Anitha Clemence om den tuffa uppväxten: ”Hoten lämnade ett större sår än övergreppen”

På en av Lidingös mest åtråvärda adresser ligger bostaden som Anitha Clemence flyttade in i ­december förra året. Så snart vi klivit ­innanför dörren visar Anitha oss runt i den nyrenoverade lägenheten som en gång varit en del av det intilliggande hotellet. Den eleganta hantverksdesignen och de mustiga färgerna i inredningen bär tydliga influenser från Indien; landet där Anitha föddes i augusti 1978, inte den 1 juli som står i hennes pass. Eftersom hon var ett ”hittebarn” utan födelse­attest var hennes föräldrar okända.

­46 år senare har Anitha till slut funnit sina rötter. Som mångårig influencer och poddare är hon van vid att dela med sig av sitt privatliv. Därför var det ­naturligt för henne att skriva en bok om sökandet efter sitt biologiska ursprung. Fram till i höstas var hennes första år i livet mer eller mindre höljda i dunkel. Historieskrivningen tog inte sin ­början förrän Anitha som 2,5-åring anlände till Sverige, nedsövd med lugnande medel.

– Jag antar att det var det mest ­praktiska sättet att hantera mig på. Om man inte sövt ner mig hade jag nog spjärnat emot för mycket. Det finns bilder där man ser hur jag skrek som en stucken gris när amman som ­tagit hand om mig på sjukhuset i ­Indien ­överlämnade mig till personalen på Adoptionscentrum som tog mig till ­Sverige, förklarar Anitha när vi slagit oss ner vid köksön.

Kom aldrig nära adoptivföräldrarna

På Arlanda väntade två förväntansfulla adoptivföräldrar som längtat ­efter barn i många år. Men att bli en familj utan att ens kunna kommunicera på samma språk var ingen lätt uppgift vare sig för dem eller för Anitha som var traumatiserad av separationen från sitt födelseland.

– Jag har vaga minnen av hur jag de första månaderna fick för mig att jag hörde min amma ropa på mig från tvättstugan. Jag sprang hela tiden dit för att titta efter henne, men hon var aldrig där.

Trots att de hade tiden på sin sida ­lyckades Anitha och hennes adoptiv­föräldrar aldrig komma varandra nära. Anitha kallar dem för ”tre främlingar i en familj”.

Varför tror du att det blev så?

– Jag vill påstå att 40-talisterna är den odiagnostiserade generationen. Min pappa var totalt oberäknelig och gränslös. Han hade säkert mått mycket bättre om han hade fått psykofarmaka. Och min mamma hade behövt gå i terapi för all ångest som pappas beteende orsakade henne. Själv mådde jag rätt dåligt i mitt föräldrahem. Många gånger kände jag mig som en bortbyting. Jag frågade mig vilka de där människorna var och varför jag hade hamnat där. Vi var diametralt olika varandra som individer.

Utsattes för övergrepp

I boken berättar Anitha för första gången om hur hennes adoptivpappa under flera års tid förgrep sig på henne, under hot om att hon inget fick säga till mamman. Om hon gjorde det skulle han bli tvungen att skicka tillbaka henne till Indien i samma låda som hon kommit i. Lådan stod på vinden, påstod han.

– Om jag ska vara riktigt ärlig så gjorde hoten och osäkerheten kring om jag skulle få stanna kvar ett större sår i mig än själva övergreppen i sig. Långt upp i vuxen ålder har jag varit så rädd för att bli lämnad att jag stannat kvar alldeles för länge i såväl vänskaps- som kärleksrelationer.

När Anitha var i elvaårsåldern upphörde övergreppen som en följd av att hon genomskådat lögnen om lådan på vinden.

– När jag förstod att det bara var hittepå kände jag mig först dum. Sedan blev jag jättearg på min adoptivpappa. Hur kan man manipulera ett barn på det sättet? Dessutom hade han mage att bara fnysa bort det. Det här var ju någonting som hade påverkat så många år av mitt liv. Jag hade till och med stått och hållit en kniv mot min hals inför min mamma för att jag var så förkrossad.

De svåra uppväxtvillkoren eldade på Anithas inneboende företagsamhet. Som 13-åring första maj-talade hon på torget i dåvarande hemstaden Strömstad. Året därpå startade hon en ungdomsfestival. Och när det blev dags för högstadiepraktik tjatade hon hål i huvudet på producenterna för Bosse ­Parneviks revy som till slut gick med på att Anitha och tre av hennes kompisar fick komma till Stockholm och göra sin praktik bakom kulisserna.

