Vi ses i hans partyvänliga etagelägenhet i Vasastan i Stockholm. Från en av de två terrasserna kan man spana ut över Stockholms takåsar med själva Stadshuset i fonden. Här finns inget matbord, men desto mer mingelyta, och den som följer Calle Norlén på Facebook vet att det har druckits en del drajjor – eller kanske tre (se rutan med snabba frågor längre ned!) i den här lägenheten.
Calle delar sin tid mellan Stockholm och Sitges utanför Barcelona, och nu är han hemma och passar på att träffa sina bästa vänner.
Calle Norlén
Ålder: 62 år.
Bor: I Sitges utanför Barcelona och Stockholm.
Familj: Syster i Umeå och stor vänfamilj.
Bakgrund: Journalist och en av Sveriges mest efterfrågade manus- och sångtextförfattare, samt översättare av musikaler och pjäser, i över tre decennier. En av ”Spanarna” i P1.
Aktuell: Under 2024 har han arbetat med “’Company” på Kulturhuset Stadsteatern, “Dreamgirls” på Chinateatern och “Beetlejuice“ på Östgötateatern. Sångtexter till bland annat Pernilla Wahlgrens “Happy Ending“, Arvingarnas “Klart det ska bli jul“ och Katrin Sundbergs “Ni hör vad jag tänker“. 2025 blir det nyöversättning av Roxette-musikalen “Joyride“ på Chinateatern, “Unfortunate“ på Östgötateatern och 2026 Max Martin-musikalen “&Julia“ på Cirkus.
Manusförfattare och en av ”Spanarna” i P1
Alla vi som hänger med ända till eftertexterna på tv:s underhållningsprogram – och förstår vem som skrivit Pernilla Wahlgrens självironiska texter på ”Allsång på Skansen” – eller som noga läser programmet till musikaler som ”Beetlejuice” eller ”Wicked”, känner igen Calle Norléns namn direkt.
Andra reagerar garanterat på hans välmodulerade radioröst från över hundra spaningar i det slitstarka radioprogrammet ”Spanarna” i P1.
Själv säger han – apropå sitt flitiga textförfattande och översättningar av musikaler – med välkänd självironi:
– Stackars svenska människor. Vart de än går får de höra mina klyschor…
LÄS ÄVEN: Sissela Kyles sjukdom skyndade på steget att bli sambo
Men det ÄR underhållande att intervjua Calle Norlén. Det är inte för inte som Sissela Kyle kallar honom ”en av de roligaste människor jag vet”.
Sissela Kyle om Calle Norlén
Sissela Kyle och Calle Norlén har samarbetat i över 20 år:
– Calle är en av mina bästa vänner. Han är både snabbtänkt och trögfattad. Han fattar allt och kan samtidigt fastna i detaljer, vilket kanske kännetecknar genialitet. Smart som få och med fingertoppskänsla för språkets klurigheter är han oöverträffad i humor och sentiment. Han är en av de roligaste människorna jag vet.
Därför får det väl ses som snudd på hälsobringande att hänga här i lägenheten en stund. Den gamla klyschan ”ett gott skratt förlänger livet” är faktiskt sann, och Calle tvekar inte att ta det ett steg längre.
– Att skratta är bättre än sex, säger han. Man kan också göra det med flera samtidigt…
Humor blev ett försvar mot mobbare
Men han utvecklar det sedan med lite mer allvar:
– Att skratta ofta och ärligt är väldigt befriande. Det är som ett reningsbad. Om man kan skratta så man kiknar är det nog svårt att ha riktig ångest.
– Det finns ju också mindre och mindre att skratta åt i världen, så desto viktigare är det att skratta åt det som verkligen är kul.
Själv upptäckte han skrattets makt tidigt, säger han, redan som barn hemma i Umeå.
– Vi var en skrattig och vulgär medelklass som fnös åt allt fint på ett sånt där norrländskt vis. Pappa blev visserligen landstingsdirektör, men i grund och botten fnös vi. Det var en rå och brutal jargong hemma, säger Calle.
Men skrattet blev också ett försvar mot mobbande skolkamrater.
– Det låter lite klyschigt, sådär Gardell-aktigt, men att få folk att skratta blev ett vapen. Om man aldrig kan vinna ett slagsmål eller en sportgren så gäller det att få klassen på sin sida med hjälp av ett skratt. Om man är snabb i käften, så vinner man ju.
För det var inte helt lätt att vara Calle Norlén som skolbarn. Han beskriver sig som en lillgammal pojke som bara lekte med flickor, samtidigt som han var besatt av tidningarnas nöjessidor och älskade trycksvärtan från tidningar som Se och Aftonbladet och Expressen.
Calle Norlén var annorlunda och ”tjejig”
Skolkamraterna definierade honom snabbt som annorlunda, ”tjejig”, trots att han på sitt osäkra tonårsvis gjorde sitt bästa för att inte sticka ut i ”platåträskor och tt-jeans på postorder från Gul & Blå.”
