Sara Sommerfeld åkte på självutvecklingsresa: ”När jag hade läkt mig själv träffade jag mannen i mitt liv”

Tidningarna tecknar bilden av henne som framgångsrik, hon får nästan alltid fina recensioner och har dessutom en uppskattande publik. Sara Sommerfeld är bara 30 år och nästan alla hennes drömmar har slagit in.

– Jag var på toppen av min karriär, men kunde inte njuta. Och jag förstod inte varför? Jag hade ju lyckats nå mina drömmar, och ”borde” därmed vara lycklig. Det var ju det mina föräldrar hade lärt mig. ”Bara du har kylen full av mat och ett framgångsrikt jobb så kommer du att bli lycklig”, kunde de säga. Men jag kände mig bara tom och värdelös.

Femton år senare sitter Sara Sommer­feld här, på ett fik på Östermalm, med en orörd sallad framför sig. Hon är egentligen vrålhungrig, hela ­dagen har hon jobbat med att läsa in den nya romanen som ljudbok. Men det är svårt att äta när man har en frågvis journalist framför sig.

Sara Sommerfeld slog igenom för över tjugo år sedan med filmen ”Vingar av glas”. Sedan dess har hon gjort allt från Lars Norén-pjäser till mamman i ”Tsatsiki – vänner för alltid”. Hon har spelat Shakespeare och Molière, och synts i musikaler som ”Grease”, ”Annie get your gun” och ”Spelman på taket”.

– Man har aldrig kunnat sätta mig i ett fack, och i början gjorde det folk, inte minst journalister, förbryllade. Du gör både Lars Norén på Teater Giljotin och sitcom på TV4! Men är du finkultur eller fulkultur? Jag tycker att det är ett imbecillt sätt att se på skådespeleri. Att få kasta mig mellan olika genrer och roller är ju det jag älskar. Jag ser det som att jag forskar i mänskligt beteenden och i livsöden. Människor är mitt genuina intresse och hela anledningen till att jag blev skådespelare – oavsett genre.

Metoo väckte förträngda minnen

Sara var ung när hon började med ­skådespeleri, och mycket har hänt ­sedan dess, konstaterar hon krasst. Hon minns en filminspelning där hennes manliga motskådespelare under en tagning plötsligt börjar smeka henne på brösten. Det syns inte i kameran, men hela filmteamet ser. Ingen säger något, inte heller Sara själv. Efter tagningen går skådespelaren fram till regissören och båda skrattar högt. Det där var något som de två hade snackat ihop sig om.

– När Metoo kom var min första tanke att jag aldrig hade drabbats. Sedan började förträngda minnen att komma fram. Jag såg inte mig själv som ett offer, först i efterhand har jag förstått att jag var det. Framför allt hade jag aldrig sagt ifrån när det pratades eller skämtades på ett visst sätt. På så vis var jag en medförbrytare, och det är en stor skam. När jag skrattade med legitimerade jag gubbarnas beteende.

Sara Sommerfeld växte upp på ­Lidingö i en familj med två polskfödda föräldrar som jobbade heltid som läkare, och tre pratglada systrar. Det var full fart och högt tempo. Man hann knappt se varandra i ögonen, och det gällde att skrika högt för att höras, beskriver Sara. I princip alla i släkten var läkare och pressen att skaffa ”ett riktigt jobb” var stor. Och skådespelare räknades ­definitivt inte dit.

– Jag har många vänner som är första och andra generationens invandrare, från Iran, forna Jugoslavien och Mellanöstern, och vi delar bördan av att ha föräldrar med höga förväntningar på vad vi barn ska åstadkomma i det nya landet. Vi har fått alla möjligheter som våra föräldrar inte fick, och därför vill de att vi ska leverera. Mina föräldrar var dessutom måna om att vi skulle integreras i det svenska samhället. Vi skulle vara som alla andra, och anpassa oss till Sverige. Jag lärde mig att vara tacksam för det som Sverige erbjuder oss, inte minst gratis utbildning.

Sara Sommerfeld fick sin första roll som tioåring

Sara var driven redan som barn, men det var inte den akademiska karriären som lockade. Hon ville dansa balett, och lyckades ta sig in på Kungliga balettskolan. Och så höll hon på med teater, hon castades till dramaserien ”Maskrosbarn” av Marianne Ahrne redan som tioåring. Det var startskottet på en framgångsrik skådespelarkarriär, och sedan dess har rollerbjudandena avlöst varandra.

---

LÄS ÄVEN: Nätdejting är ingenting för Pia Johansson: ”Jag vill träffa kärleken på Ica eller hos bekanta”

---

Sara hängde med och byggde upp ett liv som hon trodde att hon ville ha. För pengarna hon tjänade köpte hon en bostadsrätt ett stenkast från Stureplan. Umgänget var stort och festnätterna många. Och hon hamnade i den ena destruktiva relationen efter den andra. Hon träffade kanske-män, närhetsskygga män, drogmissbrukare och ghostande män. Detta är också startläget för huvudkaraktären i Saras roman, som delvis är inspirerad av verkliga händelser.

