Korrespondenten Johan-Mathias Sommarström skildrar Israel och Gaza: ”Vi blir anmälda hela tiden”

Har man börjat intressera sig för den här regionen är den svår att släppa, konstaterar Johan-Mathias Sommarström när vi ses i förlagets lokaler.

– Det händer nya saker hela tiden, och konflikten är kopplad till så mycket historia. Alla länder där påstår att de är civilisationens vagga, och alla har rätt och fel på samma gång. Det är precis som med hummus-kriget… alla länder menar att hummus är just deras uppfinning.

Johan-Mathias Sommarström har tillbringat över tio år i Mellanösterns konfliktzon. Han har träffat och intervjuat mängder av såväl palestinska Gazabor som israeliska judar, både före och efter den 7 oktober 2023. Men med nya boken lämnar han den traditionella journalistiken för att kunna ge en bredare bild av terrorattacken den 7 oktober. Han har velat skildra konsekvenserna som attacken fick för människor på båda sidor om konflikten. I boken får vi följa den unga israeliska kvinnan Noa, en av överlevarna av Hamas attack mot musikfestivalen Nova, och den palestinske familjefadern Amin som bodde i norra Gaza och vars liv efter attacken snart började handla om ren överlevnad.

”Det var där vi mötte mörkret” bygger på fakta

Johan-Mathias har valt att skriva en roman, och inte den traditionella fackboken som han tror ändå bara skulle locka de redan invigda, ”Mellan Östern-nördarna” som han kallar dem.

– Det här är en hybridbok, det är svårt att klassificera den. Jag kallar den roman, men den baseras ju på fakta. All död vi får uppleva, sjukhusattackerna och alla bomber, det har hänt på riktigt. Vissa historier har jag till och med rapporterat om i Ekot. Men allt har inte gått till exakt som jag skriver i boken. Berättartekniskt har det givit mig större frihet att bolla med huvudpersonerna, hur de är och vad de tänker. Jag har gett dem vissa bekymmer och glädjeämnen som de inte har i verkligheten. För mig har det varit viktigt att skildra vardagssituationerna i ett krig, bara en sådan sak som hur man går på toaletten när man inte har något hem.

Berätta om Amin!

– Under kriget 2014 var jag i Gaza nästan hela tiden, och då lärde jag känna Amin. Många gånger har vi suttit i hans trädgård, under de doftande citronträden och grillat lammfärsspett. Där växte det fram en vänskap, och vi har hållit kontakten under alla år. Han och hans fru är så himla varma, nyfikna och öppna, och varje gång jag har besökt Gaza har jag sett till att träffa dem. När Gaza började bombas efter 7 oktober fick jag först inte tag på Amin. Hans hemstad Beit Hanoun ligger nära gränsen till Israel, och var bland det första som attackerades. Jag var ruskigt orolig, men till slut fick jag ett meddelande där det stod: ”Still alive”.

Noa då?

– Henne lärde jag känna efter terrordådet. Jag intervjuade henne, men hon var alldeles för traumatiserad för att jag skulle vilja använda hennes röst i radion. Jag intervjuade hennes kompis istället, men jag höll kontakten med Noa. Hon är en ung kvinna, som jobbar som dj. Hon är liberal och progressiv, en sådan som vi brukar kalla ”Tel Aviv-jude”, och som före 7 oktober var väldigt fredssträvande. Samtidigt har hon, som många andra Tel Aviv-bor, levt lite i en bubbla. Inte för inte kallas ju Tel Aviv för just ”bubblan”. Oavsett om det har varit krig i Gaza eller inte så har deras liv tuffat på som vanligt.

Men med 7 oktober förändrades förutsättningarna. Då ändrade också många liberala israeler inställningen till Gaza och palestinier.

– Det är klart att de där ”bomba hela Gaza”-personerna alltid har funnits. Men efter 7 oktober har den inställningen blivit mycket mer utbredd. Det händer ganska ofta att jag stöter på folk på gatan i Tel Aviv som säger att det är lika bra att vi gör oss av med alla palestinier. ”Kvinnorna då?”, frågar jag. ”Ja, men de föder och uppfostrar ju terrorister”. ”Tonåringarna?”, undrar jag. ”De är snart terrorister”. Men barnen då?”, frågar jag till sist. ”De kommer att bli terrorister”.

Korrespondent på Sveriges Radio

Johan-Mathias Sommarström har i många år varit Sveriges Radios röst i världen. I åtta år hade han Istanbul som bas. Att han saknar vardagslivet i Turkiet är tatueringen över Istanbul, som sitter på hans högra arm, ett bevis på. På den andra armen har han låtit tatuera in svenska fjällen samt en dalahäst. Livets kontraster.

När Johan-Mathias inte rapporterar från krig och konflikter så vandrar han gärna i fjällen, helst i området runt Kebnekaise, långt från mobiltäckning och civilisation. Och han gillar att resa. Senaste långresan med frugan gick till Jemen, ett land som UD avråder från. Johan-Mathias beskriver dock ön utanför Jemen som Edens lustgård, vackrare natur har han nog aldrig sett. Och så vill han förstås ständigt tillbaka till Israel och Palestina.

Om du tänker på Israel – vad längtar du efter?

– Känslan i Tel Aviv. Att gå mellan kaféerna en ljummen kväll och höra vågorna slå mot stranden. Kanske tar jag mig till Jaffa, i utkanten av staden, och slår mig ner på någon av de fantastiska fiskrestaurangerna och beställer ett glas iskallt vin.

Och Gaza?

– Gästvänligheten. Männi­skorna är så otroligt varma. Trots att de har levt under press från Hamas – som ju är fanatiska och har ställt till så mycket elände – och med en israelisk blockad under alla dessa år, så finns den där värmen och det öppna sinnet där.

Vänner i både Israel och Palestina

Johan-Mathias Sommarström har nära vänner på båda sidor, och hamnar ofta i diskussioner om vem som har rätt och fel. Han kan inte komma på någon annan konflikt som väcker så starka känslor.

– Jag vet heller ingen ­annan konflikt där man så mycket hänvisar till historien, ända tillbaka till biblisk tid. Det gör man ju inte ens i Ryssland! Historien är en del i det känslosamma, sedan tror jag att konflikten bara har vuxit och vuxit, och blivit allt mer toxisk. Båda sidorna hamnar i sina filterbubblor och tar bara del av argument från sin egen community.

Det ställer höga krav på rapporteringen.

– Man får hela tiden se till att man inte gör något slarv­fel. Efter sjunde oktober har jag och Cecilia Uddén slagit rekord i antalet radionämndsanmälningar. Vi blir anmälda hela tiden, men hittills har vi inte blivit fällda. Det bevisar ju att vi åtminstone inte gör något fel rent juridiskt.