Ett rabatterbdjudande förändrade Amanda Lundetegs liv: ”Nu har jag familj på tre kontinenter”

Amanda Lundeteg är känd som en skicklig förkämpe för ökad kvinnorepresentation i näringslivet. Hon är vd för stiftelsen Allbright som arbetar för en jämnare könsfördelning i bolagsledningar och styrelser.

Det är ett meningsfullt uppdrag som hon älskar. Ingen hade dock blivit förvånad om Amanda Lundeteg gått vidare till ett toppjobb i ett företag eller en organisation. Istället har hon skrivit en roman. Den heter ”Arvet du fick” och har påtagliga likheter med hennes eget liv. Men en hel del är förklätt för det finns massor som ännu inte går att berätta offentligt. 

– Åh, jag skulle vilja skriva del två och tre också av den här historien, säger Amanda.

Hon är yngst av tre syskon, varav de två äldre är föräldrarnas biologiska barn. Men Amandas mamma och pappa hade länge haft en plan att adoptera. Sådan var tiden och attityden i Sverige. Fint om man kunde ta sig an ett övergivet barn från tredje världen. På det sättet hamnade sex veckor gamla Nilmini från Sri Lankas huvudstad Colombo i byn Brunflo i Jämtland och fick heta Amanda.

Från praktikant till vd

Hon pluggade ekonomi i Uppsala, fick ett feministiskt uppvaknande och sökte sig till Allbright där hon på ett år avancerade från praktikant till vd. 

– I tjugoårsåldern reste jag till Sri Lanka och letade upp barnhemmet jag hämtats från. Jag hade namn och ett foto på min biologiska mamma, som mina föräldrar brevväxlat med de första åren. Men personalen var inte tillmötesgående. Det där skulle jag inte rota i, minns Amanda.

Hon beskriver sitt sökande som halvhjärtat, ett skydd mot att bli besviken.

– Men långt senare, när jag var gravid med mitt första barn, skickade jag in ett gentest till ett amerikanskt företag. Jag hade hört att man kunde få upplysningar om etnicitet och sjukdomsrisker. Jag ville skaffa den information som gick att få som kunde ha betydelse för mitt barn.

Hittade sin far genom en dna-matchning

Det kom som en överraskning att svaret även innehöll dna-matchningar med enskilda individer. Amanda hade ingen aning om att man kunde få fram sådant med dessa gentester som var ganska nya då. Det dök upp en man som var relativt nära släkt, kanske en kusin till hennes pappa.

– Någon pappa fanns inte nämnd i födelseattesten. Men jag kontaktade den här mannen, Ranjith, som bodde i Miami. Han blev rörd av min historia och kunde inte fatta hur någon i hans släkt hade kunnat lämna bort sitt barn. Han lovade att ta reda på vem det var.

Med hjälp av Ranjiths efterforskningar kom Amanda i kontakt med sin pappa, Kumar, och historien rullades upp. Han hade som ung varit förälskad i Leela, Amandas mamma. Hon blev gravid och eftersom utomäktenskapliga förbindelser var tabu hade Leelas mor tre dagar efter förlossningen lämnat barnet på barnhemmet. Den kvinna som stod på födelseattesten, och som Amandas svenska föräldrar brevväxlat med och fått ett foto av, var i själva verket Amandas mormor.

Amanda har sedan dess besökt Sri Lanka och träffat sin pappa. Han har en ny familj som inte får veta hur det ligger till. Där går Amanda under täckmantel som Ranjiths dotter. Den verkliga pappan har med olika listiga arrangemang sett till att hon fått träffa sin mamma också. Även hon har ny familj som inget vet. Därtill finns mormodern och mammans bröder som ogillar Kumar på grund av det som hände för 40 år sedan.

Har inte fått träffa sina syskon än

Amanda hamnade i något som liknar en invecklad film, eller en förväxlingsfars där folk far in och ut på scenen och ska försöka minnas vilken roll de ska spela för vem.

– Det är så många lögner hit och dit så jag har svårt att hålla reda på alla, säger Amanda matt.

Men hon inser att det behöver vara så tills vidare. Och hon befinner sig fortfarande i långvarig och glad chock. Inte nog med att hon fått träffa sina biologiska föräldrar – eller förstaföräldrar som hon kallar dem – de verkar också ha goda minnen av varandra och mamman har låtit förstå att hon tänker se till att sanningen om vem Amanda är ska få komma fram i sinom tid. Hon ska få ta sin rätta plats bland sina lankesiska syskon. Men bomben måste brisera kontrollerat. Under tiden sitter Ranjith på säkert avstånd i Marocko, där han bor idag, och får spela rollen av den som haft hemligheter för släkten.

– Det var Ranjiths fru som tänkte skicka in sitt dna. Hon fick ett erbjudande om två till priset av ett och sa åt honom att haka på. Annars hade han aldrig kommit på tanken, säger Amanda, förundrad över hur ett rabatterbjudande lett till att hon nu har familj på tre kontinenter.

Adoptionskritik har ökat i Sverige

Under tiden har det hänt saker i Sverige. Den positiva synen på utlandsadoptioner har fått en törn. 2021 publicerade Dagens Nyheter en rad artiklar om olaglig hantering av adoptionsbarn i flera  länder. Spädbarn har stulits och sålts. Föräldrar har fått beskedet att deras nyfödda dött. Det har förekommit mutor, förfalskade födelseattester och påhittade adoptionsberättelser. I verkligheten är det inte fullt så många bebisar som lämnats på kyrktrappor, i diken och utanför barnhem av desperata föräldrar som det stått om i pappren.

