Prästen Camilla Lif ångrar inte det som varit: ”Jag rökte, drack och slangade bensin”

Camilla Lif hörs ofta i P1. Hon är en av dem som tolkar livsstilstrender i programmet Spanarna, som talar om helgens bibel­tema i Helgsmål eller varsamt väcker oss med sina Tankar för dagen klockan sex på morgonen.

Hon låter sällan tvärsäker eller som en som har full koll på sitt eget liv. Det är förmodligen därför hon når ut. ”Jag har diplom i oro” har hon sagt i Tankar för dagen. Hon har skrivit om sin rädsla för allt möjligt, inte minst döden och konstaterat att det är lite pinsamt för en präst.

Kyrkoherede i Katarina församling i Stockholm

Camilla Lif är kyrkoherde i ­Katarina församling på Södermalm, en av ­landets mest livaktiga. Den som tror att Stockholms innerstad är ateismens epicentrum i vår sekulariserade land, kan kika in någon söndag och konstatera att det är gott om folk i bänkarna.

– En fördel med att arbeta i en storstadsförsamling är att vi kan ha en egen profil och ett eget tonfall. De som söker något annat än det vi erbjuder har fler kyrkor i närheten att välja på, säger ­Camilla.

– Vi har skalat bort mycket ur våra gudstjänster som kan verka främmande och hindra en från att känna sig delaktig.

Katarina kyrka är speciell på flera sätt. 1990 förstördes den i en brand men kunde återuppbyggas tack vare en stor insamling bland stockholmarna. På 2010-talet drog den kände prästen Olle Carlsson in här och initierade Katarina­mässan som snart blev en av Svenska kyrkans mest välbesökta huvudgudstjänster. Kyrkofolk från andra delar av landet kom på studiebesök. 

Vill ha ”låga trösklar”

Camilla Lif jobbade i flera år tillsammans med Olle Carlsson och 2020 efterträdde hon honom som kyrkoherde, efter att ha varit tillförordnad i några år. Hon har tillsammans med sina medarbetare fortsatt arbetssättet med inkluderande gudstjänster och stort lekmannainflytande.

De flesta församlingar säger sig vilja ha ”låga trösklar” men hur åstadkommer man det i praktiken?

– Vi har inga förformulerade böner. Vi sjunger psalmer som folk kan, och kan de inte dem så övar vi på dem först. Vi läser en bibeltext i stället för tre, vi har en trospsalm i stället för en tros­bekännelse. Och varje vecka håller vi ett personalmöte där vi utvärderar gudstjänsterna. Vad blev bra och vad blev dåligt?

– Där deltar vi anställda och ibland frivilliga som hjälpt till. Även andra som är intresserade kan vara med. Varje röst är lika mycket värd. Om vaktmästaren tycker att jag var långrandig och pratade ”kyrkiska” så säger han eller hon det, om jag tycker att kyrkomusikerna spelar för likartad musik så säger jag det, berättar Camilla när hon ska beskriva hur församlingen arbetar. 

Varje söndag hålls också en morgonmässa som är mer traditionell och följer Svenska kyrkans handbok. 

– Jag tycker mycket om båda. De har olika kvalitéer, säger Camilla. 

Men i princip menar hon att gudstjänsten inte ska vara kyrkans ägodel. Det är få moment som just en präst måste göra vilket ger mer utrymme för lekmän, vanliga församlingsbor.

Föräldrarna ateister

Camilla Lif tar emot på sitt kontor. Att hon sitter här, iförd prästkrage under jeansjackan, var långtifrån givet. Föräldrarna var solida ateister. Själv var hon vilsen som tonåring och skolkade, rökte, drack och slangade bensin. Hon ­klippte sin egen taggiga frisyr och visste hur man pillar upp stängda fönster utifrån.

– Jag hade flera kompisar som det gick riktigt dåligt för i livet och så kunde det ha gått för mig också.

Att Camilla fann Gud kom som en chock för omgivningen men egentligen inte för henne själv.

– Ända sedan jag var liten har jag känt antingen en stark desperation eller en stark förnimmelse av att det finns en välvillig kraft som är långt större än min egen. Två känslolägen som kanske hänger ihop. Särskilt i naturen kunde jag uppleva den där kraften. 

