Maxida Märak: ”Folk spottade på mig på stan”

Tidigare i våras uppträdde Maxida Märak och bandet Johnossi i SVT-programmet ”På spåret”. Iklädd kolt sjöng hon den stenhårda låten ”Killing in the name” av det kaliforniska rockbandet Rage against the Machine. Energinivån gick från småsömnig fredagsunderhållning till ett uppträdande som verkade vara på liv och död. ”Vilken mashup”, ropade en tagen Kristian Luuk när Maxida satt sista tonen. 

Maxida Märak slog igenom med sin egensinniga blandning av rap, jojk och pop för ungefär ett decennium sedan. Sedan dess har hon gått och blivit folklig och både sommarpratat, tolkat ­Arvingarnas ”Eloise” i ”Så mycket bättre”, medverkat i ”Jills veranda” och uppträtt i mellanakten i Melodifestivalen. 

– Min grej är nog att vara totalt okuvad och kontroversiell, men samtidigt folklig. Många i min bransch klankar ner på det som är folkligt, men jag menar att det är där man finner sin publik och sitt förtroende. Att föra fram sitt budskap i stora sammanhang, det är väl exakt det man vill? Annars hade jag ju kunnat stå i en källare och skrika utan att någon lyssnar. 

Maxida Märak leende breder ut sig på dataskärmen, eftersom den här intervjun görs på Zoom. Maxida bor ju i Jokkmokk i Norrbotten, strax norr om norra polcirkeln. En plats som hon beskriver som ”paradiset”, och som hela tiden har varit basen. Hon har bland annat gjort radioteatern ”Dagbok från Gallok” för Sveriges radio, medverkat i Martina Haags film ”Glada hälsningar från ­Missångerträsk” och turnerat med Giron sámi teáther innan musiken tog över på heltid. Men oavsett uttrycksform har det samiska varit utgångspunkten. 

Trivs i Jokkmokk och naturen

– Jokkmokk är min drömplats, jag ­känner mig så priviligierad som får bo här. Jag är född in i den samiska kulturen, för mig har det alltid varit självklart att rötterna är i Sápmi. Här i Jokkmokk är jag en del av något större, av marken, vinden, vattnet och inte minst – renen. Renarna betyder allt för oss samer. Jokkmokk är ett ovanligt renskötseltätt område med många starka samebyar, och för många som bor här är renskötseln den främsta ­näringen. Eller man kan inte kalla det ett yrke, att vara renskötare är en livsstil. 

De senaste åren har Maxida Märak funderat mycket över vad som egentligen är ett hem? Hon tänker att hemmet är själva lådan där man sover, men att omgivningarna utanför dörren är minst lika viktiga. 

– Jag är ju ute jämt, och vantrivs något enormt i en lägenhet. Här bor jag i ett hus, och en stor del av mitt hem är utanför dörren. Varje morgon ger jag mig ut och springer, det är en sådan frihetskänsla. Jag behöver bara mina ben! Jag behöver inte bära på något, inte kånka på skidor, inte ha med en telefon. Jag far backe upp och backe ner och hittar alltid nya stigar. Jag mår inte bra inomhus. Jag vill inte vara bunden till sådant som gör att jag måste spendera mycket tid inne – framför en skärm. Det är det jag gillar med Jokkmokk – här har naturen övertaget. 

För en handfull år sedan bodde Maxida Märak dock i Stockholm. Det slutade med att hon gick in i väggen. Hon var inte medveten om hur stark hemlängtan var förrän hon en dag stod och rensade fisk – och plötsligt började storgråta. 

– Jag fick en sådan flashback. Mentalt var jag i stugan. September är ju prepp-säsong där uppe. Det är den tiden på året då vi slaktar, fiskar, plockar bär och förbereder för vintern. I tanken var jag till fjälls, men när jag tittade ut genom fönstret så såg jag Hammarby sjöstad. Det bara skar sig, det blev så fel i huvudet. Den här fiskdoften ska inte vara här. Det var uppenbart att jag befann mig på fel plats. Ibland kan saker och ting komma till en fast man själv inte har lagt pusslet. 

