Malin öppnar dörren iklädd morgonrock och med en tandborste i munnen. Håret är uppsatt i en avancerad knut – ett slitet morgonrocksskärp håller alltihop på plats. Det är så hon lockar håret, och det är en teknik som hon har utvecklat i Indien. Ofta åker Malin Mendel riksha eller skoter ut på reportage, och då brukar fartvinden förvandla nytvättat hår till ett ostyrigt fågelbo. Men tack vare skärpet håller håret ihop. När hon är framme tar hon bara bort skärpet och borstar ut lockarna. Malin demonstrerar hur hon brukar göra. Voilà – hon ser ut som att hon kommit direkt från frisören.
Malin Mendel
Ålder: 52 år.
Yrke: Journalist och kokboksförfattare.
Är: SVT:s Indien-korrespondent.
Familj: Maken Stephan Mendel-Enk, författare, sonen Leon, 21 år, dottern Channah, 17 år.
Bor: Södermalm i Stockholm och Mumbai i Indien.
Aktuell: Med kokboken ”Currymamman”, Norstedts, och SVT-programmet ”Curry med korre” där Malin träffar andra korrespondenter och även hinner med lite matlagning i deras stressiga arbete.
”Världens sämsta indier” med David Batra
Malin Mendel är SVT:s Indienkorrespondent sedan två decennier. Mest känd är hon kanske för tv-serien ”Världens sämsta indier” där hon har utsatt David Batra för olika prövningar. Duon kompletterar varandra. Han är rädd för det okända med Indien, hon tycker att svenskar har mycket att lära av indierna. Programmet har varit en chans att visa en sida av Indien som annars inte får plats i den vanliga nyhetsrapporteringen.
I senaste säsongen startade duon en restaurang. Maten har alltid varit viktig för Malin, den är en nyckel till både Indien och dem hon intervjuar. Vid det här laget är hon själv en matnörd. Hon har skrivit en handfull indiska kokböcker, och när hon är i Sverige håller hon i matlagningskurser som bokas upp lika snabbt som en Taylor Swift-konsert. Oavsett om hon är i Indien eller Sverige lagar hon oftast indiskt till middag. När vi hälsar på i lägenheten på Södermalm – där familjen har sin svenska bas – står en kastrull med linsgryta på spisen.
Malin Mendels kokbok ”Currymamman”
I den nya kokboken fokuserar Malin främst på rätter som serveras på indiska restauranger. Hon har hämtat recept och knep från indiska kockar på sina favoritrestauranger i Mumbai, och hon har lärt sig hur man får Indienklassiker som chicken tikka masala och palak paneer att smaka sådär ljuvligt gott som på restaurang.
– Tröskeln att laga indisk mat är nog rätt hög, därför har jag valt att fokusera på rätter som folk känner till. Om jag ska laga thaimat så börjar jag ju inte med någon udda rätt som jag aldrig tidigare hört talas om, jag vill förstås göra pad thai, min älsklingsrätt som jag brukar köpa i thaikiosken runt hörnet.
Malin lyfter linsgrytan med starka yogaarmar. I hennes liv ingår en daglig dos av träning. Det har varit nödvändigt, annars skulle hon inte orka det ofta så fysiskt krävande korrelivet i Indien där hon gör allt själv – filmar, intervjuar, klipper, planerar och inte minst tar sig runt i otillgängliga miljöer. Hon bor i ett vanligt medelklassområde mitt i Mumbai, och är bästis med sin landlady, kvinnan som hon hyr lägenheten av. De betraktar varandra som familj, och när Malins egen familj är i Sverige under vinterhalvåret så är hon välkommen till grannen på allt från vardagsmiddagar till bröllopsfester.
LÄS ÄVEN: Niklas Källner: ”Mina vänner kallar mig krånglig och jobbig”
Uppfostrat barnen i Indien
De senaste åren har Malin pendlat mellan Indien och Sverige, samtidigt som resten av familjen har haft sin bas i Sverige. När barnen var små höll de ihop hela tiden. Under tio års tid bodde familjen i Indien under vinterhalvåret, och då gick barnen i indisk eller internationell skola. Sedan tillbringade de sommarhalvåret i Sverige. Men när sonen skulle börja sjuan sa han ifrån. Han ville bo på en plats, gå i en skola och spela i ett fotbollslag. Om det var i Sverige eller Indien spelade inte så stor roll, det viktiga var att de hade en bas. Familjen beslutade sig för Sverige, och sedan dess har Malin pendlat.