– Jag blev djupt gripen av att det finns sländor som bara lever någon enstaka dag, jag fascinerades av fjärilar och deras olika stadier. Det låter nördigt men som barn tänkte jag mycket på de här varelsernas liv. Det satte mig i kontakt med en annan dimension av tillvaron, säger hon.

Smäll med linjal

Hennes första mer handfasta möte med kristen tro skedde i en afrikansk ­klosterskola. 

– Pappa var lantmätare och jobbade ett tag för Sida i Zambia. Jag var åtta år och sattes i den enda ­engelskspråkiga skolan i staden där vi bodde. ­Nunnorna utdelade stryk ibland. Mig hände det bara en gång, jag fick smäll över fingrarna med en linjal. Men jag förstod att det gällde att snabbt lära sig engelska.

Andra gången var Camilla 16 och ­familjen bodde i en av Stockholms kranskommuner. Tonårsupproret, som snarare var en förklädd tonårsdepression, rasade för fullt. Återkommen till Sverige hade hon hamnat utanför och blivit mobbad i skolan. Nu hade hon en hårdrockare till pojkvän och på väg till och från honom passerade hon en ”ganska ful” liten kyrka som utövade en mystisk dragningskraft. Till slut gick hon in. Visste inte hur man skulle bete sig men satte sig i en bänk. Tände ett ljus. Återvände gång på gång tills hon kände sig hemma. 

– Där fanns tillräckligt med spikhål, ångest, blod, skuld och död för att motsvara den förtvivlan jag själv ­kände. Kärvheten i kristendomen drabbade mig. Den överensstämde med mina ­erfarenheter. Gud hade likadana tydligen, sa Camilla i Sommar i P1 för några år sedan. 

Stämningen i kyrkor lockade

Man kan säga att hon blev frälst, inte så mycket genom läsning och förkunnelse som av stämningen i kyrkorummet. Var helst hon fann en tom och öppen kyrka gick hon in. Men högmässor ­verkade svårt och främmande. Det var för de andra, de kristna.

– Ett år var jag barnflicka i Vietnam och gick nästan varje dag till en pagod och satt ett tag för att få vara i fred.

Åter i Sverige jobbade hon i vården och stod i baren på jazzklubben Fasching. Ville bli konstnär, sedan journalist. Men också läsa teologi på universitetet. Hon kunde kanske kombinera? Bli journalist med inriktning på religion.

– Jag fick ett typ fjärdehandskontrakt i Gamla stan och där påminns man ständigt om kyrkorna eftersom klockklangen hörs över hela nejden. Jag gick till Storkyrkan och sa till dåvarande domprosten Caroline Krook att ”jag vill vara med här på något sätt” och snabbt som ögat ordnade hon så att jag fick bli gudstjänstvärd. Hon bara skjutsade mig rakt in i gudstjänstlivet.

Gick teologprogrammet

Camilla krånglade sig in på teologprogrammet trots att hon egentligen saknade behörighet. Väl på Teologen i Uppsala minns hon exakt när vägvalet skedde, när prästkallet körde över mediadrömmarna.

– Det kom en man från Katolsk bokhandel för att ta upp beställningar på kurslitteratur. Han sa: Ni som ska bli präster kan stanna kvar, ni andra kan gå. Den meningen avgjorde. Jag fylldes från tårna och uppåt av den djupaste avundsjuka. Jag ville vara med dem som fick stanna. Men det tog lång tid för mig att bli färdig präst. Sex och ett halvt år. Det var svårt att läsa grekiska och hebreiska, svårt att plugga och samtidigt vara olyckligt kär.

– Jag har inte ångrat en sekund att jag blev präst. Men jag har inte ångrat det som var innan heller. Allt har kommit till användning på något sätt, konstaterar Camilla.

Träffade sin man på häktet

32 år gammal prästvigdes hon och året därpå blev hon till slut lyckligt kär. Hon träffade sin blivande man på ­Kronobergshäktet. Hon jobbade som häktespräst, han är polis. Båda har vana vid att möta människor i livets ­extrema situationer.