– Det var de bästa veckorna i mitt liv. Jag kände: Det är hit jag ska! Jag bara måste få jobba i den här branschen.

Sökte efter sin biologiska familj i Indien

Efter medieprogrammet på gymnasiet blev det flytt till Stockholm där Anitha med sin sedvanliga tåga tog sig framåt och uppåt inom reklam- och mediebranschen. När hennes dåvarande pojkvän 2005 fick ett jobbuppdrag i Indien bestämde hon sig för att resa tillbaka till delstaten Kerala och gräva i sin historia. I bakhuvudet blinkade varningslamporna. Anitha tänkte på hur illa det hade gått när hennes första pojkvän, som var adopterad från Chile, börjat rota i sitt ursprung.

– Han for jätteilla i sitt adoptivhem och halkade så småningom snett. I tron att det skulle lösa hans problem reste han till Chile för att träffa sin biologiska mamma som visade sig vara prostituerad och försökte sälja sin kropp till honom. När min expojkvän kom tillbaka hem gick han ner sig i missbruk och dog av en överdos. Under min ­Indien-vistelse träffade jag en ­nunna som sa att min biologiska mamma var flygvärdinna, ”air hostess”. Men jag uppfattade det som att hon kanske hade sagt att min mamma jobbade som ”a hostess”, det vill säga eskortflicka. Det gjorde mig jätterädd. Jag vågade inte gräva vidare efter det.

Under de kommande åren hamnade tankarna på det egna ursprunget i skymundan av livet självt. Anitha fann kärleken och bildade familj. Sedan kom motgångarna slag i slag: Maken ­Calles mamma dog oväntat, äktenskapet kraschade och Anithas adoptivföräldrar insjuknade båda i demens.

– Det var på riktigt tre års helvete. Jag gick nästan under. Allt var kaos! Ibland fick jag åka till mina föräldrars hemstad Örebro mitt i natten för att pappa hade kidnappat mamma från ­demensboendet.

Var det enbart av ansvarskänsla som du i egenskap av enda barnet behöll kontakten med dem?

– Ja, till 100 procent. Jag är inte skapt på det sättet att jag bara kunde överge dem. För mig blev det väldigt naturligt att de skulle tas om hand. Jag ombesörjde dem kanske inte i samma omfattning som många andra barn till dementa föräldrar gör, men jag gjorde det jag kunde.

2019 dukade Anithas pappa under för sjukdomen. I november 2022 somnade mamman in.

– När båda två var borta fanns det inte längre någon som kunde berätta om min barndom. Jag började fråga mig själv vem jag var. Det var nästan som att jag på något konstigt sätt upphörde att existera. Mina adoptivföräldrars död blev en igångsättare. Jag bestämde mig för att jag måste ta reda på sanningen en gång för alla.

Dna hjälpte till

Att det inte finns något födelseattest med de biologiska föräldrarnas namn utgjorde inte längre ett oöverstigligt hinder efter den dna-baserade släktforskningens inmarsch. Genom denna genialiska innovation fick Anitha kontakt med indiska släktingar i USA som hjälpte henne att luska ut vilka hennes föräldrar är. Mamman, som mycket riktigt visade sig vara flygvärdinna, hörde Anitha av sig till på sociala medier i höstas. Kvinnan spelade förvisso oförstående, men för Anitha råder det inget tvivel om att hon har hittat rätt person.

– Titta på den här bilden av henne. Vi är ju nästan kopior av varandra! Jag tror att min mamma förr eller senare kommer att ta kontakt med mig. Det är nog svårt för många att förstå varför jag inte bara ringer upp mina biologiska föräldrar, men det finns en kultur i ­Indien som bygger på skuld och skam. Om den utomäktenskapliga affär som jag är en produkt av avslöjades skulle de kanske behöva ta livet av sig för att inte dra skam över sina familjer. Det vill jag inte ha på mitt samvete.

I och med att de biologiska föräldrarnas identitet nu avslöjats för henne känner Anitha att hon har fått sitt efterlängtade avslut. Men visst är hon alltjämt nyfiken på sina dagars upphov.