– De tyckte att jag var ful, att jag såg ut som en tjej, och jag minns hur de brukade ropa ”åh, vilken böna” efter mig i korridorerna, bara för att följa upp det med ”åh nej, jag såg fel”.
– Idag hade jag bara svarat ”tack gullet”, men i den åldern vill man ju bara försvinna. Ingen ska helst se en.
Hemma på pojkrummet drömde Calle istället om sina stora idoler Ann-Louise Hanson och Abba och han startade ”Abba star club magazine” med sin bästa tjejkompis, något som till och med noterades av Stikkan Anderson, Abbas legendariska manager.
– Vi fick brev från Stikkan, på rosa papper, berättar Calle som fortfarande ordagrant kan citera vad det stod: ”om du inte sänder oss en försäkran att du omedelbart upphör med din oauktoriserade Abba-klubb kommer vi att söka stoppa den med hjälp av advokater”.
– ”Förlåt, förlåt”, svarade vi, ”men vi är bara 14 år.”
LÄS ÄVEN: Waterloo blev startskottet för världssuccén Abba
Det slutade med att Stikkan Anderson istället skickade ett par skivor till de unga fansen.
– Men vi fortsatte faktiskt med tidningen, fast under ett annat namn, säger han, lite nöjt.
Kämpade emot sin homosexualitet
Trots att många i hans omgivning nog misstänkte att Calle var bög och föredrog killar, så kämpade han själv länge emot.
– Ja, jag hade bestämt mig för att jag skulle vara straight, även om det bubblade i mig. I tio år var jag bara med tjejer, först 26 år gammal kom jag ut – fast då var det ordentligt!
Varför dröjde det så länge, tror du?
– Jag intalade mig att det var en ”loser”-grej att vara bög och jag ville vara en vinnare. Jag hade en fruktansvärd människosyn på den tiden, jag erkänner.
– Det var nog tur att jag blev bög, tillägger han. Annars hade jag blivit en vidrig typ som stått i “desillusion corner“ – 90-talets ökända journalisthörn på Café Opera – och brölat patetiskt bland manliga kolleger.
1999 skrev Calle Norlén boken ”Bög – så funkar det” som blev oerhört uppmärksammad.
– Ja, nu tog jag igen alla förlorade år och blev riksbög, förklarar han.
Vad sa mamma och pappa?
– Mamma blev ledsen först och tyckte att livet blev svart. Hon sörjde att det inte skulle bli några barnbarn. Men sedan blev det bra. Vi hann åka runt på alla gay-vänliga orter som fanns, så hon blev en äkta bögmamma.
– Även pappa blev nöjd. Jag minns så väl när han satt och pratade med min amerikanske pojkvän i köket för många år sedan och han sammanfattade mötet med ”jävligt trevlig kille det där”. Det är sådant som kan få mig att gråta.
Satte upp pjäser och revyer i gymnasiet
Gymnasiet blev istället Calles bästa tid. Här kunde han blomma ut och påbörja sin journalistdröm på riktigt. Han skrev recensioner för Västerbottens-Kuriren, satte upp pjäser och revyer och var med i fyra olika teatergrupper, bland annat spelade han geten ”Gullspira” i en skoluppsättning av Suzanne Ostens ”Barnen från Frostmofjället”. Han vann Barnens dags talangtävling som ena halvan av playbackduon Small & Tall och fick uppträda i tv, intervjuad av självaste Lennart Swahn. De blev också förband åt skilda storheter som Titti Sjöblom, Lena Andersson och Lalla Hansson innan han insåg att han var mer intresserad av att skriva än stå på scenen.
– Jag var en odräglig typ som syntes överallt, sammanfattar han sin gymnasietid.
Och om jag säger ordet revansch?
– Ja, hm. Jag minns när skolans snyggaste kille, som brukade skrika i korridorerna att jag var skolans fulaste kille, sökte kontakt med mig som vuxen. Det nobbade jag direkt. Vissa saker har jag svårt att förlåta.
Efter gymnasiet fanns det bara ett mål för Calle – Stockholm. Efter några år med plugg och arbeten på postgirot, pressbyrån och dagis, lyckades han via Civilförsvarsförbundets tidning slå igenom som krönikör med en riktigt vass penna. Först på Vecko-Revyn, sedan värvad till Expressen.
Skådespelaren Ulf Brunnberg blev en av de första att höra av sig och med frågan om Calle ville skriva texter.
– Ja, det var till en revy som han och Birgitta Andersson och Björn Gustafson – den äldre – skulle göra.
LÄS ÄVEN: Ola Salo: ”Jag är ingen traditionell robust maskulin man”
Calle Norlén har skrivit texter åt många artister
Snart inleddes också ett långt samarbete med Christer Lindarw och regissören Hans Marklund. ”After Dark” ville ha egna texter istället för att mima till kända låtar, och det blev succé direkt. Revyn R.E.A blir sedan också en stor framgång med Hans Marklund, där Calle var huvudförfattare de första tio (!) säsongerna.
