Kriminalteknikern Kelda Stagg: ”Jag vill ta udden av det läskiga med döden”

Redan som barn fascinerades hon av döden. Idag är kriminalteknikern Kelda Stagg expert på förruttnelse. Det började med en påkörd grävling. Kelda Stagg gick i mellanstadiet när hennes lärare fann det döda djuret på vägen till skolan och bestämde sig för att visa klassen.

– Han la upp grävlingen på katedern och sa ”kom och kolla”, minns Kelda. Det var första gången jag såg en död kropp och blev helt uppslukad. Jag frågade varför den var stel och varför ögonen var insjunkna, men läraren kunde inte ge något annat svar än att det var vad som hände efter döden.

Kelda som sedan drygt fyra år tillbaka arbetar som kriminaltekniker – vissa kanske känner igen henne från ”Nyhetsmorgon” och ”Keldas kalla fall” – konstaterar att det nog var där hennes fascination för döden tog sin början.

Döden är ”en grå box fylld av mystik”

– Frågan fanns kvar i mig. Vad händer med en död kropp? Jag frågade runt men ingen kunde förklara. 

Efter en kort paus lägger Kelda till: 

– Det finns oändligt med information om hur liv blir till. Men då vi dör… det är som en grå box fylld av mystik.

När Kelda senare började studera molekylärbiologi vid Uppsala universitet och skulle skriva en uppsats om fysiologiska processer beslutade hon sig för att skriva om död och förruttnelse. Hon satt dag och natt på biblioteket och gick igenom alla medicinska böcker hon kunde hitta. 

– Men det fanns inget på detaljnivå, ingen djupare förklaring.

I samband med detta kom Kelda för första gången i kontakt med termen ”body farms” – det vill säga forskningscenter där döda donerade kroppar placeras i utomhusmiljö för att man ska kunna studera processen efter döden.

– Dessa center fanns i USA och jag satte som mål att jag skulle dit.

Besökte en body farm i Texas

Ett år senare, när Kelda som utbytesstudent i Kanada befann sig på konferens, mötte hon en professor som arbetade på en body farm i Texas. Han erbjöd henne att komma på studiebesök.

– Det var som att kliva in i en helt annan värld där naturen visade sina djupaste hemligheter. Jag var lite nervös. Jag visste inte hur jag skulle reagera. Jag hoppades att jag skulle reagera på något sätt. Att så länge ha haft en fascination för något som i samhällets ögon är lite tabu… jag tänkte ”känner jag inte något är det illa”. 

Kelda lutar sig tillbaka och säger sedan: 

– Två donatorer låg på marken. En man och en kvinna. Det slog mig när jag såg dem ligga där, med händer som nästan nuddade vid varandra, att de aldrig skulle hålla någon i handen igen. Jag blev lite illamående. Men det var ett illamående jag snabbt fick lov att hantera genom att separera det emotionella från det vetenskapliga.

Nätverk av likasinnade

Kelda är idag expert på mänsklig förruttnelse och utöver arbetet som kriminaltekniker vid forensisk sektion i Stockholm föreläser hon på masternivå. Hon förklarar att kunskap om förruttnelse­processen är viktig på flera sätt när en person anträffas död. 

– Man kan få reda på tidpunkt för döden – och även få veta om en kropp legat på samma plats hela tiden eller om den flyttats. Kroppen reagerar på den miljö den ligger i. 

Efter Keldas första body farm-besök fann hon, som hon själv uttrycker det, sitt community där hon kunde diskutera döden fritt. 

– Utan att bli klassad som psyko, säger hon och ler lite snett. Jag lärde känna människor inom rättsväsendet och skapade ett internationellt nätverk i syfte att utveckla den tafonomiska forskningen i Europa, alltså forskningen om mänsklig förruttnelse.

Gör skillnad i jobbet

Det var i samband med en föreläsning på sin nuvarande arbetsplats, Kelda – som egentligen alltid haft polis­yrket i tanken och samtidigt burit på en känsla av att inte höra hemma någonstans – fann sin plats. Hon sa till sektionschefen ”här vill jag jobba”. 

– Ett halvår senare släpptes en kriminalteknisk tjänst man som civil hade möjlighet att söka, och äntligen är jag där jag ska vara! Jag får vara del av brottsbekämpningen samtidigt som yrket, om än på ett tragiskt sätt, involverar död – vilket är mitt intresse. Vi har ett otroligt ansvar, men det känns som ett väldigt ärofyllt uppdrag. Det bästa med jobbet är att jag kan gå hem och känna att jag har gjort skillnad.

Vid sidan av jobbet som kriminaltekniker försöker Kelda även göra skillnad på annat sätt. Tillsammans med två kollegor, rättsantropologen Rebecka Teglind och rättsläkaren Brita Zilg, startade hon för några år sedan Instagramkontot ”Liket efter döden” i syfte att folkbilda om vad som händer med en kropp när livet tar slut. 

– Vi upplevde att det fanns ett informationsglapp i samhället kring död och förruttnelse, säger Kelda. Döden är ett tabubelagt ämne – och med okunskap kommer rädsla. Vi bestämde oss för att utbilda på ett lättförståeligt sätt. 

Sprider kunskap om döden

Kontot – där frågor som ”vad händer de första timmarna efter döden?”, ”har vi likmaskar inom oss?”, ”vad är likfläckar?” och ”vad luktar egentligen död?” avhandlas – har idag över 35 000 följare och i våras släpptes en samtalsserie med samma namn, på Storytel. 

– Vi vill framför allt ta udden av det läskiga med döden och ersätta rädslan med kunskap, förklarar Kelda. Men vi vill även belysa vikten av forskning inom området. I förlängningen hoppas vi öka intresset för att, i framtiden, kunna donera sin kropp till forensisk forskning och träning av kriminalsökhundar.

En vanlig fråga från följare på Instagram är enligt Kelda just ”hur donerar jag min kropp till likhundsträning?”. 

– Det finns ett stort intresse och behov, faktiskt i hela Europa – och det är en av mina hjärtefrågor – men i nuläget har vi inget donationsprogram för det syftet. 

Kelda må ha många strängar på sin lyra men brinner, utöver att utbilda andra, för att vidareutbilda sig själv.

– Det finns inte någon botten när det gäller kunskap man kan ta in, konstaterar hon. I höst ska jag på konferens i Madrid, inom forensisk arkeologi. Det är den bästa semestern; att åka på konferens. Jag älskar det!