SVT:s nya vd Anne Lagercrantz: ”Jag har alltid varit ovillkorligt älskad”

Vi inleder intervjun med en rundvandring i SVT:s lokaler. Anne vill visa hur nyhetsredaktionen ser ut efter ombyggnaden. Jag noterar både morgonstudiogänget, och den nye programledaren för ”Politikbyrån”. Husesynen tar sin tid, Anne hälsar och småpratar med dem hon möter. Hon ­delar ut kramar och berömmer allt från insatser i tv-rutan till kläder och frisyrer. Senare konstaterar hon att hon är social och gillar att kramas, men att hon – som chef – måste vara försiktig.

– Jag kan ju inte utgå från att alla andra gör det. Sådant måste man ha i åtanke, också som kvinna.

Vid det här laget har SVT varit Anne Lagercrantz arbetsplats i ett decennium. Tidigare var hon vice vd och ansvarade bland annat för AI, säkerhet och beredskap. Men tidigare i karriären har hon jobbat som reporter, och att ha erfarenhet av journalistiskt arbete ute på fältet är en trygghet, tycker hon. Därmed bottnar hon i yttrandefrihetsgrundlagar och medieetik såväl praktiskt som teoretiskt. För en sak kan hon vara säker på – att det har stormat, och kommer att storma, runt SVT.

Mer digitala tittare

På senare tid har vi sett rubriker om att SVT1 kommer att försvinna. Det är förvisso sant att Play på sikt kommer att bli SVT:s huvudtjänst, säger Anne, men det kommer säkert att ta något decennium. Det går dock inte att komma ifrån att tittarna flyttar sig mot det digitala, och det behöver SVT förhålla sig till.

– Vi står inför jättestora förändringar. Vi har en global konkurrens med techjättar som Netflix och HBO, sam­tidigt som allt fler tittar på rörlig bild via sociala medier. Dessutom har vi hela spelmarknaden att konkurrera med. Kampen om människors tid har blivit så oändligt mycket större, och framför allt behöver vi fånga upp de yngre tittarna. Själv är jag uppvuxen med SVT, jag har kanalen i mitt muskelminne. Men för de som växer upp nu är det inte så. SVT har en svagare relation med yngre tittare, och det är viktigt att vi gör utbudet relevant för gruppen mellan 20 och 40 år.

Jag påminner om de debatter vi har haft här i Icakuriren som snarare har handlat om samhällets fixering vid unga. Och Anne skyndar sig att säga att SVT såklart också vill värna äldre tittare.

– Man ska kunna vila tryggt i att SVT är för alla. Det är roligt att vi har titlar som faktiskt når alla generationer, från ”Melodifestivalen” och ”På spåret” till stora idrottsevenemang.

---

LÄS ÄVEN: Jakob Oftebro spelar Jan Stenbeck på tv: ”Han verkade ändå så olycklig”

---

Anne Lagercrantz ser också att SVT har en viktig roll att fylla när det kommer till ofrivillig ensamhet.

– Jag kan bara gå till min egen tv-soffa där vi ofta sitter med varsin skärm. Den nya tekniken är fantastisk, men den är också alienerande. Vi är i oss själva istället för att uppleva saker tillsammans. I USA beskrivs ofrivillig ­ensamhet som en pandemi, och forskare menar att ensamheten är lika farlig som att ta droger. SVT kan inte lösa problemen, men vi kan åtminstone vara en pusselbit. För om man upplever ­saker tillsammans med andra – till exempel när Mark Levengood tänder ljuset på julafton – så är man en del av något större. Man kan vara ensam hemma, men ändå ha sällskap.

Svenskarnas förtroende för SVT

Svenskarnas förtroende för SVT ligger på 73 procent, vilket kan jämföras med Europasnittet på 50 procent. Lägst förtroende för SVT har Sverigedemokraternas väljare. Frågan om public services neutralitet har väckt debatt under de senaste åren, framförallt från ­Sverigedemokraterna som återkommande kritiserat SVT för att vara partiska i sin rapportering.

– Runt 2010 hände något. Då började SD-väljarna få lägre förtroende för public service. Men det fick de också för polisen, försvaret, hovet, sjukvården och så vidare. Förklaringen att SVT plötsligt skulle ha ändrat innehållet och gjort en vänstergir håller alltså inte. Skulle alla andra institutioner ha gjort samma sak precis samtidigt? Enligt forskarna finns svaret alltså inte att söka i vårt innehåll, utan snarare i en generell ökad misstro mot institutioner. Med det sagt så har SD-sympatisörer högre förtroende för SVT jämfört med annan media.