Trivs inte i stan

Inom några dagar packade hon ihop hela bohaget och drog norrut. Men det var bra att testa Stockholmslivet, tycker hon. Ibland måste man göra saker som skaver, dessutom har hon haft nytta av de där hundåren senare i musikkarriären. 

– Men jag trivs inte i stan, min kropp och själ är inte byggd för storstadsliv. Det är kul att vara i Stockholm, det är som en fest. Men man festar ju inte varje dag, eller hur?

Men det ska sägas: livet i Jokkmokk har inte heller alltid varit så lätt. Stridbara Maxida Märak har stuckit ut. Hon har bland annat varit djupt engagerad i gruvkonflikten, som handlar om järnmalmsfyndigheter, i Kallak, Gállok på samiska. En gruva skulle påverka rennäringen mycket negativt och få enorma konsekvenser för miljön i det unika området, slår bland andra Naturskyddsföreningen fast. Maxidas och andra aktivisters kritik mot det brittiska bolaget Beowulf Minings har gjort att gruvplanerna har dragit ut på tiden och olika beslut har hela tiden överklagats. 

Engagerad i gruvkonflikten

– Och det har ju inte varit så populärt bland dem som är för gruvan. De har tyckt att jag, och andra aktivister, har satt käppar i hjulet för utvecklingen. Många ser ju gruvan som en chans till jobb, och att kunna tjäna stora pengar. Det har pratats om att Jokkmokk ska bli det nya Kiruna. Och så kommer en liten jävla brud och sätter käppar i hjulet för det. De tyckte att jag stjälpte deras framtidsdrömmar. 

Och när det är så pass få människor som bor på en plats så blir bråken på riktigt, det är det som skiljer glesbygd från storstad, konstaterar Maxida Märak. 

– Det fanns en tid då folk spottade på mig på stan. Här uppe kan du förlora jobbet om du har en annan åsikt än din chef, och plötsligt vill folk inte låta sina barn umgås med dina barn. Det är känsligt när det är så litet. Sånt händer ju inte i storstäder. Om man har en konflikt med någon på Ica i Stockholm så går man ju bara till en annan Ica. Men här finns inget annat Ica. Blir du utfrusen från samhället, ja, då är det tufft. 

Just nu går hela Sápmi och väntar på domen i Högsta förvaltningsdomstolen som ska tala om huruvida det verkligen var lagligt av den tidigare regeringen att ge grönt ljus till gruvbolaget. Men Maxida Märak väljer att inte tänka så mycket på domen. 

– Det är som att gå omkring med en allvarlig sjukdom, det går inte att tänka på det hela tiden. I så fall skulle jag gå sönder. Men så mycket kan jag säga att om det blir en gruva här så har vi samer i Jokkmokk inget liv kvar. Så är det. 

Flera självmord

En gruva skulle leda till oändlig psykisk ohälsa bland de renskötande samerna, menar Maxida Märak. 

– Jag behöver fan två händer för att räkna alla jag känner som redan har tagit livet av sig. Och det är framför allt renskötande samer som avslutar sitt liv. Jag kan bli så jäkla frustrerad över att majoritetssamhället och de som styr inte drar paralleller mellan självmorden och utvecklingen här uppe. Om gruvan blir verklighet är det massa människor som inte längre ha något att leva för. Det måste man ha med i ekvationen när beslutet fattas. För vad skulle de göra? Jobba på Ica? Renarna och markerna är allt de har. 

Många tycker att vi ska ta till vara den gröna omställningen, och menar att samerna riskerar att stå i vägen för den utvecklingen. 

– Om man tänker så tycker jag att man ska analysera ordet grön. Hur grön är egentligen den här omställningen? Dessutom är det elakt att återigen göra samerna till bovarna. Det är dessutom paradoxalt att samerna – som har tärt minst på jordens resurser – ska få skulden. Jag ser samerna som fjällets och naturens vaktmästare, och kanske kan samhället lära sig lite av deras sätt att leva? 

