Ingvar Storm ledde Spanarna i 35 år: ”Jag behöver inte visa leg, rösten räcker”

Det är nästan frågan om var man ska börja. För en timmes intervju med radioprofilen ­Ingvar Storm rinner lätt iväg till flera. Hela tiden underhållande och roliga timmar, men att ringa in den legendariske radioröstens karriär och liv blir desto svårare. Speciellt som det visar sig att vi är uppvuxna i samma stad, det är många platser och gamla lärare som måste gås igenom innan vi kommer till skott. Men vi kan ju prova att använda ”På minuten”-tricket?

”Ung fågelskådare målar in sig i ett hörn på Nationalmuseum, gör sin röst hörd och hamnar i Svenska Akademiens ordlista.”

Skulle knappast få godkänt, eller vad säger du, Ingvar?

– Jo, det låter ungefär som ett ämne vi kunde haft, säger han snällt.

Ingvar Storm ledde det klassiska radioprogrammet i 23 år, men det är ju ingenting mot hans enooooormt långa tid som programledare för radioprogrammet ”Spanarna”. Vid midsommar sände han sitt sista program och gick i pension på riktigt, 72 år gammal. Nästan 50 år på Sveriges Radio, varav han ledde ”Spanarna” i 35 år.

Är det någon sorts rekord?

– Det vet jag faktiskt inte. Jag har inte kollat upp det.

Njöt av lugnet

Det första han gjorde efter att sista programmet hade sänts var att lägga undan klockan och mobilen, säger han. Sedan unnade han sig att stanna länge kvar på Gotland, där familjen har ett sommarställe, och bara njuta av lugnet och tystnaden när turisterna åkt hem.

– Hade jag vetat hur härligt det är att vara ledig kanske jag hade gått tidigare, säger han halvt på skoj.

För han har inga problem att sysselsätta sig. Under alla sina arbetsår har han varit en tidsoptimist, och påbörjat olika projekt så fort han fått en lucka. Problemet var bara att projekten aldrig blev klara, luckan var konstigt nog alltid för kort. Så nu kanske äntligen det gamla 1700-talshuset på Gotland blir färdigrenoverat, boken om fåglar färdigskriven och Ingvar kan börja skulptera igen, på riktigt.

Han har dessutom en hel trädgård att gräva i, och måste hinna med att göra géle av all vildapel. För att inte tala om långa promenader i naturen med portugisiska vattenhunden Ellen (som också på egen hand lärt sig att hitta kantareller).

– Dessutom går jag på varenda loppis och antikmässa.

Hade inga höga förhoppningar för ”Spanarna”

Radioprogrammet ”Spanarna” var en egen originalidé och dök första gången upp 1988 i klassiska radioprogrammet ”Metropol”, som Ingvar ledde tillsammans med Niklas Levy.

– Konceptet håller väl en månad innan lyssnarna tröttnar, tänkte vi…

Namnet kom från självaste Marcel Proust. Ungefär samtidigt hade det kommit en ny svensk översättning av hans klassiker ”På spaning efter den tid som flytt”.

– Om Marcel kunde spana bakåt i tiden, tyckte vi att vi borde kunna spana framåt, säger Ingvar.

Jonas Hallberg, Helena von Zweigbergk och Jacob Dahlin

Det blev snabbt en succé, mycket tack vare den fasta ”spanarpanelen” Jonas Hallberg, Helena von Zweigbergk och Jacob Dahlin.

– De lyckades göra underhållning av det mesta, säger Ingvar, från gropiga lår till Sovjetunionens sammanbrott.

Att själva spaningarna skulle slå in var inte det viktigaste. Genom tre argument skulle de tolka tidens tecken och ge lyssnarna en framtidsvision.

– Jag menar – de flesta visioner slår ju inte in, som att vi skulle bo på månen eller ha flygande bilar. Men det spelar ingen roll för det är egentligen idéerna som är det roliga.

När ”Spanarna” lanserades hade ordet en helt annan betydelse, en spanare var ett ord med en militär funktion, att man var ute och rekognoscerade. Idag är innebörden helt annorlunda. Det finns knappt en nyhetssoffa eller en tidning, där inte en panel med fingret i luften gör ”en spaning”.

Stolt över vad ”Spanarna” tillfört

– Och det är ju något jag ändå kan vara stolt över, att vi tillfört en ny innebörd till ett ord i svenska språket. Det är ju till och med i Akademiens ordlista nu för tiden.

