Scenskolan blev vändpunkten för Lo Kauppi: ”Ingen visste att jag varit kriminell”

Det skulle bli året då ­Lo Kauppi återvände till London där hon bodde som ung. Den här gången var det en utbildning i film­regi som lockade till den brittiska huvud­staden. Lägenheten i Stockholm var uthyrd för ett år och en ny bostad i mång­kulturella Shepherd´s Bush väntade på henne och sonen Lorens. Då kom frågan om hon ville göra en av huvud­rollerna i Netflix-filmatiseringen av Mattias ­Edvardssons roman ”En helt vanlig ­familj”. Erbjudandet var för bra för att tacka nej till, men att avblåsa flyttplanerna i sista minuten skulle bli både dyrt och krångligt. Lösningen blev en rockad inom familjen.

– Min man fick flytta till London med vår son och gå filmkursen i mitt ställe. Vi behövde bara meddela skolan att det inte var Lo Kauppi utan Figge Norling som skulle gå utbildningen. 

Huvudroll i ”En helt vanlig familj”

Själv for Lo till Lund för inspelningen av ”En helt vanlig familj”. I en påkostad ­funkisvilla i ett av universitetsstadens mest fashionabla områden bor hennes rollfigur Ulrika tillsammans med man och tonårsdotter. Vid en första ytlig anblick är det svårt att tänka sig två mer olika personer än den strama juristen Ulrika med sina sidenblusar och välfriserade lockar och den bohemiska Lo som möter oss på Mariatorget i en rejäl lappmössa neddragen över det ostyriga håret och med dramatisk svart eyeliner på ögonlocken. Lo bekräftar mina misstankar om att hennes rollfigur även till personligheten ligger långt ifrån henne själv. 

– Ulrika är raka motsatsen till min impulsiva adhd-personlighet. Hon är en kontrollerad akademiker som inte blottar några känslor och hela tiden tänker strategiskt. Många uppfattar henne som kall, men det är nog mest för att ­serien bryter mot de stereotypa köns­rollerna på film och i tv där kvinnan är den känslosamma och mannen strategen.

Fick sin förövare att gå i terapi

När dottern utsätts för ett sexuellt övergrepp övertalar Ulrika sin upprörda prästmake att inte göra någon polis­anmälan. Luttrad av sitt yrke vet hon att få anmälda våldtäktsfall leder till fällande domar. Lo har förståelse för ­Ulrikas motvilja mot att släpa sin dotter genom hela rättsapparaten. 

– Efter att själv ha suttit och lyssnat på våldtäktsrättegångar är jag inte förvånad över att man väljer att inte anmäla. Det är otroligt förnedrande att behöva berätta alla detaljer och sedan kanske ändå förlora målet och bli dömd av omgivningen. Däremot kan jag inte förstå Ulrikas inställning att en ute­bliven polisanmälan är detsamma som att övergreppet aldrig har ägt rum. Självklart borde hon ha sett till att dottern hade fått gå i terapi och bearbeta det som hänt.

Av personlig erfarenhet vet Lo hur ­betydelsefullt det är att som sexualbrottsoffer få vädra sina känslor, och om behov finns även konfrontera sin förövare. När hon var i trettioårsåldern förgrep sig en anhörig till hennes dåvarande pojkvän på henne medan hon låg och sov. 

– Jag ställde honom inför ett ultimatum: Antingen anmäler jag dig eller också börjar du i terapi. Han valde att börja i terapi. Jag och min dåvarande partner var med på några av terapi­sessionerna, vilket var jättebra. Jag fick en uppriktig ursäkt från min förövare och kunde också på nära håll bevittna hur han förändrades på djupet. Efter det kunde vi träffas på jular och and­ra familjehögtider utan att det kändes traumatiskt. 

Lo Kauppi har skrivit om sin uppväxt och åren som narkoman

Under filmbranschens Metoo-upprop #tystnadtagning var Lo en av de ton­givande rösterna. Tillsammans med några andra kända feminister startade hon en fond som betalade böter åt kvinnor som dömts för förtal efter att ha berättat om övergrepp i slutna grupper. Tycker hon att Metoo ledde till en varaktig förändring inom branschen? 

