Varför snäser vi åt våra mammor?

Min mamma är 85 år, och jag snäser åt henne som om jag vore 13. Är onödigt kort i tonen och fräser till, otåligt och surt. Det är klart att hon blir ledsen i sitt tillgivna modershjärta när det sker. Jag vet hur det känns, eftersom mina vuxna barn ibland också snäser av mig i onödan.

Jag vet att det gör ont att bli bemött så. Man kanske vill småprata lite bara. Med sin kära dotter som man älskar och beundrar mest på hela jorden. Så varför måste man snäsa tillbaka?

Jag vet ingen annan jag skulle fräsa åt på det där viset. Ingen av mina vänner, inte mina egna barn, inga andra släktingar vad jag kan komma på. Det är just bara mamma som får utstå detta slarviga snäs.

Ibland är jag inte direkt snäsig, utan mera liksom överlägsen i tonen, om det till exempel handlar om saker som hon inte vet och som hon omöjligt kan veta. Som om man verkligen borde veta det och vet man inte det så förtjänar man att bli nedlåtande bemött. Den tonen kan jag ha. Varför då?

Jag berättade för min vän att jag blir ledsen på mig själv att jag snäser åt min gamla snälla mamma ibland. Min vän är afrikan och uppvuxen i sin afrikanska familj men har bott här sedan han var ett år.

Jag trodde han skulle säga ‘Jag vet, usch vad tråkigt det är att man gör så mot sin mamma ibland …’ Eller kanske han skulle säga ‘Men det är väl mänskligt, varför skulle man inte snäsa åt sin mamma ibland?’

Jag förväntade mig i varje fall någon slags igenkänning från honom vilket skulle få mig att känna mig mindre dum.

Han lyssnade på min utläggning och svarade ‘Jag skulle aldrig snäsa åt min mamma.’ Jag blev helt paff. ‘Va?’ utbrast jag eftersom jag aldrig har hört något liknande. Han vidhöll.
‘Nej, inte kan man snäsa åt sin mamma, inte!’ sa han som om det var alldeles tokigt och helt otänkbart. ‘Kan man inte?’ sa jag häpet.

‘Nej’, skrattade han. ‘Det gör vi aldrig. Mamma har gett oss allt. Hon vill oss bara väl. Jag kan bli jättetrött på henne men jag skulle aldrig snäsa åt henne. Hon är ju min mamma!’

Jag tittade på honom och blinkade häpet och kände sedan en stor värme sprida sig i kroppen. Här hade jag en ung snygg cool man strax under trettio, en man som är ute i Stockholms nattliv på helgerna och han satt här och var helt självklart fylld av kärleksfull respekt för sin mamma.

Hans mamma är en medelålders kvinna som tar hand om sina barn, arbetar, lagar mat, tvättar, städar, tröstar, älskar och kort sagt är en av alla miljarder andra mödrar på denna jord. Och han har rätt. Varför snäsa mot sin mamma? Vad vore världen utan mödrarna? Vem skulle leva utan oss? Ingen.

Jag tänker på helyllesvenska ungdomars ofta oerhört föraktfulla attityd mot föräldrarna och tänker att vi påstår att det är naturligt, att det är självklart, och därför måste man utstå det. Vidare tänker jag på hur den medelålders och äldre kvinnan i största allmänhet bemöts i vår jämställda fina kultur. Nedlåtande. Och min egen attityd mot min mamma.

För egen del tycker jag att mitt snäsande mest är slarv. Det är som om det skit man har inom sig måste pysa ut någonstans, som en smygfis, och då lämpar sig modern bra att pösa ut det på. Man vet att hon fortsätter att älska. Det gör hon, men varför löna henne med detta?

Fascinerad tänkte jag på detta ett par dagar och när jag mötte en musiker från Senegal berättade jag vad min vän hade sagt och frågade om han snäser av sin mamma. ‘Nä’, sa han. ‘Det gör vi inte i Afrika. Jag skulle heller aldrig vara otrevlig mot min mamma. I Afrika är mamma allt. Det är min mamma som har fött mig. Det var jobbigt att göra det!

Det är min mamma som har gett mig mat, sjungit för mig, läst sagor, gett mig språket, gett mig tröst och mod och styrka, gett mig allt jag behövde, lärt mig allt jag måste lära mig. Utan henne hade jag inte klarat mig.

Pappa, ja, han gör sitt, men det är inte alls samma sak, han är inte lika viktig. Men mamma! Nej, jag skulle heller aldrig snäsa åt min mamma’, svarade den coola senegalesiske musikern.

Intressant, tänkte jag. Vad synd att man inte forskar i sådana här saker. Hur man är människa på olika håll i världen.

Så kom jag att tänka på en man jag träffade i New York. Han är fostrad på gatan och har suttit i fängelse i fem år men är numera musikproducent. En snygg cool afroamerikansk kille. När hans mormor ringde honom mitt i maten då vi var på restaurang lät han henne prata på i 37 minuter, tills hon var klar. Det gjorde mig lycklig att se.

Han log och skrattade när han talade med henne, svarade vänligt, även om han ibland höll luren till mitt öra i stället för sitt eget. När hon var nöjd och samtalet var avslutat sa han: ‘Det är min mormor. Hon är den viktigaste kvinnan i familjen. Jag kan inte säga till min mormor att sluta prata. Det gör man inte. Det kan man inte. Det skulle jag aldrig göra.’

Och jag sa ‘Va?’, och tänkte på alla gånger man viktigt snäst ‘Jag har inte tid just nu’ och tänkt ‘Det är ju bara mormor …’
Vad beror detta på, undrar jag. Dessa unga coola män.

Hur kan det komma sig att de uttrycker så mycket mer respekt för de äldre kvinnorna än vad vi är vana vid, vi självbelåtna, jämställda helyllesvenskar? Vad är det för skillnader i våra kulturers djup? Två av dessa män är från Afrika, en från gatan i Brooklyn, New York.

Jag funderar mycket på detta. Vad är det som saknas i vår kultur? Ärligt talat vet jag ingen som talar med samma kärlek och respekt om sina mödrar eller mormödrar i min vita välbärgade och självförhärligande vardag. Vet ni?”

Av: Christina Herrström