– Det här har man vetat om länge bland adopterade men nu har det blivit allmänt känt och den förra regeringen tillsatte en utredning om internationella adoptioner till Sverige, säger Amanda.

– Det farliga, och sorgliga, med adoptioner är ju att så länge det finns barnlösa personer i västvärlden så finns det en ”efterfrågan” på barn att adoptera. För att rättfärdiga det har vi haft självbilden att vi gör en välgärning som tar hand om fattiga barn.

– Självklart kan det finnas fall där transnationell adoption behövs, men riskerna för korruption och oegentligheter är för stora som det är idag. Vad jag har förstått så är det i regel bättre för barn att stanna i närområdet. Och vi kommer ju liksom inte på tanken att adoptera bort svenska barn till andra länder.

Efterfrågar forskningsförankrad syn på adoption

I Sverige har det funnits en naivitet grundad i övertygelsen att vi har mer att erbjuda ett barn. Samtidigt har vissa adoptionsländer – Sydkorea är ett exempel – genomgått en snabb välståndsökning där stora grupper har det bättre än genomsnittssvensken. Plus att det naturligtvis finns viktigare värden för ett barn än materiell standard.

Vi har förlitat oss på barns till synes enorma anpassningsförmåga. Premissen har varit att hudfärg och etnicitet inte ska spela någon roll och därför har adopterade barn sällan fått verktyg för att möta den rasism – grov eller subtil – de kan stöta på.

– Man kan möta den på gatan, hos myndigheter, som mikroaggressioner, vilket skapar en vaksamhet, en ständig beredskap att parera, anpassa sig. Det kallas minoritetsstress och tar mycket energi, säger Amanda som gått många år i terapi.

Hon har själv gjort en resa från ”adoptionsnöjd” till ”adoptionskritisk”. Det behöver inte innebära att man underkänner sina adoptionsföräldrar eller önskar att man aldrig hamnat i Sverige. Men man betraktar frågan som mer komplex än att internationella adoptioner skulle vara entydigt bra eller dåligt.

Amandas förstaföräldrar tillhör två förmögna släkter där man skickar sina barn till utländska universitet. I deras fall var det inte pengabrist utan konventionerna som bröt upp den nybildade lilla familjen. Amanda har fått kontakt med en lankesisk person i Sverige som kunnat ge henne ytterligare inblick i hennes släkts ställning i hemlandet.

– Jag vet ju inte vilket slags liv som hade varit bättre eller sämre för just mig, men jag tycker att synen på adoption borde vara mer forskningsförankrad och mindre efterfrågestyrd. 

Risken för psykisk ohälsa, missbruk och självmord är högre bland adopterade

– Jag hoppas också att utredningen kommer fram till att samhället bör ta ansvar för de adopterade. Att de ska få ekonomiskt stöd för att söka sina rötter genom dna-tester, återresor, hjälp att få tag i dokumentation etc. Alla har inte råd att bekosta det själva men alla barn har, enligt Barnkonventionen, rätt att känna till sitt ursprung. Psykologerna är ense om att risken för psykisk ohälsa, missbruk och självmord är högre bland adopterade.

Amanda har ett gott förhållande till sina svenska föräldrar. De skilde sig när hon var tolv, är numera pensionärer och bor i varsin lägenhet i Östersund. När hon var 18 och hennes pappa skadades svårt under skogsarbete, tog hon ett års timeout från sina studier för att vårda honom hemma under hans långa rehabilitering.  

– Faktiskt har jag kommit närmare mina svenska föräldrar efter att jag återförenats med min lankesiska släkt. Sist jag hälsade på i Jämtland satt vi alla tre och hade ett djupt och bra samtal om saker vi aldrig berört. De har kanske velat prata mer än jag under åren. Som adopterad kan man känna tacksamhetsskuld, vara rädd att såra. Men de förstår att det är strukturerna jag är kritisk mot, inte individuella val och handlingar.

Amandas dröm är att på samma sätt få sitta och prata öppet, ensam med sina båda förstaföräldrar, att för en stund återupprätta den enhet på tre de en gång var, i tre dagar.

Slutat jaga bekräftelse

Hennes alldeles egna kärnfamilj består av sambon Jim och numera två små söner. Ironiskt nog har denna aktivist för kvinnors karriärmöjligheter delvis börjat omvärdera vad hon ska lägga sin tid på. 

– Folk frågar när jag ska söka nytt jobb men just nu är det inte större budgetar och mer personalansvar jag vill ha. Jag vill ha tillbaka Sri Lanka i mitt liv, kanske återta mitt lankesiska förnamn. Det som hänt har gjort mig lugnare och mer närvarande. För några år sedan var jag en person som läste av allt och alla omkring mig, var mån om att hålla upp en fasad av att vara glad och lyckad. En typisk minoritetsgrej, man vill bevisa sig, visa att man förtjänar den här platsen. Idag jagar jag inte den bekräftelsen på samma sätt utan värdesätter snarare tid med min familj, i Sverige och Sri Lanka.

– Det stora hålet jag gått runt med täpps till mer och mer.

Amanda har tät kontakt med föräldrarna på Sri Lanka. Kanske börjar en del släktingar undra över att det är så mycket ståhej kring den utvandrade kusinen Ranjiths okända dotter. Fortsättning följer. Kanske i bokform.

Fotnot: Amandas förstaföräldrar heter egentligen något annat än Kumar och Leela. Hon föredrar att vi använder fingerade namn, samma som hon själv gett dem i sin roman.