Katarina Wennstam: ”Klart att jag drivs av hämndlystnad”

Det är förhöst men det växer så det knakar på den stora innergården på Söder i Stockholm. 

– Buskarna behöver beskäras, de är alldeles för yviga, säger Katarina och håller upp en tung, gul, ljuvligt doftande ros. 

Till beskärning anlitas en professionell arborist, för den prunkande trädgården är inte vilken som helst. Det var en gång den världsberömde andeskådaren Emanuel Swedenborgs trädgård. Men förutom den magiska trädgården är det enda här som minner om honom en kopia av hans lusthus. Det är strax intill lusthuset, alldeles nedanför författaren Katarina Wennstams sovrumsfönster, som den döda, 16-åriga tjänsteflickan Emma Josefina hittas, badande i blod, med ett dött foster mellan låren nyårsnatten 1896.  

– Det är som om historien har kommit till mig och velat bli berättad, säger hon.

Katarina Wennstams nya roman

Hennes senaste roman ”Döda kvinnor förlåter inte” som utspelas för knappt 130 år sedan har som utgångspunkt den här gården, husen runt trädgården där hon bor idag och människorna som en gång bodde här. Hela bilden av klassamhället trängdes i ett kvarter i skriande kontrast mellan borgerskapets våningar i de nybyggda stenhusen med rinnande vatten, kakelugnar och elektriskt ljus och misären i kåkstaden nere på gården med dragiga skjul, fattigdom, svält och tuberkulos. Och romanen är en laddad, spännande, engagerande och samtidigt sorglig berättelse om kvinnors utsatta situation i slutet av 1800-talet.

– När jag dök ner i gamla dödböcker från Södra barnbördshuset på Wollmar Yxkullsgatan hittade jag en rad om en kvinna som avlidit inne på förlossningen och under dödsorsak stod det ”fosfor”. Sedan hittade jag exempel på exempel med samma dödsorsak och utifrån den detaljen, har historien sedan vecklat ut sig, berättar Katarina. 

Kvinnorna dog av fosforförgiftning

Kvinnorna hade kommit in dit med missfall på grund av fosforförgiftning och själva strukit med. Metoden gick till så att man skrapade svavlet av tändstickor, blandade med mjölk och drack. Det luktade vidrigt, smakade vidrigt och gav sedan upphov vill en outhärdlig smärta. Man skulle vänta tills värkarna kom igång och sedan gällde det att kräkas upp sörjan i rätt ögonblick innan den hann förgifta hela kroppen. Och den som inte lyckades blev alltså inskriven i dödboken under dödsorsak ”fosfor”.  

Det sena 1800-talet jäste och bubblade, folk invandrade från landsbygden och invånarantalet i storstaden växte till det dubbla på kort tid. Och inne i borgerskapets våningar jobbade tjänsteflickorna, ett lite finare namn på den som på landet kallades ”piga”.  

Prostitution blev enda försörjningsmöjligheten

– Men de var väldigt utsatta och mönstret upprepade sig gång på gång. Unga flickor kom till Stockholm, arbetade som tjänsteflicka i någon familj, blev förförda av herrn i huset eller utsatt för övergrepp, blev gravid, fick sparken och hade sedan inte någon annan försörjningsmöjlighet än prostitution.

– Merparten av de kvinnor som var så kallade ”byråflickor” som var inskrivna på Besiktningsbyrån dit alla prostituerade var skyldiga att anmäla sig regelbundet, var före detta tjänsteflickor. De allra fattigaste prostituerade kallades ”berglärkor” och höll bland annat till i portar, buskar eller vagnar vid Zinkensdamm i Stockholm där könssjukdomar härjade, inte minst den dödliga syfilisen.  

Mannen gick nästan alltid skadelös, berättar Katarina, men visst hände det att han tog på sig faderskapet eller hemligen betalade för att flickan kunde föda barnet på annan ort och sedan sörjde för att barnet lämnades bort till ett fosterhem. Eller i värsta fall trodde man att man gjort det tills barnet några dagar senare hittades i Riddarfjärden med sänke om halsen, gjort av en så kallad ”änglamakerska”.  

– Men alla gick det ju inte åt helsicke för, det hände ju också att flickan träffade en man och bildade familj. Många av oss har ju dessa tjänsteflickor som sina anmödrar. 

Kvinnor blev myndiga

Klassamhället var grymt men det var på samma gång också en genombrottstid för kvinnor som nu fick bli myndiga vid 21 år, ett fåtal som hade möjlighet fick äntligen gå på universitet, ta juristexamen eller bli läkare. 

– Men samtidigt som kvinnorna fick nya friheter var det som om modet gick åt andra hållet, med kläder som var kontrollerande, som fängslade och begränsade. Med långa sammetskjolar som släpade vid marken, underkjolar och tyglager på tyglager kunde en kvinnas kläder väga runt sju kilo sammanlagt. 

