Sven Hagströmer brinner för finanser, förorten – och feminism: ”Om tre-fyra decennier har vi matriarkat”

Sven Hagströmer ägnar ungefär tre dagar av arbetsveckan åt att tjäna pengar och en dag åt att pytsa ut pengar, via olika ideella projekt. Fredagar ska han vara ledig. Det går sådär. Han fyllde nyss 80 men verkar ha för mycket energi och nyfikenhet för att bara skrota runt på lantstället (han har två) och lukta på rosorna (även om det händer, se faktaruta nedan). 

Grundare av Avanza och Creades

Sven är grundare, huvudägare och styrelseordförande i investmentbolaget Creades och nätbanken Avanza. Hans karriär har sammanfallit med den svenska aktiemarknadens spektakulära utveckling. Aktieägande har gått från att ha varit något gammalborgerligt, krångligt och lite högtidligt, till att bli folkligt, för att till slut bli hippt, högteknologiskt och något som var och varannan ung person rattar från mobilen. Sven har hängt med i alla svängar.

Han är född på Östermalm och tillhör den så kallade knapadeln, en adlad släkt utan vidhängande gods och gammal förmögenhet. Så även om han har anor är han en self-made mångmiljonär.

– Min första aktie köpte jag när jag var tolv för pengar jag tjänat på jultidningar och som blomsterbud. Mina kompisar satsade på Stryktipset och V65. Jag tyckte aktier verkade bättre, säger Sven.

Det låter präktigt men han var ingen mönstergosse. Han busade i skolan och hade slätstrukna betyg. Däremot hade han laserfokus på sådant som verkligen intresserade honom – aktier och elektronik.

– Jag extraknäckte som radio- och tv-reparatör. Mina föräldrar tyckte att tv var onödigt så jag byggde en själv när jag var 15. Sedan startade jag företaget Sven Hagströmer Radio & Sport. Jag byggde om, sålde och installerade ljudanläggningar och försörjde mig på det medan jag pluggade.

Betygen räckte inte till KTH

Betygen räckte inte till KTH, det fick bli ekonomistudier. Han tog aldrig ­examen. I stället började han som portföljförvaltare på ett storbolag. 1981 öppnade han eget aktiemäkleri, Sven Hagströmer Fondkommission.

– Sverige var på 70-talet ett högskatteland. De smartaste flyttade utomlands. Jag tänkte: Bra för en medelmåtta som mig, då blir det mindre konkurrens, säger Sven på sitt avväpnande vis.

Timingen var perfekt. För att stimulera till aktiesparande – som förser företagen med kapital – infördes de skattegynnade allemansfonderna. Det blev starten på det breda svenska aktieintresset. Pengarna vällde in på börsen. 

Efter tio år slog han sig ihop med en annan stjärnmäklare, Mats Qviberg. Det har skrivits spaltmil i affärspressen om denna färgstarka duo – olika men kompletterande personligheter som de själva tyckte. De bildade Hagströmer & Qviberg med bland annat dotterbolaget HQ Bank. HQ blev Qvibergs ansvar medan Hagströmer styrde i Avanza. När HQ Bank efter svindlande trading­affärer förlorade sitt banktillstånd skildes de båda vännerna under mindre gemytliga former. Dock talar de med varandra när de stöter ihop, exempelvis i Åre där de båda har fritidsboende.

Stiftelsen Allbright ökar kvinnors representation i ledningar

Sven Hagströmer har med åren blivit alltmer handfast aktiv i sitt samhälls­intresse. Han har engagerat sig i jämställdhet och integration. Han vill att Sverige ska funka bättre. Sin humanistiska läggning kan han ibland dölja under en lite krass argumentation av typen ”varför ska samhället hålla på och utbilda kvinnor om vi inte tar tillvara deras kompetens bättre?” Finansvärlden, en omvittnat grabbig miljö på 80- och 90-talen, har närt en feminist vid sin barm.

