Aliette Opheim beställer en anspråkslös kopp te och tackar artigt – två gånger till och med – när jag betalar. Hon har en mjuk och inkännande aura. Eller kanske tänker jag så bara för att jag, inför den här intervjun, har sträckkollat nya säsongen av ”Knutby” där hon spelar Kristi brud, den fanatiska sektledaren som misshandlar, förnedrar och styr sin församling med järnhand. Jag fattar att det är en roll hon spelar, men kontrasten till ”riktiga” Aliette blir ändå stor. Idag ska hon, som det heter, ”göra press” och hon har en lista med inbokade intervjuer. Intresset för nya säsongen av ”Knutby” är uppenbarligen skyhögt.
– Här finns ju alla komponenter för ett spännande tv-drama. Om man får titta på det lite kliniskt, och inte gå in känslomässigt i att människor faktiskt har farit illa, så finns ju alla juicy ingredienser där – sex, religion, makt och mord. Dessutom var det unga människor som drogs dit. Lägg till den kristna världen och estetiken, och krocken med allt brutalt som händer blir total. Om våldet och förnedringen skett i en kriminell miljö så hade det nog inte varit samma sak, det hade varit mycket mer väntat. Utan det är kontrasten mellan kaffekopparna i en församlingssal och allt det hänsynslösa som är så speciell, menar Aliette Opheim.
Aliette Opheim
Ålder: 39 år.
Yrke: Skådespelare.
Bor: I Stockholm.
Familj: Sambo och två katter.
Bakgrund: Har hyllats för sina roller som säkerhetspolis i ”Kalifat”, Kristi brud i ”Knutby” och operativ chef i ”Mörkt hjärta”. Har fått tv-priset Kristallen för sin roll som Kristi brud, har dessutom nominerats till samma pris för både ”Tjockare än vatten” och ”Kalifat”. Tilldelades Stockholms filmfestivals Rising Star Award 2015 och debuterade samma år internationellt i den amerikanska serien ”Patriot”.
Aktuell: Med andra säsongen av ”Knutby” där hon spelar Kristi brud. Visas på TV4.
Aliette Opheim i ”Knutby” säsong 2
Nya säsongen utspelar sig efter mordet och mordförsöket i Filadelfiaförsamlingen i Knutby 2004 och en ny församlingsmedlem, som snabbt avancerar till pastor, spelad av Alex Jubell, dyker upp. Aliette Opheim är övertygande som manipulativ sektledare, hon som ger bort presenter ena dagen och får vansinnesutbrott nästa. Kristi brud styr Knutby som en diktator, och bestämmer vem som ska göra vad, och leva med – ja, till och med ligga med – vem.
När Aliette Opheim först fick frågan att gestalta Kristi brud tänkte hon att det skulle kunna gå hur som helst. I vilken utsträckning ska man egentligen gegga i riktiga människors liv? Folk har dött och farit illa och så ska det spelas in en tv-serie. Även om det är fiction och alla inblandades namn har ändrats så bygger ju serien trots allt på verkligheten. Som tittare är det nästan ofrånkomligt att man blir nyfiken på den riktiga storyn, och jag kommer på mig själv med googla klipp som ”så lever sektmedlemmarna idag”.
– Det är klurigt tycker jag. Någonstans handlar det ju om människors liv. Gränsen är hårfin, samtidigt har det ju funnits ett stort allmänintresse runt Knutby. Det som hände präglade hela Sverige under en period. Dessutom vill jag tro att tv-serien kan göra det som hände lite mer begripligt.
Aliette Opheim har inte haft kontakt med sin rollkaraktär, alltså ”riktiga” Kristi brud. Eftersom hon aldrig har uttalat sig särskilt mycket i media, har Aliette tyckt att det känts konstigt att närma sig henne.
”Alla människor ska förlåtas”
– Men en av pastorerna har hört av sig. Han tyckte först att det kändes jättejobbigt att vi skulle göra tv-serie av Knutby. Men när han såg resultatet ändrade han uppfattning, han tyckte verkligen att vi hade fångat något. Och Alba August, som spelar barnflickan, har pratat med barnflickan. Hon berättade att hon känner sig sedd och att hon tycker att Alba har fått fatt i det som är hon. Det kändes bra att höra.
