Nahid Persson Sarvestani: ”Om de tagit mig istället hade min bror kanske levt”

”Hej. Vi kommer att döda dej och din familj.” Så stod det i brevet som Nahid Persson Sarvestani en vinterdag 2019 fiskade upp ur sin brevlåda. Som flitig skildrare av den islamistiska regimens maktmissbruk i Iran var Nahid van vid att motta hot efter att hennes dokumentärfilmer sett dagens ljus. Det ovanliga i det här fallet var att hotbrevet kom medan hon fortfarande var mitt uppe i arbetet med sin nya film ”Son of the mullah”.

– Jag hade inte sagt till någon att jag höll på att göra den här filmen. Det gjorde mig väldigt fundersam över vem det kunde vara som hade skickat brevet, förklarar hon.

Lika förbryllad över hotbrevet var huvudpersonen i Nahids film – oppositionsaktivisten och journalisten Roohollah Zam som via en egen nyhetskanal kablade ut insiderstoff om alla de oegentligheter som pågick inom det iranska styret. Det var när Nahid förstod att denne man till råga på allt var son till en så kallad ”mulla” som hade en högt uppsatt position inom den iranska regimen som hon bestämde sig för att hon bara måste göra en film om honom. 

Fascinerad av Roohollah Zam

Hon fascinerades av Roohollahs okonventionella livsval. Till skillnad från de flesta andra barn till mullor som fullkomligt vältrade sig i pengar hade han valt bort en privilegierad tillvaro för att leva i enlighet med sina humanistiska värderingar. Tillsammans med fru och två döttrar huserade Roohollah i en spartansk lägenhet i franska Toulouse, omgärdad av fransk säkerhetspolis med uppgift att skydda honom undan iranska regimmedlemmar som inte skydde några medel i sina försök att röja honom ur vägen. Arbetet med filmen kantades av hemlighetsmakeri och misstänkliggöranden. Det började innan Nahid ens hade inlett filmningen.

– Först måste polisen kontrollera att jag var en tillförlitlig person. De ringde till mig flera gånger och ville ha mina personuppgifter. Till slut blev jag misstänksam. Var det verkligen polisen som kontaktade mig? Varför ringde de i så fall från mobiltelefon och inte från ett fast nummer? Samma dag som jag skulle åka till Toulouse drabbades jag av panik. Med bara två timmar kvar till flygavgången ringde jag till Roohollah och sa att jag tyvärr inte kunde komma eftersom det var för riskabelt. 

Påstods arbeta för Iranska regeringen

Roohollah gav Nahid ett fast nummer till polisen som hon kunde kontrollringa. Efter att ha försäkrat sig om att allt var i sin ordning satte hon sig i en taxi och bad chauffören köra till Arlanda med gasen i botten. Från sitt hotell eskorterades hon av säkerhetspolisen till Roohollahs bostad vars adress än i dag är okänd för henne. Så småningom kom hon att övernatta där och inkluderas i familjegemenskapen. Men mitt i filmarbetet hände något som fick Nahid att fråga sig om Roohollah var hennes vän eller fiende. En fejkad dokumentär utpekade honom som en ulv i fårakläder som i själva verket arbetade för regimen. 

– Efter det ville ingen ha med Roohollah att göra. Även jag tog avstånd från honom. Jag lade ner arbetet med filmen och gjorde i stället en film om en annan regimkritiker. Fast innerst inne visste jag nog hela tiden att Roohollah var den som han utgav sig för att vara. När jag bodde hos familjen såg jag med egna ögon vilken snäll person och kärleksfull pappa han var. Men andra försökte påverka mig att misstro honom så att filmen inte skulle bli gjord.

Kände sig delansvarig för Roohollahs död

När Nahid konfronterade Roohollah Zam med anklagelserna konstaterade han beskt: ”När jag blir dödad får de se att jag inte tillhör regimen.” Roohollah visste inte hur rätt han skulle få. Några av hans närmaste medarbetare var infiltratörer som arbetade för den islamiska regimen, vilket förklarade hotbrevet till Nahid. Mullvadarna hade gillrat en listig fälla. Under förespegling att Roohollah skulle få träffa en finansiär som var intresserad av att sponsra en egen tv-kanal åt honom lurade de honom till Iraks huvudstad Bagdad där han kidnappades och fördes till Iran. Efter 14 månader i fängelse hängdes han i december 2020, 42 år gammal. Nahid blev givetvis bestört över beskedet. 