– För mig har det varit viktigt att vara i Indien under längre perioder och inte bara dimpa ner och riva av ett reportage. Man fattar ju så mycket bättre vad som pågår, och får fler idéer, om man verkligen bor i ett land. Många undrar hur jag kan vara borta från barnen, men faktum är att jag träffar dem hur mycket som helst. De har varit med mig på åtskilliga reportageresor, och numera är de ju så stora att de kan åka själva till Indien och bo med mig. På senare år har jag rest till Indien i november och kommit hem i februari, och så har familjen varit hos mig någon månad runt jul. Sedan är det ju ganska många sommarmånader som jag mest sitter här i mitt fönster på Södermalm, och då har vi ju hur mycket tid som helst tillsammans.
Folk kan också bli skärrade när de hör att familjen Mendel-Enk delvis har uppfostrat barnen i Indien. Men det har gått hur bra som helst, menar Malin. Är det något land där det finns mycket barn så är det ju Indien, så varför skulle inte det gå?
– Min man är inte så räddhågsen av sig, han har tagit med barnen överallt. Jag är så tacksam för att Stephan har följt med mig till Indien. De ständiga utlandsvistelserna har ju gett honom väldigt små möjligheter till en fast inkomst. Vi har därmed fått anpassa oss till ett enklare sätt att leva, och det är egentligen inte så tokigt – det innebär ju en viss frihet.
Malin Mendel bodde i Pakistan under uppväxten
Malins intresse för Indien och mat hänger ihop med att hon bodde i Pakistan när hon var liten. Pappan jobbade på Volvo, och familjen slog ner bopålarna i Lahore, landets näst största stad.
– Enligt mina föräldrar har jag alltid varit matglad. Jag minns skolmatsalen på Tjörn. Mmm! Jag tyckte att allt var gott, och lärarna var så nöjda med min aptit. Men det var när vi bodde i Pakistan som maten verkligen blev en grej. Mina föräldrar hade sällan tid att laga mat, det blev mest frysköttbullar och pasta, och att få komma till Pakistan och äta alla spännande grytor och kryddiga rätter var otroligt.
LÄS ÄVEN: Jenny Strömstedt trivs osminkad: ”Med rätt hjälp kan alla se ut som en filmstjärna”
Familjens vistelse i Pakistan blev dock kortare än planerat. Och det berodde också på maten. Malin och hennes syster var så sjuka att de blev undernärda och stannade i växten, och efter ett halvår bestämde sig föräldrarna för att återvända till Sverige. Men för Malin hade utlandsvistelsen hunnit göra starka intryck.
– Det var så motsatt Tjörn på alla sätt. Det var mycket människor istället för inga människor. Mycket lukter istället för inga lukter. Allt var på max. Jag älskade känslan av äventyr, till skillnad mot min lillasyster som tyckte det var hemskt.
Fann sin man på journalistutbildningen
Med Malins personlighet låg det nära till hands att bli journalist. Hon var nyfiken och ville upptäcka världen. Och redan på inträdesprovet till Journalisthögskolan fick hon syn på sin blivande man – Stephan.
– Jag tänkte bara: wow! Vilken mörk, mystisk och spännande man. Och så hette han Mendel-Enk. Vad är det för namn? Jag hoppades innerligt att både han och jag skulle komma in, för hur skulle jag annars hitta honom igen? Första dagen på terminen satt han där och jag bara – yes! Och på klassens första fest blev vi ihop.
Att hon skulle jobba internationellt var givet. Indien kändes hemtamt efter tiden i Pakistan, dessutom kunde hon ta sig runt på engelska. Hon började åka dit på kortare reportageresor, sedan bestämde sig familjen för att testa att bo där.
– Jag träffade några korrespondenter – män som bar skottsäker väst ute på uppdragen – som var skeptiska: ”Ska du åka till Indien? Med barn? Lycka till!”. Men så blev jag vän med Nils Horner (SR-journalisten som sköts ihjäl i Afghanistan för tio år sedan) och han gav mig numret till en av sina vänner i Indien. Jag stämde träff med henne, och gick och köpte en shalwar kameez, en traditionell dress med glitter och grejer. Själv släntrade hon in på kaféet i jeansshorts, sneakers och tischa och frågade förvånat: ”What are you wearing?”. Där satt jag med mina långa, glittriga kragar och trodde att jag smälte in. Hon är fortfarande min bästa kompis i Indien, och har lärt mig så mycket.
I början av karriären var Malin den unga blonda, och hon kämpade för att bli tagen på allvar. Det var först när hon jobbade med ”Världens sämsta indier” och kom i kontakt med producenten Karin af Klintberg som hon vågade släppa fram nya sidor av sig själv.
– Jag har varit så seriös! Så osminkad, så påklädd, så allvarlig i allt jag gjort. Sedan träffade jag Karin som sa: ”Ta av dig koftan, du ser för seriös ut”, säger Malin och skrattar högt.