Och så var det den förhatliga korsetten. Idealet för en kvinna var att ha en så smal midja att en man skulle kunna lägga händerna runt den. Och, som en del av researchen, kände Katarina att hon måste förstå hur det kändes.

– Jag beställde en riktig, gammaldags korsett med stålskenor. Så jag har både skrivit med korsett och städat med korsett men det finns vissa saker man inte kan göra. Det går inte att böja sig, så man kan inte sätta på sig skor efter att ha satt på sig korsetten och snör man för hårt kan man inte andas ner i magen och man blir yr i huvudet. 

Fortfarande sjuka ideal för kvinnor

Skönt att den tiden är över kan man tänka, men Katarina inflikar snabbt: 

– Hur långt har vi kommit idag då egentligen? Titta på familjen Kardashian som bantar i flera veckor för att komma i kläder. Och vi har ju helt sjuka ideal nu också, där kvinnor kan dö på operationsbordet efter någon misslyckad Brazilian buttlift.

Men mycket har ändå hänt, det är förbjudet att köpa sex i Sverige idag, det är ingen skam att föda utomäktenskapliga barn, abort är lagligt och vi har en samtyckeslag. 

– Prostitutionsdebatten pågick även på den tiden men det var en relativt vanlig åsikt att de prostituerade behövdes för att dämpa den ”otämjbara” manliga sexualiteten så att hedervärda flickor skulle slippa bli våldtagna. Ett fasansfullt sätt att se på människor som om de prostituerade vore avskrädestunnor att få tömma sig i. 

Det var under tiden som Katarina var kriminalreporter på SVT och följde rättegångar som hon med egna ögon fick se hur unga våldtäktsoffer for illa, även i rättssalen. Hennes debutbok ”Flickan och skulden” uppmärksammade problemen och hennes skönlitterära böcker har sedan blivit storsäljare och hyllats för att vara både spännande och samhällskritiska.

Farmor Majken med polisradion

Och intresset för spänning och brott föddes tidigt. Hos farmor Majken.

– Jag sov ofta över hos henne och hon kunde inte somna om hon inte hade en skramlande polisradio på med hög volym. Ibland väckte hon mig och sa att ”nu är det polisjakt genom stan”. Hon hade utsikt över hamnen från sitt fönster i Majorna i Göteborg och sen stod vi med näsorna mot rutan och väntade på blåljusen. 

Farmor Majken föddes utanför äktenskapet och träffade aldrig sin biologiska pappa. 

– Jag kunde se hur djupa spår det satt hos henne att vara en del av en familjehemlighet. Det finns ju egentligen inget skamligt i det men det har färgat mig när jag har skrivit boken. 

Katarina Wennstam växte upp utanför Göteborg

Katarina som växte upp i Askim utanför Göteborg har berättat om hur hon själv oförskyllt blev utsatt för ryktesspridning när hon gick i högstadiet på Nordhemsskolan inne i staden. Det gick till och med så långt att hon blev misshandlad.

– Det är klart att det har funnits en hämndlystnad, att jag ska visa dem att jag inte är det de kallade mig för. Men för mig idag är mina egna erfarenheter som tonåring något jag inte längre vill ta bort. Det har format mig till den jag är.

De egna erfarenheterna ger laddning i texten men hon har också hittat en tids­trogen tonsäkerhet i språket i romanen och det finns en anledning. 

– Jag fick av min mamma gamla kärleksbrev mellan min morfars mamma Karin och morfars pappa Anders som är skrivna just på 1890-talet. De bodde utanför Hackås i Jämtland, de var unga och förälskade och skrev så gulligt till varandra. De gifte sig så småningom och fick massor av barn. 

Särbo med Daniel Rosenlind

För 13 år sedan hittade Katarina själv kärleken i Daniel. Men de har valt att vara särbos, något som hon tror är bra för en relation. 

– Jag är fortfarande väldigt kär i min man och kanske det delvis beror på att vi är så självständiga. Men han är också så säker i sig själv att han inte har problem att vara tillsammans med en kvinna som tar mycket plats. Han har en manlighet som är grundad. Något osexigare finns inte än en man som behöver hävda sig.  

Det sägs att Swedenborg går igen, att man kan träffa på den gamle andeskådaren i trädgården iförd vit peruk vid fullmåne, talande med de döda. Kanske han hemligen inspirerat Katarina, åtminstone har hans lusthus gjort det. Men helt klart är att hon hittat ett eget spår. När andra deckarförfattare letar nya platser för sin berättelse så har Katarina Wennstam hittat en tid. ”Döda kvinnor förlåter inte” är den första boken i en serie som hon kallar ”Sekelskiftesmorden”. Och hon är redan i färd med att skriva på del två som handlar om rösträttsrörelsen.