– Jag fick så dåligt samvete och tyckte att jag var delansvarig för Roohollahs död. Fan, om jag inte hade lagt ner projektet utan färdigställt filmen tidigare hade han kanske inte blivit avrättad, tänkte jag. 

Hur hade filmen kunnat rädda ­Roohollah?

– Kanske hade hans liv kunnat besparas om världen redan innan kidnappningen av honom hade fått se hur våldsam den iranska regimen är. Att deras brutalitet inte stannar i Iran och att inte heller vi exil-iranier är säkra. Jag vet flera andra som har gått samma öde till mötes som Roohollah. 

Med en djup suck konstaterar Nahid att arbetet med ”Son of the mullah” har förändrat henne på djupet.

– Jag har blivit mer försiktig med vilka jag litar på. Förut låste jag aldrig dörrarna här hemma, men nu gör jag det. Dessutom har jag bevakningskameror överallt. 

Iran var ett friare samhälle tidigare

Även om det var diktatur i Iran även under Nahids uppväxt menar hon att det var ett betydligt friare samhälle än vad det är i dag. På den tiden rådde det exempelvis inte slöjtvång. Som 14-åring valde Nahid ändå att täcka sitt hår. 

– Ja, jag blev superreligiös och satte på mig slöja. Jag tror att det var en slags revolt. Men efter ett halvår ledsnade jag och kastade slöjan. När den islamistiska regimen senare kom till makten och tvingade oss att bära slöja beklagade sig min pappa över att jag alltid gick mot strömmen: ”När ingen behövde ha slöja skulle du prompt bära det ändå, men nu när du är tvungen att ha slöja på dig så vill du inte ha det.”

Vävde mattor efter skolan

Hon skrattar gott åt faderns ord till sin obstinata dotter. Nahid är sina föräldrars sjätte barn i en syskonskara på nio. Familjen var rik på kärlek men fattig på pengar. Fadern var under flera år sjuk i tuberkulos och oförmögen att arbeta. För att kompensera för hans uteblivna inkomster tvingades resten av familjen hugga i desto mer.

– Min mamma och storasyster knöt mattor och sålde för att försörja oss. Mina andra syskon jobbade på dagarna och gick i skolan på kvällarna. Själv fick jag sitta och väva mattor så fort jag blev ledig från skolan. Vissa av mina klasskamrater levde under helt andra förhållanden och hade privatchaufförer som skjutsade dem till skolan. Det gjorde mig medveten om att det gick att få ett bättre liv där man inte behövde kämpa lika hårt för sin överlevnad som min familj gjorde.

Blev aktivist

I sin strävan efter ett rättvisare samhälle anslöt sig den 17-åriga Nahid till en aktivistgrupp. Som en del av den revolutionära rörelsen gick hon ut på gator och torg och demonstrerade mot den dåvarande monarkens förtryck och tortyr av oppositionella medborgare – ovetande om att hon flera decennier senare skulle göra en uppmärksammad dokumentär om hans änka, Farah Diba, som tillsammans med sin make tvingades i landsflykt efter revolutionen. Det politiska engagemanget föll inte i god jord hos Nahids pappa.

– Det var för att jag var flicka. Han brydde sig inte om att min ena bror också var ute och protesterade. Jag insåg att det enda sättet att bli fri från pappas kontroll var att gifta mig med en annan aktivist. Jag bad en väninna om hjälp. Hon presenterade mig för en kille som visade sig vara hennes bror. Innan vi ens hade hunnit bekanta oss med varandra föreslog jag att vi skulle gifta oss så snart det gick och skilja oss sex månader senare. När han förvånat undrade varför jag hade så bråttom att skiljas förklarade jag att det enbart var för kampens skull som jag ville ingå äktenskap.

Avtalet om en skyndsam skilsmässa skrotades eftersom kärlek uppstod från båda håll. Nyss fyllda 21 födde Nahid dottern Setareh. Familjelyckan grumlades av det bekymmersamma läget i landet. Det kommunistiska maktövertagande som Nahid och hennes vänstervänner hoppats på blev aldrig verklighet. I stället kom islamistiska Ayatollah Khomeini till makten. Khomeini skulle visa sig vara än mer hårdför mot oppositionsmotståndare än vad hans kungliga föregångare varit. 

