När författaren Ida Andersen skriver om 1700-talet är det som att få kliva omkring bland dofterna i det fattiga bondköket, att känna hettan i glashyttan, att få uppleva vardagens vedermödor och få höra det ålderdomliga språket talas. Det är både handfast och sakligt – och samtidigt skört som glas.
– Jag tycker det är väldigt roligt att forska i arkiv, se ordalydelserna svart på vitt, att de verkligen sa så här i rättegångarna, i kyrkböckerna och att det är på riktigt. Jag kan föreställa mig och leva mig in i de verkliga, historiska världarna.
Ida Andersen
Ålder: 63 år.
Familj: Två barn och två barnbarn.
Gör: Författare och översättare.
Aktuell: Med ”Skörgossen”, Polaris, del två av tre. Deltar i Icakurirens kulturkryssning i höst.
Ida Andersen har studerat litteraturvetenskap med inriktning på italiensk litteratur och har översatt flera samtida italienska författare till svenska. Hon debuterade som författare 2004 med diktsamlingen ”Där du alltid är” och har sedan dess givit ut flera diktböcker och romaner, både på svenska och italienska.
Men det var med arbetet med fackboken ”Stenminnen: de småländska stenmurarna – ett kulturarv” som hon på allvar fick upp ögonen för det småländska landskapets historia. Ett slitets kulturarv där murarna, enbart i Kronobergs län, skulle räcka ett tredjedels varv runt jorden.
Trilogi om Kosta glasbruk
Första delen ”I oxögat”, i trilogin om Kosta glasbruk, kom 2019 och handlar om bygget och tillkomsten av hyttan 1742. Det är poetiskt skildrat om glaset där Oxögat är själva navelsträngen, märket där glaset blåsts fram, men ger samtidigt också en inblick i fattigdom i ett rått och orättfärdigt klassamhälle.
Den nyutkomna, andra delen av den tänkta trilogin, ”Skörgossen”, handlar om Johan som fjorton år gammal börjar arbeta som skörgosse, alltså den som lade ved under de ständigt brinnande deglarna. I glasframställningen var allt naturprodukter, man gick i skogen och hackade fram kiselstenar som man krossade, tog sand från sjöarna, gjorde pottaska från trä man eldat. Och från detta råmaterial så växte det märkliga, skimrande genomskinliga glaset fram.
– Det glöder och det smälter och är alldeles klistrigt och så kan man forma det till de mest fantastiskt vackra saker. Det är rent magiskt. Och glasblåsarna besitter också en sån otrolig yrkeskunskap.
Träffa Ida på vår Kulturkryssning!
Läs mer och boka på: icakuriren.se/kulturkryssning
Skriver på dialekt
Platsen är densamma i båda romanerna, men den här gången handlar det om verkliga personer som levt och verkat vid Kosta och som Ida bokstavligen ”blåst liv” i. Dialogen i böckerna är också skriven på dialekt. Ida har där haft nytta av sin småländska uppväxt.
– Jag växte upp i en gammal disponentbostad till ett nedlagt glasbruk i byn Hökhult i Småland. Som liten letade jag ”skatter”, alltså mångskimrande glas i slaggen som fanns kvar. Och i källaren stod gamla handblåsta flaskor så jag hade tidigt en känsla för att det fanns en magi i glaset.
Ida Andersen föddes i Frankrike 1960 men växte upp i Småland. Pappa Knud Andersen var konstnär och ritade bland annat glas till ett litet lokalt glasbruk.
LÄS ÄVEN: Vi kryssar med Icakuriren!
Hippiemiljö
– Min mamma lämnade vår familj när jag var liten, hon blev scientolog och flyttade till USA. Min uppväxt blev sedan någon slags blandning av att vara väldigt dysfunktionell och väldigt funktionell. Vi levde på landet, med ganska små ekonomiska resurser, dels för att pappa var konstnär, och dels för att han hade en filosofi om att inte konsumera så mycket. Det var 1970-tal, vi odlade biodynamiskt, hade djur och jag hade häst.
4 snabba frågor
Läser: Läser gärna facklitteratur men även romaner och poesi. Och försöker hålla sig ajour med italiensk litteratur. Försöker dock sortera bort feelgood och deckare.
Tittar på: Brittiska kriminalserier, som ”Happy valley”.
Favoritglas: Glas med funktion. Bruksglas, sådana som man dricker ur, burkar man lägger in saker i, flaskor.
Glaskonstnärer: Gillar Ingegerd Råman och Bertil Vallien.
Ida har skrivit om detta i sin första roman ”Här slutar allmän väg”, som är en skildring av en ung flickas uppväxt i kollektiv hippiemiljö med självupptagna vuxna, i ändlösa politiska diskussioner och idéer om fri kärlek.
– Det var inte så mycket omsorg. Pappa var ganska frånvarande, ägnade sig åt sin konst och dessutom mycket åt sina snabba byten av kvinnor, och var inte särskilt närvarade för sina barn.
Men kanske att uppväxten på andra sätt har gett Ida Andersen en speciell inblick i att leva i en annan tid. Färdigheter som ger närvaro i romanerna och som dessutom, plötsligt kommit att efterfrågas i vår osäkra tid.
– Jag har erfarenhet av att odla, ha vedspis, utedass och att hämta vatten i en brunn. Så det känns inte främmande alls för mig. Och jag kan snickra till husbehov och sticka en tröja om jag behöver.