– Romanens handling inspirerades av en tid i mitt liv då jag inte klarade av att lämna relationer trots att jag blev dåligt behandlad. Istället för att säga till mig själv: ”Jag förtjänar inte det här, jag vill leva med en person som är snäll mot mig”, så tänkte jag att om jag bara anpassar mig lite till, om jag bara blir lite bättre så kommer han att älska mig lite mer och då blir allt bra. Jag trodde alltid att det var mig det var fel på. Om någon var dum mot mig var det för att jag krävde för mycket, var för oavslappnad, ställde orimliga krav och så vidare. Samtidigt drömde jag om att skaffa bilda familj, och att göra det tillsammans med någon som jag älskade – och som älskade mig.

Dålig självkänsla låg bakom de destruktiva relationerna

I romanen delar hon med sig om hur hon kom till insikt om vad problemet var. Att roten till det onda låg i hennes egen låga självkänsla.

– Jag tyckte inte att jag var värd något, framför allt inte kärlek. Det var därför jag hela tiden behövde prestera och visa både inför mig själv och andra att jag var duktig.

Samtidigt hade du ett gott självförtroende.

– Just det. Men det är ju motsatsen till självkänsla. Problemet var kanske att jag hade för stort självförtroende. Jag trodde att jag kunde klara vad som helst bara jag jobbade tillräckligt hårt. Jag kastade mig ut och kunde göra vad som helst – dyka, hoppa fallskärm, spela svåra roller – där fanns det inga tvivel. Men ju duktigare jag blev och ju mer framgång jag hade, desto mer instängd blev jag i den där värdelöshetskänslan.

Karriären på paus

Sara famlade sig fram i livet och mådde till sist så dåligt att hon bestämde sig för att sätta karriären på paus och dra iväg på en självutvecklingsresa – inspirerad av Elizabeth Gilberts kultroman ”Eat, pray, love”. Hon reste i roman­figurens fotspår, yogade på Bali och mötte gurus i Indien. Hon lärde känna nya människor, och inte minst lärde hon känna sig själv.

– Bara det att jag tog en sex månader lång paus från alkoholen. Det hade inte hänt sedan jag började dricka när jag var tretton år. Att fly in i alkohol och fest hade varit mitt sätt att släppa den duktiga flickan. Jag ville ha kickar, och drogs till alkohol eller äventyr. Bara då kände jag att jag levde. Utan alkoholen var jag tvungen att möta mig själv, träffa den riktiga Sara.

Sara Sommerfeld är inte ensam om att ha knockats av Elizabeth Gilberts bok. Miljontals läsare världen över har gjort samma sak. Sara menar att boken på riktigt förändrade hennes liv.

– Jag gick runt och längtade efter något annat, och så läste jag om en kvinna som gör just det som jag drömmer om – hoppar av karriärtåget och åker på en resa till Indien och Bali för att hitta sig själv. Jag blev enormt inspirerad. Först tänkte jag att jag inte alls kan åka från mitt liv här i Sverige. Istället gjorde jag en halvmesyr och drog till Italien på sommarlovet, när ”Grease” ändå hade speluppehåll. Men det första jag gjorde när jag kom till Italien var att in­leda ännu en destruktiv relation. Och det blev liksom spiken i kistan, för han var den värsta av de värsta. Efter det var jag redo för en längre resa.

---

LÄS ÄVEN: Barbro, 76, är ensamresenär: ”Jag vill resa på mitt sätt”

---

Då hade Sara börjat förstå att det fanns en gemensam nämnare mellan alla omöjliga män som hon träffade – och att det var hon själv.

Träffade mannen i sitt liv när hon läkt sig själv

– Tidigare hade jag tyckt så synd om mig själv: ”Stackars mig, nu har jag ­råkat ut för ännu en idiot”. Jag beklagade mig för en terapeut, och det var hon som påpekade för mig att det ju är jag som väljer alla de här männen.

Varken i romanen eller i verkligheten är det någon ridande prins som kommer och räddar Sara. Istället hittar hon drottningen i sig själv, och först då kan hon släppa in en hälsosam man i sitt liv.

– Det är så lätt att tänka att någon ska komma och rädda en, för så ser det ju ut i alla filmer och i sagorna som vi läste som barn. Men du kan fixa ditt eget liv, och det finns tusen sätt, det lärde jag mig på resan och det är anledningen till att jag skrivit denna roman. För att jag vill dela med mig av knepen och insikterna. När jag hade läkt mig själv träffade jag äntligen mannen i mitt liv, min själsfrände och bästa vän som skulle bli pappan till mina barn.

Saras man Jonas är prästson, svärfar är före detta domprost och svärmor är diakonissa.

– Jag är väldigt stolt och glad över att våra barn får både judiska och kristna traditioner i sitt liv. Att de får en bred människosyn, och förståelse för att vi människor innerst inne är lika oavsett religion, sexualitet och bakgrund. Det är en av mina viktigaste grundvärderingar – alla människors lika värde. Vi ­i människosläktet är ju likadana och har samma slags känslor i våra kroppar.