LÄS ÄVEN: Amanda Jansson: ”Att våga berätta om min ångest stärkte mig”
Den feedbacken kommer du nog aldrig få från din karaktär.
– Nej, och det kan jag förstå. Ändå har jag försökt att gestalta Kristi brud så varsamt det bara går. Jag är ju av uppfattningen att alla människor ska förlåtas. Att människor måste kunna få gå vidare och inte vara dömda för alltid.
Aliette Opheim verkar ha träffat rätt i sin rolltolkning, och insatsen i första säsongen belönades med tv-priset Kristallen. All uppmärksamhet ledde dock till att hon kände större press inför andra säsongen.
– Vissa scener var svårare att göra, inte minst våldet av någon anledning. Det är dessutom många explicita sexscener i nya säsongen, men de var inte särskilt problematiska. Sexscener är roligt, i alla fall om man jobbar med dem på rätt sätt.
Numera tar produktionerna alltid hjälp av en intimitetskoordinator för att få sexscenerna att framstå som trovärdiga, men också för att inspelningen ska kännas bekväm för alla inblandade.
– Sexscenerna är viktiga i ”Knutby”. Eva är frigjord, och hon använder sig av sex som maktmedel. Det finns alltså ett syfte med att exponera hennes kropp. Jag har väldigt bra erfarenheter av att jobba med en intimitetskoordinator. Det handlar om att ge sexscenerna så pass mycket tid att man inte känner sig hämmad. Man måste komma över det fnissiga och verkligen våga vara i scenen. Inför en sådan tagning gör vi därför olika övningar, dessutom kan vi skådespelare ha åsikter om vad som känns bekvämt och hur långt vi är beredda att gå.
Jobbade som strippa
Nytt för säsong två är att Aliette Opheim inte bara är skådespelare utan också avsnittsförfattare och medproducent.
– Det har verkligen varit en kreativ workshop, ”Knutby” har blivit min bebis. Skådespeleri är skitkul, särskilt när man får sådana här roller, men det är nästan ännu roligare med helhetsgreppet. Som exekutiv producent får jag tillgång till allt material. Varje dag spelade vi in ex antal scener, och när inspelningsdagen var slut gick jag hem och kollade på samtliga tagningar. Jag älskar att grotta ner mig i det där, att leta rätt på just den tagning där varje enskild skådespelare kommer till sin rätt.
Drivkraften att själv vilja berätta en historia från början till slut märktes redan i Aliettes sommarprat från 2022. Programmet har hyllats av både kritiker och lyssnare, och många menar att det hör till de senare årens bästa. Aliette berättar om sin destruktiva relation med en kriminell kille som nyligen muckat från fängelset. Paret bor, tillsammans med sin kamphund, på klaustrofobiska 27 kvadratmeter. De snattar kött, bråkar och går på hundpromenader. På en fest blir Aliette vän med en strippa, och snart börjar hon själv strippa på hojklubbar och svensexor. Hon ser det som ett jobb som vilket som helst. Hon får en kick av att uppträda, hon är sällan rädd och hon uppskattar systerskapet med de andra ”tjejerna” som hon kallar dem. Hon byter pojkvän och träffar en juste hojkille.
LÄS ÄVEN: Erik växte upp med en kriminell far – nu har han själv fått barn: ”Finns för Tage livet ut”
Kom in på scenskolan
Men till slut bryter hon med det livet. Hon kommer in på scenskolan i både Göteborg och Umeå, men väljer Göteborg och flyttar in hos farmor och farfar i en lägenhet mitt i stan. Livet lugnar ner sig, Aliette njuter av att äntligen ha en bas och av att veta vad hon ska syssla med de närmaste tre åren. När hon så småningom gör sitt examenarbete på teaterhögskolan sitter ”tjejerna”, men också stolta hojkillar, i publiken.
– Det kändes skönt att få berätta den här historien. Jag tvivlade dock jättemycket under resans gång, men min producent Hanna Frelin peppade mig. Hon är ung, hon var väl typ 26 när vi började jobba ihop. När jag träffade henne första gången tänkte jag: ”Oj, ska hon vara min producent?”. Men jag var bara fördomsfull. Hon visade sig vara knivskarp, så jävla grym. När jag vacklade, så pushade hon mig på ett bra sätt – utan att bli tvingande. Hon fick mig att våga tro på mitt material. När man gör en sådan här sak så vacklar man ju mellan hybris och totalt förakt. Jag antar att det är nödvändiga ytterligheter i en kreativ process, och där var Hanna ett så viktigt stöd.