Vid millennieskiftet skildes kyrkan från staten och sedan dess har den tappat knappt två miljoner medlemmar. Men om Svenska kyrkans framtid hyser Camilla Lif hopp och förtröstan.

– Vi är både uttryck för en tro och en organisatorisk farkost som funnits i ­tusentals år. Det går upp och ner. Jag tror inte de närmaste 50 åren kommer att ta död på kyrkan. Den kommer alltid att förändras.

Hon ger exempel på hur den tvåtusenåriga kolossen med förvånansvärd ­hastighet kunnat anpassa sig till radikalt nya omständigheter. 

– Pandemin lärde oss ännu en gång att ha en snabbfotad planering och ­följa med i vad som händer i världen. Att kunna urskilja vad som är absolut viktigast när det uppstår en kris eller påfrestning i samhället. 

Enligt Svenska kyrkan hade cirka tolv procent av församlingarna provat att hålla en digital gudstjänst eller andakt före pandemiåret 2020. När covid slog till ökade den siffran till 84 procent och många har fortsatt, däribland Katarina församling.

Flyktingkrisen 2015 var ett annat exempel. Under några månader lyckades församlingen bistå runt 3 000 personer med övernattning i de egna lokalerna innan de nyanlända slussades vidare. Uppåt 1 000 frivilliga var engagerade, bedömer Camilla Lif.

Tolvstegsprogram för missbruk av planeten

Men nu när mänskligheten står inför den största krisen av dem alla, klimatförändringarna, borde vi inte se någon form av modern väckelserörelse? Camilla menar att en sorts väckelse, eller i varje fall ett uttryck för hur kristen tro finner nya vägar, är tolvstegsprogrammet. Det som – ofta framgångsrikt – tillämpats på alkoholism och annan beroendeproblematik och där en hörnsten i tillfrisknandet är att underkasta sig en högre makt. Hon menar att vi kan använda en motsvarande modell när det gäller klimatkrisen.

– AA-rörelsen har pågått länge och är jättestor. Den handlar om att komma till nykterhet på olika sätt. Här i församlingen jobbar vi med ett tolvstegsprogram som handlar om en inre omställning i förhållande till klimatet. En nykterhet i relation till vårt sätt att leva, eftersom det leder till klimatkris.

– För det är ju ett missbruk vi sysslar med, av planeten. Vi behöver avgiftas från vår överkonsumtion. Det räcker inte med att politikerna ska agera, vi måste alla göra mer. 

Känner skuld och skam över sin klimatpåverkan

För den insektsbesatta Camilla Lif är det traumatiskt med den pågående rekordsnabba artutrotningen. Hon sätter sig inte på några höga moraliska hästar. ”Jag förstår inte mig själv. Under en dag kan jag både ha stunder av riktig ångest över framtiden och en stund senare äta hamburgare” skrev hon för ett par år sedan i tidningen Tidens tecken.

– Jag känner skam och skuld och är förvånad över mitt eget missbruks­beteende, säger hon.

–  Det är inte bara mitt fel, jag är en del av en västerländsk kultur som fungerar på det här sättet. Men det är också mitt ansvar. Jag är rädd och ledsen över att framtida generationer kommer att stå inför så enorma problem som de inte är skyldiga till. Jag är jättearg för att det inte fattas beslut om vad vi alla måste göra gemensamt.

– Kristen tro har genom historien ­bidragit på ett negativt sätt när man har utnämnt människan till skapelsens krona som ska härska över resten av ­naturen. Men kristen tro har också andra perspektiv. 

– Nu håller vi på att ställa om på olika plan. Vi och andra församlingar håller på att klimatdiplomera oss. Svenska kyrkan har en ambitiös Färdplan för klimatet, där hela verksamheten ska vara klimatneutral 2030. Men det räcker inte. Det är också ett solidaritetsarbete. De som gjort minst klimatskada drabbas ju hårdast. 

– Så det är en massiv omställning som måste göras. Jag väntar otåligt på ett större kollektivt uppvaknande. Kyrkans uppgift i alla kriser i alla tider har ju varit att komma med hopp. Och med mod till förändring. Det jobbar vi jättemycket med.