I bokens efterord har Sara skrivit fint om sina svärföräldrar. Hon trivs i sin nya familj, det är uppenbart.

– Jag älskar dem. Eller vi älskar varandra. När jag träffade Jonas tänkte jag att det var ett problem att han var prästson. Kommer vi att passa in i varandras familjer? Vad kommer pappa prästen tycka om att få en judisk svärdotter? Men det blev så bra. Dessutom delar vi ju gamla testamentet, så på många sätt kan min svärfar mer än jag om de judiska traditionerna. Ibland har Jonas föräldrar firat judiska högtider med oss, och det enda svärfar brukar klaga över är att det är lite för icke-religiöst. Haha! Vi vill ju mest bara samlas och äta traditionsenlig mat, kycklingsoppa och sådant.

Berikande att ha tillgång till två kulturer

Att ha tillgång till två kulturer är ­extremt berikande, konstaterar Sara. En av årets höjdpunkter är att få fira jul med Jonas familj.

– Jag minns första julaftonen när vi skulle gå ner och äta frukost, och jag mötte en hel familj klädd i rött från topp till tå, medan jag råkade ha svarta kläder. Det kändes som att jag hade hamnat i Bridget Jones dagbok, när hon tog fel på dresscode och kom klädd som playboykanin, haha. Men nu har jag lärt mig traditionerna och uppskattar dem jättemycket. Det är en barndomsdröm att få fira jul.

De flesta känner Sara Sommerfeld som skådespelare, men faktum är att hon de senaste åren har jobbat för att bredda sitt yrkesliv. Hon har utbildat sig till manusförfattare, regisserat, producerat två dokumentärfilmer, och skrivit sin egen soloshow som hon spelat på Dramatens stora scen.

Dessutom utbildar hon näringslivschefer i kommunikation och skådespelarteknik.

– Hur fångar du din publik? Hur når du ut med ditt budskap? Det är sådant som vi skådespelare är tränade i. Det räcker med ett par timmars lektion så ser jag hur de här människorna förvandlas mitt framför mina ögon. Det är en egokick för mig att inse att det faktiskt är jag som har bidragit till förändringen. Jag är brutalt ärlig mot dem jag coachar: ”Ursäkta du har ett harkelljud, du säger ”humhum” i början av varje mening”. Ju högre upp i hierarkin du kommer som chef, desto färre vågar vara ärliga mot dig, men av mig får dessa chefer en äkta spegling. Jag lär dem också att bli kompis med den rädsla som man kan känna när man ska framträda. De tänker att jag är hur cool som helst som kväll efter kväll ställer mig på Dramatens stora scen och kör min soloshow. Då avslöjar jag att jag är fullkomligt livrädd varje gång jag ska ut på scen, men att jag har blivit kompis med adrenalinet. Numera vet jag hur jag kan kanalisera rädslan, och då blir den istället en fantastisk energi.

Träffade Elizabeth Gilbert som skrivit ”Eat, pray, love”

Så småningom skulle Sara Sommerfeld få chans att tacka den amerikanska stjärnförfattaren, hon som har påverkat henne så mycket, också personligen. När Elizabeth Gilbert kom till Sverige var det Sara som presenterade henne på författarscenen. En rätt osannolik historia, konstaterar Sara såhär i efterhand.

– När jag fick höra att Elizabeth skulle till Sverige kände jag att jag bara måste få träffa henne och berätta vad hon har betytt för mig. Jag gjorde allt jag kunde – kontaktade förlag och agenter – för att försöka stämma träff. Men så funkar det såklart inte. Till slut kom jag på att jag har en kompis som ju känner Elizabeths svenska vän Sofie – som hon skriver om i boken, och som spelas av Tuva Novotny i filmen. Jag fick Sofies kontaktuppgifter och slog en signal. Vi klickade direkt. Hon sa att hon absolut kunde ordna så att jag fick komma backstage och säga hej till Elizabeth. Och så berättade hon att hon skulle presentera Elizabeth på scenen.

När Sofie berättade för Sara att hon hade svårt att få tid till att hinna förbereda en presentation, erbjöd Sara sig att coacha henne. Sofie tackade för erbjudandet men kontrade med ett annat förslag: Kunde inte Sara presentera Liz istället?

– Jag tror aldrig att jag har varit så nervös. Innan vi skulle gå upp på scenen höll Elizabeth mina händer, hennes ögon fullkomligt lyste – hennes energi är ju utanför den här världen – och hon peppade mig: ”Sara, you can do this”. Hon såg att jag skakade, men hon fattade nog inte varför. Jag har ju stått på scen i hela mitt liv, det var inte scenen som gjorde mig skakig – jag var ju berörd av henne. Att stå på scenen tillsammans med Elizabeth Gilbert, framför tusentals av hennes fans, och berätta om vilken plats jag var på när jag läste boken och vad som hände mig när jag gav mig ut på min resa… ja, det kommer alltid att vara ett av mitt livs största ögonblick.