– Eftersom programmet gick hem kände jag att det var okej att vara som jag är. Jag kan göra kokböcker och humorprogram, men ändå sitta i Rapport och prata om det indiska valet, eller göra grävande journalistisk i ”Uppdrag granskning”. Jag behöver inte välja mellan curry och korre. Tiderna har förändrats, SVT behöver ju sina profiler, och numera är det väl bara bra att man skiljer ut sig. Men det spelar också roll att jag har blivit äldre, jag har bevakat Indien i tjugo år nu, och har mycket erfarenhet att luta mig emot.
”Höll på att dö där i Nepal”
Det värsta Malin Mendel har varit med om som utrikesreporter hände under en av hennes första reportageresor. Hon gjorde intervjuer i ett otillgängligt bergsområde i Nepal när blindtarmen plötsligt brast, och hon var farligt nära att stryka med. Efter en vecka med hög feber kom hon äntligen till ett sjukhus, och det var i sista stund. Men det tog flera månader innan hon återhämtat sig, och all antibiotika gjorde att hon fick känslig mage.
– Sedan dess måste jag vara noga med vad jag äter. Det räcker inte att ta en macka i förbifarten, jag måste sitta ner och äta lagad mat både lunch och middag. Jag tvingades till en sundare livsstil, och det var nog bra. Det är väl så här man ska leva. Men jag var säkert tio kilo kraftigare innan jag höll på att dö där i Nepal, och jag har aldrig gått upp de där kilona.
När Malin själv lagar mat blir det oftast vegetariskt, både av hänsyn till djuren och klimatet. Men hon äter kött om hon blir bjuden.
– Jag vill inte att det ska vara krångligt att bjuda hem mig. När folk undrar om vi i familjen har några allergier eller matpreferenser brukar jag svara: ”Nej, vi är bara jätteglada att vi får komma”. I jobbet är det också svårt att vara strikt med det vegetariska. Om jag har intervjuat en indisk familj och de har slaktat en kyckling för min skull är det inte läge att säga att man är vegetarian. I Indien tror de ofta att jag vill ha ”western food”. Jag kan vara långt ute på den indiska landsbygden och de kan ändå bli jättenervösa: ”We don’t have western food”. ”Det hoppas jag verkligen att ni inte har”, säger jag då.
5 snabba frågor med Malin Mendel
Läser just nu: Allt som Sally Rooney har skrivit.
Tittar på: Jag tittar sjukt lite på tv, men jag ser allt som min dotter föreslår att vi ska se. Då pratar vi så mycket samtidigt att det inte spelar så stor roll vad det är.
Gör mig glad: Människor.
Gör mig ledsen: Jag är bedrövad över läget i världen just nu. Klimatet, krigen och polariseringen mellan människor och grupper.
Favoriträtt: Något hemlagat indiskt… det få nog bli den lättlagade linsgrytan från min nya kokbok.
”Curry med korre” på SVT Play
Just nu har Malin inget visum till Indien, och då har hon passat på att göra en tv-serie – om mat förstås, som finns på SVT Play. I ”Curry med korre” träffar hon korrespondentkollegor runt om i världen, däribland Cecilia Uddén i Egypten, Elin Jönsson i Ukraina och Fouad Youcefi i USA.
– Under alla år i Indien har jag ju använt mig av maten för att förstå landet och komma människor nära. Jag undrade om mina korrespondentkollegor gjorde likadant? Och kunde jag använda maten för att komma kollegorna nära? Elin berättade hur politisk rödbetssoppan har blivit sedan Ryssland anföll Ukraina, och när jag hängde på Fouad till kafeterian i Vita huset i Washington, fanns det bara en automat med chips i. I den fattigaste by i Indien kan man få bättre mat. Och Johan Ripås förstod knappt vad jag menade med att prata mat med den jag intervjuar. I Kenya har man sin get och sin majsgröt, mat handlar om överlevnad och har inget med ens identitet att göra.
Ber varje kväll
Malin Mendel tycker att hon har Indien att tacka för så mycket. Inte minst har landet fått henne att förstå att utan någon form av tro är människan rätt begränsad.
– I början när indierna frågade mig vilken gud som är min så sa jag att jag inte har någon gud. Då tittade de på mig som att jag hade sagt att jag inte har några vänner, eller att jag saknar familj. Utan tro så är det som att en dimension av livet försvinner, tycker indierna. Idag tror jag inte på nån speciell gud, men jag ber varje kväll, som en slags ritual.
När hon bor i Mumbai går hon ofta till kyrkan. Det ligger en ovanligt vacker, portugisisk kyrka alldeles i närheten av där hon bor. Dit går hon för lugnet, och för att återhämta sig.
– När jag är i Indien är det så mycket som jag ska producera och klara av. Samtidigt längtar jag jättemycket efter min familj. Det är som att livet ställs på sin spets när jag är i Indien, och jag blir mycket mer känslosam. Kyrkan är en plats där jag kan samla ihop mig.
LÄS ÄVEN: Biskop Anders Arborelius: ”Får jag frågan att bli påve säger jag ja”