– Jag har nog alltid varit det. Jag gillar kvinnor och hur de uppträder och tänker. Bland annat beundrade jag ­Madeleine Albright, invandrarbarnet som blev USA:s utrikesminister. Så när jag startade en stiftelse för att öka kvinnors representation i börsbolagens ledningar så döpte jag den till Allbright ­efter henne, med lite modifierad stavning. Jag försökte till och med få henne att bli hedersordförande.

Han har ett formidabelt kontaktnät. När han drog igång Allbright i Tyskland skrev Angela Merkel slutordet i årsrapporten ett år och Ursula von der Leyen året efter. 

– Det skulle inte förvåna mig om vi om tre-fyra decennier har ett matriarkat i Sverige, säger Sven.

Skolan är en hjärtefråga

Skolan är en annan hjärtefråga. När han som barn struntade i läxorna låg hans föräldrar på. Men det är inte så lätt i trångbodda familjer där föräldrarna jobbar mycket och kanske knappt kan svenska. Han bidrar till stiftelsen Läxhjälpen där elever får göra läxorna i skolan med tillgång till handledare. Han är också medgrundare till Berättarministeriet där förortsbarn uppmuntras till fritt skrivande. Språket är nyckeln till jobben.

Han har varit mentor åt ungdomar på Tensta gymnasium. Tre av hans ­fyra första adepter anställde han på Avanza. I efterhand fick han höra att det var klassens värstingar han fått på sin lott. Så hade han inte uppfattat dem.

– En kväll skulle jag tala på ett möte på skolan. Elever och lärare kom men mammorna och papporna lyste med sin frånvaro. Dessa barn inser att deras föräldrar räknas som förlorarna i det svenska samhället. Men jag förklarade för dem att deras föräldrar är hjältar. Det krävs styrka för att bryta upp och flytta nästan till Nordpolen för att ge barnen bättre chanser. Precis som många svenskar gjorde på 1800-talet när de lämnade fattigdom och religionsförtryck för att starta om i Amerika. Gå hem och tacka era mammor och pappor, sa jag.

– Eleverna lyste upp. Deras föräldrar var inga offer, de var hjältar.

”Det fanns hopp”

Sven har ett eget minne av hur en vuxen kan ge barn ett nytt perspektiv och rycka upp dem ur deras föreställning om att vara misslyckade.

– En av mina lärare sa en gång till eleverna på de första bänkraderna: Vänd er om. Titta på dem som sitter längst bak. Där har ni era blivande chefer!

De ”blivande cheferna” var Sven och hans gelikar, de som gjorde hyss och inte följde med så noga.

– Det kändes som en tröst, det fanns hopp även för mig.

Tensta gymnasium är numera nedlagt. Sven sponsrar nu Järvaveckan som hålls i samma område, ett alternativ till den solitt medelklassiga Almedalsveckan i Visby.

Sven Hagströmers tendens att bli uppslukad av saker har gjort honom omvittnat disträ. Han bekräftar ryktet att han kan glömma inbokade luncher, ”fast det händer nog inte mer än en gång om året”. Vid ett tillfälle fick dock hans tankspriddhet fatala följder.

– Jag har alltid drömt om att flyga och tog flygcertifikat när jag var 67. Jag tänkte att noggrannheten som gäller vid all flygning, med checklistor och dubbelkontroller, skulle vara nyttig för mig.

Sven Hagströmers flygkrasch i vattnet

Sven hade ett amfibieplan som kunde landa både på land och vatten. En vårdag tog han en tur ut i skärgården. Vid Rödlöga, ytterst i havsbandet, gick han ner mot vattnet för att pausa, ”äta tre clementiner och läsa morgontidningen”, guppande på vågorna, njutande av vidderna. Det var bara det att han hade hjulen för marklandning utfällda. Planet välte i vattnet och blev liggande upp och ner, flytande på pontonerna.

– Där hängde jag i säkerhetsbältet med huvudet neråt medan iskallt vatten strömmade in. Det enda jag tänkte på var att överleva. 