En annan invändning är att ingen kan leva som man gjorde för hundra år sedan. Att det är naturligt att livet förändras. 

– Vi lever inte heller som vi gjorde för hundra år sedan. Vi har omvandlat hela renskötseln, så det där är också skitsnack. Folk som säger så måste börja läsa på om historien.

Trygghet i det samiska

Maxida Märak tänker på din egen dotter NikeSunna, som är djupt förankrad i det samiska. Båda hennes föräldrar kommer från starka, betydelsefulla samiska släkter, familjen Märak är känd för morfar Johans engagemang i kyrkan, och familjen Pirak, som Maxidas exman heter, är en tongivande renskötarsläkt. NikeSunna har gått i same­skola och talar samiska. 

– Hon har en trygghet i det samiska. Om man har en identitet och ett kulturarv som är så starkt som hennes, så kommer ingen någonsin att ifrågasätta det. Jag känner igen det själv. Att mitt psyke är så stabilt som det är beror på att jag är så djupt förankrad i den samiska kulturen. Jag känner att jag tillhör något och att jag har en plats i skog och fjäll. Samtidigt kommer mina privilegier med ett trauma. För det är ju vi som är mest rotade i det samiska som ryker först när det sker förändringar. Det är vi som har mest att förlora, och blir allra hårdast drabbade av en gruva. 

Maxida funderar ofta över sin dotters framtid. Borde hon göra precis som aahka och áddjá, mormor och morfar, och försvenska sitt barn för att skydda henne från samhället? 

– Min dotter har ett jävla ansvar. Hon är ensambarn med en far som är renskötare. Ska hon ta över renskötseln? Vill hon det? Väljer hon i så fall det själv? Och kommer hon att kunna leva på det? Eller ska vi försvenska henne så att hon slipper alla trauman som kommer med renskötseln? Det är svårt, men jag antar att jag måste uppmuntra henne att följa sitt hjärta.  

Maxida är välformulerad och tydlig. Musiken har onekligen gett henne en plattform i offentligheten som hon inte tvekar att utnyttja.

– Jag har väldigt hög moral. Jag tycker att det är sjukt att människor kan säga en sak, men göra en annan. Andra behöver inte se mina goda gärningar, men inför mig själv vill jag göra gott. Helt ärligt skulle jag också vilja bada på en strand i Thailand, men jag har inte samvete att flyga dit. Jag har haft ångestproblematik, och jag har kommit på att det bästa tricket att stävja ångest är att göra rätt för sig. 

Kanske är det morfar, prästen Johan Märak, som har inspirerat? Han som banade vägen för en ny relation mellan samer och kyrkan, och bland annat tog in jojken i kyrkan. 

– Han var en levande legend. Nu ­lever han inte längre så nu är han bara en legend. Han var mer än en människa, skulle jag säga. En av de sista av hans sort, och min bästa vän. Jag antar att vi är rätt lika. Han lyckades kombinera kristendomen med den samiska tron på ett sätt som ingen hade gjort tidigare, så han bröt verkligen ny mark. 

Slutar aldrig att kämpa

Framtiden, hur ser hon på den? Maxida Märak skrattar till.

– Framtiden… fan. En del av mig kommer alltid att säga att man inte får ge upp. Att man måste kämpa in i det sista, och tro att det goda vinner. Men man blir väldigt prövad i dessa tider. Sällan har väl världen varit så nattsvart, men aldrig har jag personligen varit så stabil. När jag har varit med om trauman i mitt liv, som skilsmässa och sjukdom, har jag blivit väldigt fokuserad. Jag tappar inte kontrollen. I kriser andas jag lugnt. Och jag tror att jag kommer att agera likadant nu när världen är på väg att gå under. När det skakar under fötterna har jag inte råd att själv vara skakig. Och jag slutar aldrig att kämpa.