– Ja, åtminstone delvis. Den mest konkreta förändringen jag märkt av var att jag fick jobba med en intimitets­koordinator under inspelningen av ”En helt vanlig familj”. Det är en person som är med vid alla intima scener och innan tagningen stämmer av var på kroppen det är okej att ens motspelare tar på en, om det är någon kroppsdel man inte vill visa i bild och så vidare. Att få jobba med en intimitetskoordinator kändes i alla fall som ett stort framsteg, konstaterar Lo.

Ulrikas sexscen spelades in efter att hon hade gjort vissa modifieringar i manuset. Regissörer som väljer att sam­arbeta med allkonstnären Lo Kauppi får stå ut med att hon överöser dem med egna idéer och förslag. Att underkasta sig någon annans vision är inte hennes favoritgren. Som mest i sitt esse känner hon sig när hon själv har det konstnärliga helhetsansvaret. I två egenskrivna böcker har Lo utan skygglappar berättat om sin stormiga uppväxt i en dysfunktionell familj och sina ungdomsår som narkoman. Hur blev allt som det blev? Kanske ligger en del av förklaringen till pappans mångåriga alkoholberoende i att han tillhörde minoritetsgruppen ­meänkieli-talande, funderar Lo. Språket, som tidigare kallades tornedals­finska, var under många års tid bannlyst i skolan och andra offentliga forum.

Pappan var alkoholist

– Från första skoldagen blev min pappa förbjuden att prata det enda språket han kunde. Han fick höra att hans språk inte var ett riktigt språk. Det gav nog pappa en oerhört dålig självkänsla. När han var nykter jobbade han stenhårt och var alltid väldigt samman­biten.

Under alkoholens influens blev pappa bergsprängaren högljudd och grälsjuk. Lo, näst yngst av fyra syskon, växte upp i förvissning om att hon en dag skulle kunna rädda honom från missbruket. 

– När jag var riktigt liten trodde jag att lösningen var att slå sönder fönsterrutorna på Systembolaget. Senare lade vi Antabus i pappas filmjölk. En annan idé var att ta honom till Norge där jag hade läst att man kunde operera in ­Antabus i kroppen.

Fick ätstörningar och injicerade amfetamin

När Lo märkte att hon inte kunde kontrollera sin pappas drickande började hon i stället kontrollera sitt eget mat­intag. 

– Jag tror inte att jag hade fått ätstörningar utan samhällets anorektiska ideal, men det berodde säkert också på att pappa var alkoholist. Så här i ­efterhand tänker jag att det hade varit värde­fullt för mig med någon typ av stöd för barn till missbrukare. Det hade kanske kunnat ta bort lite av skulden och skammen som jag kände.

Inte heller för ätstörningarna kom några samhällsinsatser henne till del.

– När mamma äntligen sökte hjälp fick hon svaret att jag vägde för mycket för att kunna komma i fråga för behandling, vilket bara stärkte min övertygelse om att jag var för tjock. 

I sena tonåren hittade Lo i sitt eget tycke det ultimata botemedlet mot viktuppgång: amfetamin. Som 17-åring for hon till London för att gå på frisör­skola. Väl där ockuperade hon en lägenhet tillsammans med en jämnårig sprut­heroinist, började själv injicera amfetamin och begick checkbedrägerier för att finan­siera sitt missbruk. Vid 19 års ålder var hon i blixtfart på väg mot det totala förfallet. Resignerat återvände hon till Sverige och lät sig tvångsomhändertas. Om behandlingshemmet hon hamnade på har Lo inte mycket positivt att säga. En av få ljuspunkter under vistelsen där var att hon lärde sig att spela ­gitarr, vilket fick henne att blåsa liv i den gamla barndomsdrömmen om att starta ett band. Med Lo på sång och gitarr, den framtida riksdagsledamoten Josefin Brink på saxofon, dokumentärfilms­regissören Mia Engberg på bas med flera tog feministiska Vagina Grande världen med storm. 

– Bara för att vi tyckte att kvinnor skulle äga sina kroppar och ha samma rättigheter och löner som män drog många den förenklade slutsatsen att vi inte ville ha män sexuellt. På den tiden tyckte jag att det där var enormt förminskande, minns Lo.

Tolvstegsprogrammet och terapi hjälpte

Att hon blev fri från droger och ätstörningar tackar hon tolvstegsprogrammet, otaliga terapitimmar och komvux för. Som en del i förändringsprocessen bytte hon förnamn – från sitt dopnamn Lena till det mer androgyna Lo.