Jag minns framför allt tonen i sommarpratet. Det är så fint berättat i alla led, med omtanke om alla inblandade.
– Tack, vad glad jag blir. Tjejerna fick läsa manus före sändning, och de var väldigt positiva och stöttande. Och mitt ex – som jag pratade om i programmet – hörde av sig. Han sa att han tyckte att det var fint att få bli omnämnd som något mer än bara en hojsnubbe. Han är en av mitt livs stora kärlekar, vi var ihop under några otroligt transformativa år och jag kände mig väldigt älskad av honom. Samtidigt levde vi ju i den där destruktiva världen…
Inte bara mörka minnen
Det är över femton år sedan nu, och Aliette säger att det börjar kännas avlägset. I sommarpratet ville hon berätta den här historien, men den är inte den enda som definierar henne. Och även om delar av berättelsen framstår som mörk så har hon många fina minnen från den här tiden.
– Med det sagt vill jag inte romantisera en kriminell värld. Det känns dock som en annan tid, min känsla är att allt har blivit så mycket hårdare nu. Det är klart att det fanns röviga människor också på den tiden. Dessutom var jag själv yngre och mer naiv, men ändå… Samhället har hårdnat. Då fanns det inte på kartan att folk blev mördade bara för att de hängde med, eller var anhöriga till, vissa personer. Hojvärlden som jag hängde i kändes nästan lite gullig i jämförelse. Det är klart att jag har befunnit mig i situationer som har varit riskfyllda, men jag ser det inte som att jag levde ett hårt liv och att jag nu har tagit mig över till andra sidan. Det narrativet kan jag bli trött på, och det är absolut inget som jag vill skapa min identitet kring.
Och du for inte illa?
– Nej, det skulle jag inte säga. På sätt och vis har jag bara doppat tårna i en annan tillvaro. Jag hade ett skyddsnät som många av tjejerna jag hängde med inte har. Det var mer som att jag var på studiebesök. Vissa av tjejerna lever helt vanliga liv idag, andra är fortfarande kvar i den där världen. Det får man ha respekt för – att man kommer från olika miljöer och bakgrunder, och att man har olika förutsättningar att lämna.
Aliette Opheim gillar inte kändisskapet
Aliette Opheim växte upp i Stockholmsförorten Täby med mamma och pappa, som inte var hennes biologiska pappa. Så småningom fick hon en lillebror. Som barn var Aliette blyg, den som stod längst bak när balettskolan skulle uppträda.
– Det där bor i mig fortfarande. Jag gillar inte kändisskapet, och går sällan på premiärer även om jag uppskattar att bli bjuden. Jag är en riktig homebody, som helst sitter hemma med mina katter och dricker te. Jag tycker om att läsa, jag har alltid läst mycket och haft en rik föreställningsvärld. Vissa skulle kanske kalla det fantasier, men jag ser det som att det bor massa figurer i mig. Det gör att jag aldrig känner mig ensam, vilket är skönt.
LÄS ÄVEN: Sofia Åhman tvingar sig till gymmet: ”Efter jobbet vill jag helst ligga på soffan”
Du känns dock inte så Täbykompatibel.
– Nä, och jag drog därifrån blixtsnabbt. Det är något med Täby som jag inte blir klok på. Vi hamnade där för att pappa började jobba på IBM, och då fick man köpa ett radhus. Så var det på åttiotalet. Barndomen flöt på bra, men i tonåren började jag känna att jag inte hörde hemma där. Jag försökte hänga med det tuffa tjejgänget, men det stämde inte överens med den jag egentligen var. I gymnasiet började jag på Fryshusets sånglinje och då blev det bättre.
4 snabba frågor med Aliette Opheim
Läser just nu: ”Färskt vatten till blommorna” av Valérie Perrin.