– Det trodde nog ingen att jag skulle bidra till – allra minst min svensklärare, säger Ingvar.

För det var inte givet att Ingvar Storm skulle bli radiostjärna.

Han är uppvuxen i Mälar­idyllen Sigtuna utanför Stockholm, där det fanns mycket annat än skolan som lockade – som att till exempel leka indianer och cowboys på legendariska Sigtunastiftelsen medan 60-talets litterära giganter grubblade över världsgåtorna. Mamma var hemkunskapslärare och pappa var lärare, präst och undervisningsråd på Skolöverstyrelsen. 

Finns på Nationalmuseum

Skolan tyckte Ingvar att man kunde klara av på ett par timmar.

– Jag hade otroligt mycket annat att göra; titta på fåglar, åka skridskor, paddla, slå gäddor…

Men ett ämne gillade han – teckning. Ingvar Storm var till och med så duktig att han hamnade på Nationalmuseum.

Så ryktet stämmer alltså?

 – Ja, det var en jury som valde ut verk till något som hette ”Unga tecknare” där ett av mina alster kom med. 

– Men den hänger alltså inte kvar där, skyndar han sig att tillägga.

Så konstnär var absolut en tanke, men dåliga odds om man ville försörja sig, förstod Ingvar. En riktig högskoleexamen var nog säkrast, tyckte både han och föräldrarna. Därför läste han pedagogik, konst- och filmvetenskap.

När han senare bodde på Gärdet valde han mellan två utbildningar som han hade cykelavstånd till, DI, Dramatiska institutet och Konstfack. Han lyckades komma in på båda.

– Men DI:s radioutbildning var kortast, två år, så jag valde den. Utbildningen var fantastisk. DI hade massor av pengar. Vår utbildning kostade lika mycket som en
Drakenpilots.

”Usel nyhetsjournalist”

Däremot visade sig det snart att Ingvar Storm var en usel nyhetsjournalist, enligt egen utsago.

– Jag dumpade ett gäng nyheter, bland annat ett där socialdemokraternas dåvarande partisekreterare Sten Andersson sa att de pratat om att lägga ner 1 majtågen…

Ändå blev han så småningom fast anställd på Sveriges Radio och hade turen att få den legendariske Stig Olin som chef. En dag kom frågan: ”Vi har ett hål på tre timmar på fredagar. Kan ni fylla det?” 

– Vi sa såklart ja. Niklas Levy och jag hittade på programidén på vägen till en konferens i Vaxholm, berättar Ingvar Storm.

Det blev starten på 10-åriga radioklassikern ”Metropol”, ”din förfest i etern”, som vid några tillfällen också sändes från London, Moskva, Helsingfors, Köpenhamn och Oslo.  

Har du haft nytta av att ha en sådan välkänd röst?

– Det är ingenting jag märkt, men min familj hävdar att jag har blivit bortskämd, att jag visst fått lite extra förmåner för att jag blivit igenkänd.

– Men ibland har jag sluppit att visa legitimation. Det räcker med rösten.

Sedan avslöjar han lite oväntat att han inte alls gillar att höra sig själv.

– Nej! Jag tycker det är genant att höra min röst. Jag försöker alltid att klippa bort mig själv när jag kan.

Arbetsnarkoman

Men å andra sidan har det också lett till Ingvar Storms mantra som programledare, att inte framhäva sig själv på de medverkandes bekostnad. En programledare ska lyssna och nästan osynligt leda programmet framåt, menar Ingvar.

–  Ja, lägga upp bollar som andra kan smasha in, säger han med en tennismetafor.

– Som person är jag ju kolossalt ointressant och talang­lös!

Du har också beskrivit dig som en arbetsnarkoman, men till slut hann du med att få både fru och två barn?

– När allt föll på plats, så tänkte jag att det här var det bästa jag gjort. Synd att jag inte kommit på det tidigare… Jag var ju 46 år när jag blev pappa första gången.

Kommer du att återvända till radion?

– Det ligger inte i mina händer. Men det är ingenting jag går och väntar på eller funderar över.

Om du får göra en personlig framtidsspaning då?

– Åh nej tack! Jag är för skrockfull för det. Det blir ändå aldrig som man tror. Jag är väldigt misstänksam mot prognoser.