– Jag tänkte att om jag blev journalist, som jag då hade tankar på, skulle människor kanske läsa mina texter med andra ögon om de trodde att det var en man som hade skrivit dem. Dess­utom var namnet Lena så förknippat med mitt tidigare liv, förklarar hon.

Samtidigt som Lo gick i behandling för sitt eget missbruk kämpade hon med näbbar och klor för att hennes pappa skulle få vård för sin beroendesjukdom. 

– I alla år hade jag pressat på för att mamma skulle skilja sig från pappa. Jag tänkte att det skulle få honom att söka hjälp och bli nykter. Men precis när mamma började göra allvar av sina planer att lämna honom dog han av sitt alkoholmissbruk, vid 47 års ålder.

Hur tragiskt det än var att mista sin pappa i förtid kan Lo samtidigt konstatera att hans död öppnade upp en hel värld av nya möjligheter. 

– Annars tror jag exempelvis inte att jag hade haft ro att gå på scenskola. Det hade nog varit för oroligt inom mig. När någon man älskar skadar sig själv är det väldigt svårt att släppa det.

Började på Teaterhögskolan i Stockholm

På tredje försöket och som äldst i klassen antogs hon 29 år gammal till Teater­högskolan i Stockholm. Den ­revolutionära Los konstnärliga ambitioner visade sig dock gå helt på tvärs med teater­dramatikens historiskt endimensionella kvinnoporträtt. 

– Gång på gång fick jag spela piga. Det hade inte varit något problem om pjäsen hade handlat om pigan, men det var aldrig hon som stod i centrum. ­Istället för att klaga på att det inte fanns några pjäser som var skildrade ur mitt arbetarklassperspektiv bestämde jag mig för att börja skriva egna pjäser om mitt liv. Det fanns så mycket som jag aldrig berättade för någon eftersom jag skämdes för min historia. Ingen på scenskolan visste om att jag hade varit kriminell och blivit tvångsomhänder­tagen och att min pappa hade dött tidigt. När ”Bergsprängardottern som exploderade” uppfördes på scenen kändes det som att det var nästan hela meningen med att jag skulle bli skådespelare. 

Gift med Figge Norling

Några år efter genombrottet med uppsättningen satt Lo i juryn under antagningarna till Teaterhögskolan. ­I salongsmörkret mötte hon sin blivande man Figge Norling som även han ingick i juryn.

– Vi kom från helt olika bakgrunder, men nu har vi varit tillsammans i över 16 år. Innan Figge hade jag aldrig haft något förhållande som hållit i mer än fem år. Jag tycker att parrelationer är svåra. Det är kolossalt viktigt för mig att man inte gör allting ihop. Figge och jag reser ofta på varsitt håll och går på olika fester. Vi lägger oss inte heller i varandras ekonomi. Givetvis delar vi på räkningarna, men det skulle aldrig falla mig in att be Figge redovisa vad han lägger sina privata pengar på.

Några vattentäta skott mellan privatliv och yrkesliv existerar däremot inte i familjen Kauppi-Norling. Lo och Figge har flera gånger regisserat varandra på scenen, och i ”En helt vanlig familj” möts de flyktigt i en scen.

Svårt att släppa jobbet hemma

– Figge tyckte att jag var lite jobbig som kvällen innan höll på och ändrade i hans repliker. Den stora skillnaden mellan oss är att Figge alltid släpper jobbet när vi kommer hem medan jag aldrig gör det. Jag är som en envis pitbull­terrier som inte ger mig förrän ett problem är löst. 

Eftermiddag har övergått i kväll. ­Innan jag och Lo skiljs åt vill jag veta vad hon tror att den 17-åriga Lena som befann sig på glid hade tänkt om hon hade kunnat titta i kristallkulan och se sitt 54-åriga välartade alter ego.

– Jag tror att hon hade blivit otroligt förvånad över att jag jobbar med det jag gör. På den tiden kände jag det som att jag stod utanför samhället. Det var först i och med ”Bergsprängardottern” som jag tyckte att jag kom in i samhället och blev accepterad. Men det allra bästa jag har gjort är att få barn. Det var på håret att det gick. När jag ville ha ett andra barn lyckades det inte, men jag är väldigt glad över att jag hann få ­Lorens.