5 snabba frågor med Calle Norlén
Skrattar åt: Mina kompisar…
Gråter åt: Allt, som nu när vi pratade om mobbningen, men lika ofta om över saker som är bra. Ofta till tv-serier – som alla känslohämmade människor lär göra.
Tittar på: “Fleishman is in trouble”, finns på SVT Play, det är precis sådan lite Woody Allen-aktig humor som jag gillar.
Lyssnar på: Jag är en poddknarkare, lyssnar på alla historiepoddar och bildningspoddar som finns.
Motto: En dry martini är för lite, två är för mycket, tre är precis lagom.
Sedan har artisterna radat upp sig. Det blir nästan tjatigt att nämna alla, från Wenche Myhre, Ann-Louise Hanson, Lill-Babs och Anne-Lie Rydé till Peter Jöback, Björn Skifs och Tommy Körberg. Det är bara att räkna upp Sveriges artistelit, så nog har de – åtminstone på senare tid – suttit på Calles veranda i Sitges och spånat idéer. Han har också skrivit manus till ”Mamma Mia – the Party” och Oscarsrevyn.
– Jag tror jag vågar säga att före oss var krogshow synonymt med en sångare som satt på en pall och sjöng några egna låtar. Det amerikanska sättet, med ett ”witty” mellansnack, ofta med brutal självironi, det var vi först med.
Lägg därtill alla översättningar av musikaler som ”Tootsie”, ”Dreamgirls” och ”Company” och ni förstår att Calles penna glöder. Häromdagen satt han till exempel i teams-möte med Max Martin för att översätta hans musikal ”& Julia” som ska ha svensk premiär 2026.
Men nåt fiasko har du väl gjort?
– Inget direkt brakfiasko, men till de mindre lyckade projekten hör väl 80-talsmusikalen ”Spök” som Björn Skifs för elva år sen fick för sig att sätta upp på nytt med Måns Zelmerlöw i huvudrollen. Jag fick sparken som manusbearbetare och det var ett katastrofprojekt på flera sätt med tråkigt efterspel.
Bodde i New York
Calle säger att hans humor har formats mycket av 90-talets New York, när han bodde där under några år. Där mötte han det här blixtsnabba käftandet och svar på tal-dialogerna – ofta hos transorna.
– Tänk klassiska screwball-komedier från 30-talet, ungefär så var det. Jag lärde mig massor.
Annars är han också svag för tv-serier som ”Pang i bygget” – och ”Helt hysteriskt” av och med Jennifer Saunders.
Längtar du aldrig efter att själv stå på scenen?
– Åh nej, jag är urglad över att jag slipper det. Tvärtom beundrar jag artisterna som ska stå där kväll efter kväll med samma vitsar. Mitt jobb är ju klart efter premiären.
LÄS ÄVEN: Marie Göranzon: ”Nyfiken på hur det skulle vara att leva ett annat slags liv”
Han har heller inget behov av att tillhöra den så kallade finkulturen. Tvärtom så finns det ju egentligen ingenting svårare att skriva än humor, menar han.
– Visst kommer tanken över mig att jag borde skriva romanen med stort R eller en pjäs för Dramaten. Men då tänker jag på det i fem minuter, sedan går jag ut och tar en öl.
– Det är klart att jag har svackor, men ingen av mina vänner skulle nog säga att Calle är en grubblande typ. Jag är rätt banal, en ytlig, glad skit.
– Men det låter ju hemskt…
För sent för barn
Calle Norlén tycks ändå var väldigt nöjd med livet. Han vaknar på plus varje morgon, och är tacksam för sin positiva grundsyn. Får han bara fortsätta med att dela sin tid mellan Sitges och Stockholm, medan uppdragen fortsätter att trilla in, så spanar han med tillförsikt in i framtiden.
Han är singel just nu och några egna barn har han inte längtat efter.
– Jag har inte haft något förhållande där det har kommit på tal, och nu är det för sent. Kanske har jag också varit lite för egoistisk för att ha barn, jag är alldeles för ungkarlsaktig och vill att det ska vara på mitt sätt.
– Däremot saknar jag min katt. Det är så tomt när jag kommer hem och Caesar inte är kvar längre. Kruxet är att om jag ska skaffa en ny, måste jag hitta en gravt hämmad katt som aldrig hoppar ut från verandor och sådär som normala katter gör.
Calle Norlén funderar en stund och säger att han ändå menar att han har en familj, utanför sin ursprungliga, och det är hans många vänner.
– Jag har väldigt bra kompisar, alla har inte det märker jag. De har sina partners och umgås med dem, och är det tråkigt så har de inga andra. Då måste Östen och Ulla sitta och prata gardiner…
– Jag är istället otroligt bortskämd som får umgås med de roligaste människorna i världen. Tänk att få sitta och skratta med Sissela Kyle då och då, vilken ynnest!