– Nästa år kommer jag bli bjuden på ett bröllop i Indien där jag ska få träffa min biologiska pappa. Men han får på inga villkor få reda på vem jag är. Det är det meningen att han själv ska räkna ut. Det kan vara kul för mig att bara få se honom.

Kontakt med släktingar

Mellan Anitha och de amerikanska släktingarna går däremot chatslingan varm. Anitha har också hälsat på i USA.

– Att helt plötsligt ha fått en stam har hjälpt till att råda bot på den gapande ensamhet som jag alltid känt. Det är så fint att få vara del av ett sammanhang och ha en familj. Sedan har jag också fått en förklaring till varifrån mitt stora driv kommer. Nu vet jag att den sitter i mitt dna eftersom jag är sprungen ur en entreprenörsfamilj.

Historieberättandet går som en röd tråd genom Anithas mångskiftande verksamheter. Att hon har tjänat bra med pengar på sitt kreerande har inte varit oviktigt i sammanhanget.

– Jag är jättestolt över att bo på en sådan här adress. God ekonomi är lika med frihet. Jag har alltid varit väldigt mån om att kunna forma ett liv som jag trivs med.

Gift med Calle Schulman

I fem års tid var Anitha ingift i den mediestarka Schulman-familjen. En livs­era som hon ser tillbaka på med blandade känslor.

– Jag blev jättekär i Calle och tänkte där och då inte så mycket på att han var en Schulman. Vi var rätt eldiga båda två, och när vi skulle gifta oss hade vi en hätsk diskussion om huruvida jag skulle ta hans efternamn eller inte. Jag som har arbetet mig upp på egen hand var rädd för att folk skulle tro att jag blivit känd bara för att jag var en Schulman. Sådant tenderar att bli rätt marginaliserande för en driven kvinna för mig. Samtidigt är det en väldigt duktig och framgångsrik familj som attraherar bra människor. Det var rätt kul att vara en Schulman under några år, men det var också rätt jobbigt, summerar hon.

Tidigt stod det klart att den publik­dragande karisman gått i arv till ­dottern Penny som redan i småbarnsåldern blev en sensation på sociala ­medier. Blott fem år gammal släppte hon sommarplågan ”Tjejer är bäst” och gjorde reklam för stora kommersiella företag. En av dem som förfasade sig över exponeringen av Penny var ­Expressens krönikör Gunilla Brodrej. I en uppmärksammad krönika hävdade Brodrej att paret Schulman slarvade bort sin dotters integritet. Anitha tog illa vid sig av kritiken.

– Jag ska inte skylla ifrån mig eftersom jag som förälder var 100 procent ansvarig, men fastän det var Calle som lade upp de roliga videorna på Penny var det jag som fick stå i skottgluggen. Det framställdes som att jag var en dålig mamma, vilket är en rätt stark anklagelse, konstaterar hon.

Tycker inte att Penny exponerades för mycket

Tycker du i efterhand att det låg viss sanning i att ni exponerade Penny för mycket?

– Nej, jag tycker inte att det vi gjorde var för exponerande. Men när vi sedan separerade var ingen av oss i stånd att ta adekvata beslut rörande barnen. Där kunde innehållet ha tagit en annan riktning. Till saken hör att det var extremt mycket pengar involverade i det hela. Det är skitsvårt att tacka nej till jättemycket pengar, speciellt om det enda som krävs är att man har med barnet i ett gulligt litet inlägg. Det fanns vissa samarbeten som vi kanske inte borde ha ställt upp på, men i dag kan å andra sidan Penny vara glad över att hon har ett jättetrevligt sparkonto.

Anitha står på god fot med såväl exmaken Calle som senaste pojkvännen Joel Åhlén-Nyström. Barnfrågan blev stötestenen i relationen mellan Anitha och den elva år yngre Joel.

– Jag sa tidigt till Joel att jag inte ­ville ha fler barn, men han slutade aldrig hoppas på att jag skulle ändra mig. ­Till slut satt vi båda gisslan i relationen. Vi kunde inte fortsätta tillsammans längre, men vi är fortfarande jättebra kompisar.

Vad känner du när du tänker på dina adoptivföräldrar i dag?

– Jag tänker att de nog gjorde det bästa de kunde utifrån sina knapphändiga förmågor. De var förmodligen inte kapabla till mer. Jag saknar dem inte och jag kan inte förlåta dem, men däremot kan jag hitta förklaringar till deras tillkortakommanden som föräldrar.