Samtidigt klagas det från vänster­håll att till exempel ­”Agenda” svassar för höger­partier. Är man nöjd som vd när man får kritik från två håll?

– Jag är nöjd när det inte är tyst om SVT. Tycker folk inget om oss så är vi inte viktiga. Jag brukar hänvisa till fientliga medier-effekten. Den som är väldigt engagerad i en fråga tenderar att tycka att det egna laget missgynnas. Och så vilar jag tryggt i att vi har en väl fungerande granskning i Sverige. Det är enkelt att anmäla till granskningsnämnden om man tycker att ett inslag har varit partiskt eller osakligt.

Litteraturprogrammet ”Babel” ska ha inspelning och publiken intar fiket där vi sitter och pratar. Sorlet sprider sig, men Anne talar koncentrerat. Det är ­uppenbart att hon brinner för de ­publicistiska frågorna. Många uppfattar ­henne dessutom som lugn och trygg, en person som står stadigt när det blåser.

”Jag har aldrig känt någon press”

– Jag är väldigt grundtrygg. Jag har förstås funderat över varför det är så, och jag tror att det beror på att jag är ett älskat barn. Jag har alltid varit ovillkorligt älskad. Fina titlar har inte haft någon betydelse i min familj, och jag har aldrig känt någon press. Min identitet är inte kopplad till att jag är vd på SVT eller chef över många personer. Mitt jobb är vansinnigt viktigt för mig – men det är inte jag.

---

LÄS ÄVEN: Camilla Kvartoft: ”Jag är inte rädd för män med starka åsikter”

---

Det är lite paradoxalt – att du, trots den inställningen, gör den största karriär man kan göra i medievärlden.

– Jag håller med. Men jag har aldrig sökt ett arbete sedan jag sökte jobb på TV4 1999. Jag har blivit sedd och uppmanad att vara med i nya rekryteringar, men jag har själv aldrig tänkt att jag borde ta ett nytt steg, eller aspirera ett visst jobb.

Anne Lagercrantz – på den tiden Bergman – växte upp i Stockholmsförorten Högdalen. Hon kommer från en riktig kärnfamilj där föräldrarna höll ihop, och hon var familjens minsting. Där­emot var hon först i familjen, ja, hela släkten, med att läsa på universitetet.

– Jag hade lätt för mig, men jag hade inga akademiska förebilder eller ideal. Jag ville bli journalist, men kom inte in på Journalisthögskolan. Så jag läste statskunskap istället. Så småningom fick jag ett stipendium och åkte till USA. När jag kom tillbaka till Sverige fick jag jobb på TV3.

Hon har beskrivit sig som blyg, ändå är det just tv hon dras till.

– Det är något med berättandet i rörlig bild… det kan förmedla så mycket mer än bara det som står i manus. Jag är fascinerad av människors ansiktsuttryck, men också av fotot och hur skuggorna faller. Att ha tillgång till hela paletten – ljud, rörligt, grafik – är ett otroligt kraftfullt sätt att berätta.

Gift med David Lagercrantz

Anne är gift med David ­Lagercrantz, författare till succéboken ”Jag är ­Zlatan” och tre delar av Millennium-­serien som påbörjades av Stieg Larsson. Davids senaste bokprojekt är deckar­serien om professor Hans Rekke och ­polis Micaela Vargas. Anne undrar om jag har läst trean, den som precis har kommit ut. Hon säger att hon gillar språket i boken, och faktum är att det var just språket som gjorde att hon en gång i tiden föll för David.

– Vi träffades på en fest hos en ­gemensam bekant, det här var typ 1996. Vi hade en flirt, men jag var tveksam – han var ju så mycket äldre än jag. Elva år är rätt mycket i den åldern. Jag minns att jag tyckte att David hade ett så vackert språk, och att han var jättestilig. David har ju haft en helt annan uppväxt än jag. Till skillnad mot mig har han en klassisk bildning, och det blev jag imponerad av.

Förra året firade paret tjugoårig ­bröllopsdag, och numera är två av tre barn – David hade en dotter sedan tidigare – så gamla att de har lämnat boet.

