ett. Det blev ”bara” väl godkänt i matte B, ”det är fortfarande tufft att prata om, haha”, berättar hon.

Karriären var utstakad, efter juristlinjen skulle hon plugga vid Columbia University och sedan – Förenta ­nationerna nästa.

Drevs av rättvisepatos

Redan tidigt drevs hon av ett starkt rättvisepatos, grundlagt i skolan. Det var nämligen inte lätt att vara en ­pluggis och hon ”tog mycket skit”, säger hon. Som tjej hade skollivet blivit enklare om hon varit ”mjukare, mindre och tystare”, förstod hon snabbt.

– Det viskades elaka saker bakom min rygg, och jag lärde mig snart att välja mina strider. Ibland önskar jag att ­någon varit mer uppmärksam på vad som hände.

Hon minns särskilt en lite stöddig kille i klassen som sa ”det spelar ingen roll hur mycket du pluggar, jag kommer ändå tjäna mer pengar än du”.

– Men vet du, det sjuka är att han har hört av sig och bett om ursäkt för vad han sa. Det är ju nästan en filmisk slutscen, eller hur!

Så töntens revansch alltså?

– Kanske inte revansch, men en mikro­läkning, en liten vass skärva som jag kan släppa.

Planerna var alltså jurist och så småningom FN. En enorm målmedvetenhet hade drivit Parisa genom hela skolan och nu skulle hon äntligen få gå i mål. Men juristlinjen blev en besvikelse. Många dyra bilar och dyra jackor, och de flesta tycktes mest vilja jobba med ­affärer, inte med att förändra världen.

– Droppen var när en kille räckte upp handen och frågade vad ”apartheid” var. Då förstod jag att det här inte var min ”crowd”, min grupp.

Parisa rannsakade sig själv och insåg att hon inte riktigt hade utforskat vad hon, Parisa, verkligen ville göra, utan mest gått på andras förväntningar. Hon hoppade av och började istället att plugga internationella relationer. Nu fick hon dessutom tid att ägna sitt stora fritidsintresse ännu lite mera uppmärksamhet, det vill säga att i princip dagligen läsa, lyssna och titta på Stockholms samlade medieproduktion.

Hon startade en rolig blogg, som fångades upp av bröderna Schulmans humorsajt ”1 000 apor”. Snart hittar vi Parisa som en lågavlönad praktikant på Sveriges då hetaste och hippaste gratistidning ­”Nöjesguiden”. Ett par år senare är hon en av tidningens chefer.

– Jag tänkte att jag inte behövde vara så sträng mot mig själv, utan ge media några roliga år, medan jag fortsatte att plugga vid sidan om.

Vi vet hur det gick.

Privatlivet på paus

Tidningsarbetet ledde till SVT och program som ”Kobra” och sedan 2014 är Parisa frilans, programledare för SVT och producent för tv-och radioprogram, för faktapoddar och skribent för bland annat tidningen ”Icon Magazine”.

– Det känns som jag levt en massa ­olika liv. Sex år på tidning, sex år på SVT, sex år som programledare. Jag vill helst inte fastna i något kluster, utan kunna göra lite av varje.

– Samtidigt måste jag kanske välja. ­I framtiden vill jag ju gärna räcka till för fler än mig själv.

Som att också hinna med en egen familj?

– Jo tack, privatliv sätts ju på paus ­direkt med det tempot. Högt på prio­listan att lösa faktiskt, säger hon.

Drömmen om FN är inte heller övergiven.

– Nej, jag avsätter fortfarande tid för att vidareutbilda mig. Att få jobba med de här frågorna som jag – åtminstone hoppas – tynger alla idag: hur ska jag få ihop världen, med båtflyktingar som drunknar, fattiga textilarbetare som dör i undermåliga fabriker…

– Jag vill tro på att människor inte är så usla, att det går att förändra.

Blev utsatt för övergrepp

Att kämpa mot orättvisor hör också ihop med ett övergrepp som Parisa utsattes för av en idrottstränare när hon bara var 11–12 år.

– Jag låg där på ett iskallt golv med tröjan uppdragen, medan han gav mig ”massage” och tryckte sig emot mig på ett – vad jag först idag har förstått – sexuellt vis.

– Jag minns fortfarande hur otroligt obehaglig det var, hur ont det gjorde när han drog mig i huden. Jävla gubb­jä­vel!

Parisa blir fortfarande rasande när hon tänker på det, och vet att mannen idag är avstängd.

– Det är först i vuxen ålder som jag förstod vad jag varit med om, att det var ett övergrepp. Fortfarande klarar jag till exempel inte av att få massage, och allt det som hänt är väl en sak som jag ska ta tag i förr eller senare.

– Jag hyllar verkligen alla som är så modiga och vågar berätta om liknande händelser.

Parisa driver sig själv i ett högt tempo, mycket för att det är svårt att säga nej till alla roliga erbjudanden. Helt nöjd är hon sällan, eller snarare aldrig.

– Ska jag vara helt ärlig så är jag kanske nöjd i fyra minuter efter ett genomfört jobb. Det är helt sant. Jag måste hitta ett sätt att bre ut det där lite tunnare så att det räcker längre.

Men när du vann ”På spåret” då, ­Sveriges kanske mest prestigefyllda program?

– Åh, det är så konstigt, för när du ­spelar in så är du som i en bubbla och kan inte njuta, snarare drömmer du mardrömmar om att de hittar på nya oväntade tävlingsmoment.

Sedan sänds det ju långt efter att det är inspelat, så när det var officiellt att vi vann, kändes det redan avlägset.

Däremot hittade hon en själsfrände i Gunnar Wetterberg.

– Han är fan i mig en nationalskatt! Att bara få vara i det ljuset, att Gunnar trodde mer på mig än jag själv någonsin hade gjort, var magiskt. Aldrig någonsin började jag på minus hos honom.