Han lyckades få upp bältet och dörren, simma ut och kravla upp på pontonerna. Där stod han sedan i en och en halv timme, genomvåt och skakande av köld och fruktade att han skulle frysa ihjäl istället, innan ett par kvinnor kom i en motorbåt från en ö i närheten. Det trodde att de skådade ett mirakel – en man som gick på vattnet.

Han anklagar ingen annan än sig själv för olyckan. Alla varningssystem hade fungerat, han hade bara inte reagerat på dem.

– Efter det slutade jag flyga.

Det har varit mer dramatik i familjen. En gång ringde Svens fru Catarina, då i 50-årsåldern, och fick bara fram ett ord: Hjärnblödning. ”Vad har jag nu glömt?” tänkte Sven innan han förstod att hon menade sig själv. Ett försvagat kärl, en så kallade aneurysm, hade brustit men tack vare att kirurgerna snabbt fick stopp på blödningen överlevde hon och blev återställd. 

Sedan dess är Hjärnfonden en annan mottagare av donationer från paret Hagströmers stiftelse. Bland Hjärnfondens många projekt finns också forskning om adhd som ett par av Svens barn har. Han gillar den energi som ofta är förknippad med diagnosen. ”En skvätt adhd i cv:t är en tillgång” sa han nyligen till Dagens Industri.

Träffade sin fru på jobbet

Sven har fem barn från två äktenskap. Catarina, hans nuvarande fru, fick en innerlig kärleksförklaring av sin man när han sommarpratade i radio 2016. Henne träffade han på jobbet.

– Jag anställde henne som aktiemäklare. Det blev ingen särskilt seriös anställningsintervju för vi hade så himla trevligt och satt mest och skrattade.

Men Sven var gift, plus att Catarina gick och gifte sig. Det var jobbigt, ”det borde ju vara vi” tänkte Sven. Ganska snart skilde de sig dock på varsitt håll när den känslan hade blivit för stark hos dem båda. Nu har de varit gifta i 36 år.

Beundrar Kina

Svens intressen sträcker sig över vida fält. Han beundrar Kina – som kulturland, inte dess politiska system – och började läsa mandarin för några år sedan. Nu tycker han att jättenationen är inne på en oroande linje och har flyttat kikaren mot Japan.

– De östasiatiska länderna satsar på utbildning och håller på att gå om oss så det visslar om det. Förr sa man: Dra västerut, unge man! Nu säger jag: Dra österut, unga män och kvinnor!

Han samlar på böcker, och har runt 5 000 historiska och vetenskapliga verk. Einstein är en idol, liksom Voltaire. Sven äger brev skrivna av ett antal historiska figurer, däribland Voltaire, och när Sven fick veta på att dennes lilla privatpalats i staden Ferney-Voltaire höll på att rustas upp tog han kontakt för att höra om han kunde bidra. 

Jodå, det saknades pengar till att restaurera den store tänkarens säng.

– Det var ju hans viktigaste ägodel! Han bodde och arbetade i sängen. Jag är likadan och kan tillbringa en hel helg jobbande i sängen. Jag erbjöd mig direkt.

Fransmännen är oändligt stolta över sitt kulturarv. Självaste president Macron dök upp vid invigningen av Voltaires hem och tackade bland annat denne svensk som så överraskande ryckt ut och räddat upplysningsfilosofens viloläger.

Brinner för rättvisa

För att vara borgerlig och kapitalist har Sven Hagströmer en del oväntade åsikter. Han tycker att facken borde vara mindre flata i avtalsrörelserna och framtvinga lite högre löner för att det svenska samhällskontraktet ska hålla. Han tycker att vi borde ha mer politik över blockgränserna för att få styr på djupa nationella kriser som skolan och integrationen.

– Vi har nått en tipping point i problemförorterna när det för unga framstår som ett rationellt beslut att bli kriminella. Snart finns det ingen återvändo.

– Jag brinner starkt för rättvisa, det har jag efter min far som var domare. Och från Voltaire.