Tittar på: I princip alla svenska filmer och serier som kommer ut. Men också ”Husdrömmar”, jag är väldigt intresserad av hus och inredning, och har själv ett litet hus på Öland.
Blir glad av: Att min katt sover med mig på nätterna. Han är tio år nu, så det kommer inte att vara för alltid. Jag är verkligen tacksam när jag ligger där på nätterna och lyssnar på hans spinn.
Gör mig arg: Idioti.
Träffade sin biologiska pappa av en slump
Aliette växte alltså upp med sin bonuspappa, som hon alltid har betraktat som pappa. Sin biologiska pappa träffade hon av en slump – på en bensinmack i Ödeshög. Aliette var i tjugoårsåldern och hon och mamman skulle åka och hälsa på mormor i Trollhättan. Aliette körde, men blev trött och de bestämde sig för att ta en paus. Inne på macken stötte mamman ihop med en man. Stämningen blev genast märklig. När mannen tog Aliette i hand och presenterade sig – ”Lasse” – så visste hon. Pappa. Hennes biologiska pappa heter ju så – Lasse.
– Det var så uppenbart. Mamma var konstig, han var konstig. Jag drog mig mot tidningshyllan och började låtsasläsa magasin, samtidigt som jag försökte tjuvlyssna på vad de sa. Det var dödstyst i bilen när mamma och jag fortsatte vår bilresa. Man hade kunnat skära i stämningen. Där och då kommenterade vi inte det som hade hänt, men senare frågade jag, och mamma sa som det var – att det var pappa jag hade träffat.
LÄS ÄVEN: Kerstin kände att något inte stämde: ”Plötsligt hade jag 11 halvsyskon”
Denna osannolika slump ledde till att Aliette fick en helt ny familj. Idag har hon och pappan en fin relation, dessutom har hon fått tre nya syskon. Vi pratar om livets vändningar och om att vara en sökare – ett återkommande tema i ”Knutby”.
”Jag är själv supersektkompatibel”
– Jag hoppas att jag alltid kommer att vara en sökare. När jag inte längre är det så tar det ju stopp. Då är det som att jag tror mig veta hur saker och ting förhåller sig. Och när man tror sig veta någon slags sanning så stagnerar man ju. Jag vill ha tvivlet och sökandet i mig, även om jag förstås också vill vara grundad. Om man är sökande och osäker, och inte har fötterna långt nere i myllan, så kan man fladdra iväg och bli ett offer för olika krafter.
Forskningen säger att vi alla kan hamna i en sekt – under rätt förutsättningar och tidpunkt.
– Hundra procent. Jag är själv supersektkompatibel. Jag kan verkligen relatera till det sköna i att bli ledd av någon annan. Jag tycker inte att det är märkligt överhuvudtaget. Jag kan nästan känna att det är ett under att jag inte har gått med i en sekt.
Du känns dock rätt jagstark.
– Det har nog kommit mer med åren i så fall. Och jag är nog mer jagstark i jobbet än privat. I mitt yrke har jag alltid känt mig väldigt respekterad, jag har aldrig känt att någon medvetet har gjort mig liten. Även när jag var yngre kände jag mig lyssnad på, också av manliga, äldre kollegor. Men i privatlivet har det emellanåt varit sämre. Där har jag kunnat vara lite mer osäker.
Är troende
Aliette konstaterar att hon i alla fall har en sak gemensamt med Kristi brud, och det är att hon är troende. Ett tag funderade hon till och med på att läsa till präst, men det föll på att hon inte ser på kristendomen som den enda, sanna religionen.
– Jag tycker att det är spännande med religion, både att studera och för att komma i kontakt med mitt inre. I perioder har jag hållit på mycket med meditation. Jag har också studerat teosofi – som både hämtar inspiration från olika religioner och spiritismen – och jag har hängt en del i teosofiska samfundet. Korsbefruktningen mellan religion och vetenskap intresserar mig. Jag tycker väldigt mycket om kyrkan som rum, men jag har problem med synen att bara den kristna tron skulle vara den sanna. Jag tror nämligen att alla religioner är det, bara det att religionen ser lite olika ut beroende på var i världen man bor. I alla religioner finns samma kärna, och i alla religioner finns ett brödra- och systraskap som vi människor delar. Det tycker jag är fint och hoppfullt.
