Jenny Larsson lever med cp: ”Man får lära sig tidigt att inte titta eller fråga”

När Jenny föddes kom navelsträngen i kläm vilket ledde till syrebrist och en hjärn­skada, som ger ofrivilliga rörelser i kroppen och påverkar händerna och talet. Med två småbarn tar vardagssysslorna ibland längre tid för henne än för andra. Men det får ta den tid det tar, anser hon.

Hemma i 70-talshuset i Karlskoga bjuder Jenny på kaffe och förklarar ivrigt allt hon vill göra. Att heminredning är ett stort intresse syns i noggranna val av färgsättning av väggar och möbler, i harmoniskt grönt och ljusa trädetaljer. I källaren har Jenny och sambon Robert ­inrett ett lekrum för barnen. Där får det vara hur stökigt som helst.

På instagramkontot ”jennyspyssel” beskriver Jenny sin vardags svårigheter och glädjeämnen. Hon kämpar med att slå in en spik i väggen, och skriver: ”Allt jag gör ser svårt ut eftersom jag har dyskinetisk cp. Men svårt är inte samma sak som omöjligt. Jag kan om jag vill – och allra oftast vill jag!”

Fördomar begränsar mest

Jenny har en försvarlig skara följare – över hundra­tusen. Hon får mycket positiv respons. Många undrar hur hennes diagnos påverkar ­livet. Hon svarar gärna och öppet på alla frågor och använder sin plattform för att skapa förståelse. Det är dags för alla med synliga funktionsnedsättningar att sluta skämmas, anser hon.

Jenny är den som alltid stuckit ut, varit annorlunda med sina ryckiga mun- och handrörelser. Det har inte varit lätt. Hennes cp är inget hon är tacksam för, det har inte gett henne någon fördel eller oanade superkrafter. Hennes liv hade varit enklare utan diagnosen, och hon har fått jobba mycket med sin självkänsla för att göra det bästa av situationen. Det som begränsar henne mest är andra människors fördomar och funkofobi, som att personer med cp inte kan vara föräldrar eller köra bil.

– Det är den vanligaste frågan jag får, säger Jenny, som tog körkort så fort hon fyllt 18.

Envis träning med benskenor och gåvagnar

Det har krävts en hel del vilja både av Jenny själv och av hennes föräldrar. Särskilt pappa Gert gav aldrig upp – trots osäkerheten om hans lilla flicka någonsin skulle kunna gå, prata eller ens äta själv i framtiden. Men envis träning med benskenor, övningar och gåvagnar gav positiva resultat. 

– Hon var ett år och nio månader när hon började gå, säger mamma Anne stolt. Jag ville alltid hjälpa henne men hon blev arg och sa nej, hon ville själv.

Det som var självklart för andra var något som fick erövras med mycket kraft och vilja för Jenny. Att åka skidor. Svårt, men det gick. Att lära sig cykla – jättesvårt på grund av problem med balansen. Jenny och hennes pappa gav sig inte. Till slut kom även Jenny cyklande till skolan som de andra klass­kamraterna. Hon var omtyckt, hade kompisar. 

Den kämpigaste tiden var högstadiet, tonåren.

– Alla har varit tonåringar. Det är en jobbig period för många, säger Jenny. Man vill smälta in, bli accepterad.  

Skrivit boken ”Hej jag har cp”

I boken ”Hej jag har cp” beskriver hon öppet och ganska självutlämnande om stökiga fester, alkohol och ångest.

– Jag kunde låta killar tro att mina ryckiga rörelser berodde på att jag var full, säger Jenny.

Att tala med någon kille i telefon undvek hon. När chattandet via dator kom blev det en välkommen chans för ­Jenny att ha kontakt. Det var så den nära vänskapen med Robert utvecklades, en vänskap som skulle bli kärlek och så småningom en hel familj.

Jenny tog en högskole­examen som arbetsterapeut, ett yrke där hennes egna erfarenheter skulle komma till användning.

– Det var svårt för mig att få jobb. Men jag är långt ifrån ensam om att utsättas för diskriminering.

Valde kejsarsnitt

När Jenny till sist fick ett jobb satsade hon helhjärtat, som alltid. Men engagemanget i heltidsarbetet och långt pendlingsavstånd blev för mycket och ledde till utbrändhet och depression.

Hennes graviditet blev nästa omvälvande händelse. Det var syrebrist under förlossningen som orsakade Jennys hjärnskada, cp är inte ärftligt. Jenny och Robert diskuterade länge om de skulle våga ta risken med en vaginal förlossning.

– Vi var väldigt lättade när de bestämde sig för kejsarsnitt, säger Jennys mamma Anne idag.

För fyra år sedan kom Astrid till världen och 2022 kom lillebrorsan Gösta. Barnen har fått lära sig många saker på egen hand på grund av Jennys svårigheter att kontrollera sina rörelser.

– Jag har aldrig matat barnen, de har fått lära sig att äta själva. Det blir slabbigt ett tag, men det går. Barn ­behöver träna på att hitta egna lösningar, föräldrar har ofta för bråttom, menar hon.

Årets mama-röst 2022

Ett stort ögonblick i livet var när hon utsågs till Årets Mama-röst av tidningen ­Mamas läsare 2022. I en silverglittrande paljettklänning på sitt livs första kändisgala fick hon ta emot ett pris ”För att hon krossar fördomar och inspirerar oss att följa våra drömmar även om det finns hinder”. 

För Jenny blev det ett viktigt personligt erkännande, och hon ser det också som en utmärkelse för alla med synligt nedsatta funktioner. Och det var inget specialpris i en kategori för sig. Det var ett vanligt pris till en inspirerande mamma. 

Hon har pausat arbetsterapeutjobbet för att ägna mer tid åt att skapa förståelse och kunskap om cp. Hon kallar sig funkivist, en aktivist som kämpar för lika villkor och rättigheter även för de med nedsatt förmåga.

Viktigt att prata om olikheter

Människor är osäkra, vågar inte fråga även om de undrar.

– Många är rädda för det avvikande, säger Jenny. Det är naturligt, det är en överlevnadsinstinkt. Man får lära sig tidigt att inte titta eller fråga. Men det är viktigt att prata öppet om olikheter, anser hon.

– Tidigare vågade jag inte synas – men nu bjuder jag på mig själv. Jag vill jag ta plats och både synas och höras. 

Arbetet med boken fick henne att reflektera över livet. Hon känner sig nu så trygg i sig själv att hon stolt kan kliva in i ett rum med ett leende på läpparna och säga: ”Hej! Jag har cp!”