Ni verkar komplettera varandra bra.

– Ja, det gör vi verkligen. En del i det är väl att jag är så lugn. Jag har ingen chans mot David, han kommer alltid att vinna i att vara neurotisk. Det är roligt att vi fortfarande har så mycket att prata om. Även om det var länge sedan David lämnade journalistiken, så har han fortfarande hyfsat bra koll, och det är skönt att dela erfarenheter. Och det är tur för mig att David ­alltid har jobbat så mycket hemifrån. Det är klart att jag har hämtat på för­skolan, men jag har också kunnat ringa en kvart före hämtning och säga att jag inte kan. Det hade varit svårt att ha alla de här chefsjobben om det inte ­varit för David.

Minns du hur det var att komma in i familjen Lagercrantz?

– Jag är nog återigen hjälpt av min grundtrygghet, jag har aldrig känt att jag behövt prestera. Jag tycker jättemycket om Davids familj och har alltid känt mig välkommen. Och min familj älskar David. Men det är förstås jättestora skillnader mellan våra familjer. I Davids familj pratar man mycket om känslor och om sitt psykiska mående. De har varit mer prestationsinriktade, och en del av den kulturella eliten. Han är uppvuxen med författare och poeter kring köksbordet, och det fördes stora samtal om politik, samhälle och världen. Han har en självklarhet i hur han för sig. Jag har fått lära mig, och nu börjar jag känna mig lika hemma i författarsalongerna som jag gör i Högdalen. Jag har väl en kameleontisk förmåga, det är nog inte helt ovanligt som journalist.

Känner sig medelklass

På frågan om hon är en klassresenär tvekar Anne. Visst har hon gjort en klassresa, såväl akademiskt som karriär­mässigt, men hon kommer ­alltid att känna sig väldigt mycket medelklass.

– Och David kommer alltid att känna sig mer hemma än jag på ett författarmingel. Han är fortfarande en person som vill prestera, samtidigt kan han se tillbaka på enorma framgångar och känna sig rätt nöjd. Tack och lov för framgångarna, tänker jag ibland. Utan dem hade han nog varit ännu mer neurotisk.

Säger Anne och plockar upp mobilen ur sin gröna Mulberryväska – en present från David. Själv är hon inte särskilt intresserad av vare sig statussymboler eller dyra plagg. Hon är uppvuxen med att spana efter extrapriser. Med det sagt så är hon medveten om sina nya ­privilegier. Att hon och David ­kunde köpa loss släktens lantställe i finska skärgården var ren lycka.

– Det hade vi aldrig kunnat göra utan Davids bokframgångar, så är det bara. När jag träffade David tänkte jag att det var jag som skulle försörja familjen så att han kunde skriva sina smala böcker. Men så blev det inte.

”Vi visste ju inte om vår dotter skulle överleva”

Ännu viktigare var ekonomisk stabilitet under de år som parets dotter var svårt sjuk i anorexi. Anne visste inte om hon skulle kunna fortsätta jobba, och hade erbjudandet om vd-jobbet kommit ett år tidigare hade hon sannolikt inte kunnat ta det.

– Det var mardrömslika år. Vi visste ju inte om vår dotter skulle överleva. Att jag, i det läget, inte var beroende av en hög lön var förstås jätteskönt. Jag har ju sett hur andra familjer kämpar med psykisk ohälsa – och dålig ekonomi.

För många par slutar det med skilsmässa.

– Ja, att se någon man älskar ­vilja svälta ihjäl… priset är högt för hela ­familjen. Det är klart att vi har brutit ihop tillsammans, man är ju så extremt utsatt i en sådan situation. Men jag skulle säga att sjukdomen har lett till att vi har kommit ännu närmare som familj, och att det har gjort mig och David starkare som par.

---

LÄS ÄVEN: Fredde Granberg om sorgen efter dottern: ”Jag tänker på henne än idag”

---

I dag mår dottern bättre. Hon bor i Paris, och Anne har precis varit där och hälsat på. Det är dottern som har valt den klänning som Anne bär när hon ­fotograferas av Icakuriren.

– Hon mår så mycket bättre, det är ­underbart att hon kan leva det liv som hon lever nu. Jag ser en ung kvinna som har hela livet fram för sig, det känns fint. För viktigare än alla jobb i världen är ju att ens familj mår bra.