På flykt i 2,5 år innan de kom till Sverige

På dotterns ettårsdag väcktes Nahid av ett hårt bankande på dörren. Utanför stod hennes bror Mehdi som talade om att revolutionsgardister trängt sig in i föräldrarnas hem och tagit pappan och två av deras bröder med sig. Våldsverkarnas nästa anhalt var med största säkerhet Nahids och hennes mans hem. De gav sig av huvudstupa och tillbringade de följande två och ett halvt åren på flykt, innan de i november 1984 landade i Sverige. Vid det laget hade familjen utökats med sonen Rostam, döpt efter Nahids bror som till skillnad från sin bror och far aldrig tilläts återvända hem utan avrättades av regimen vid 17 års ålder. Under många år levde Nahid med skuldkänslor över broderns död.

– Jag kände att om de hade tagit mig i stället så kanske inte Rostam hade blivit avrättad. Jag var äldre än han och mer aktiv i oppositionsrörelsen. Det där gnagde ständigt i mig, tills jag gjorde filmen ”Min stulna revolution” där jag träffade andra som hade suttit i fängelse under samma tid. Då fick jag klart för mig att regimen arresterade hela familjer för att sätta skräck i människor, utan att göra någon åtskillnad på hur aktiva familjemedlemmarna varit som regimmotståndare. Om de hade tagit mig också hade de förmodligen avrättat både mig och Rostam. Det lindrade mina skuldkänslor avsevärt. Men jag kan fortfarande sörja att de tog en så ung och vacker människas liv bara för att han ville ha frihet, konstaterar Nahid med en vemodig blick på porträttet av Rostam som hänger på köksväggen. 

Bannlyst i Iran

Efter sin genombrottsfilm ”Prostitution bakom slöjan” blev Nahid bannlyst i Iran. Trots de betydande riskerna åkte hon ändå tillbaka under arbetet med sin nästa dokumentär. De iranska myndigheterna svarade med att beslagta hennes pass och placera henne i husarrest. Men tro inte att det avskräckte Nahid från fortsatt chanstagande. När hon i arbetet med sin senaste film fick veta att huvudpersonen Roohollah hade en journalistkollega i Kurdistan som den iranska regimen hade långtgående planer på att mörda åkte hon inte bara dit och träffade honom utan tackade också ja till att bo som gäst i hans hus.

– Om jag bestämmer mig för att göra någonting så gör jag det till vilket pris som helst. Mitt mål är alltid att det jag åstadkommer ska vara till gagn för människorna i Iran, och då blir det att jag glömmer bort mig själv. Jag är en risktagare! Men jag ska sluta med det nu när jag har barnbarn. Jag vill inte att de ska behöva sörja mig.

Nahid har onekligen betalat ett högt pris för sin yrkesmässiga kallelse. Sina bortgångna föräldrars ålderdom och död tvingades hon huvudsakligen följa via Skype. Men förhoppningen om att en dag kunna återförenas med andra släktingar på iransk mark lever fortfarande. 

Vill du flytta tillbaka om den nuvarande regimen störtas och Iran blir fritt?

– Eftersom jag numera har en halv­svensk dotter och sex halvsvenska barnbarn skulle jag nog inte flytta helt och hållet, men självklart kommer jag att åka dit direkt. Även om jag har bott i Sverige mycket längre än vad jag bodde i Iran så är det ändå mitt land. 

”Anders, jag och hans 23 andra kvinnor”

Efter två skilsmässor lever Nahid i dag ensam. I dokumentären ”Anders, jag och hans 23 andra kvinnor” skildrade hon självutlämnande hur hennes sökande efter en ny kärlek slutade i svek och missräkning.

– Visst var det en utmaning att lämna ut sig själv i den utsträckning som jag gjorde, men jag ville få andra kvinnor att känna att det inte är deras fel om mannen är en skitstövel. Förut var mitt mål att hitta en partner. Ända sedan barndomen hade jag fått inpräntat i mig att man behöver en livskamrat för att bli lycklig. Därför är jag glad över att det där med Anders hände. I stället för att hitta en ny man hittade jag mig själv.