Nu får det räcka, tänkte jag. Nu får det räcka, på det där viset som Michael Douglas i den gamla 80-talsfilmen ”Falling down”, som i något sorts raseri fick nog. (Fast utan automatvapen, då, detta utspelar sig i ett förortskök utanför Stockholm.)
Men, nu får det liksom räcka när jag, för vilken morgon i ordningen, öppnar morgontidning 1, morgontidning 2 samt affärstidning (rosa) och möts av samma budskap: Krisen är värre än vi trodde. Eländet djupare än du anade.
Utanför kvillrar nån liten fågel, snön har smält och även om gräsmattan ligger ful och ruggig kan jag se vårlök och scilla från mitt fönster. Olika barn vaknar och äter frukost i omgångar, goda små människor med sömnrufsiga frisyrer, och urvuxna morgonrockar och vinternariga små pinnar till ben.
Jag vet, jag vet, att livet påverkas i allra högsta grad av varsel, konjunktur, pensioner och lån. Och jag vill inte för ett ögonblick vända blicken från världen och in i bara mitt lilla kök. Men jag måste få ta min alldeles egna kikare och tillåta mig att titta på Allt Det Som Är Bra.
Och jag menar, det har ju funnits andra tider än denna, även om vi tycks ha svårt att blicka längre bak än till förra veckans ”Let’s Dance”. När det var Gud, och inte marknaden som bestämde. När man trodde på Politik, och inte bara på börsindex. Eller på mått och steg som inte bara, och omedelbart, förvandlades till konjunkturindikationer.
Det finns ett liv bortanför detta också eller framför. Glöm inte det. Allt Det Som Är Bra. Nybryggt kaffe innan morgonmötet. Roliga och duktiga medarbetare som jobbar som sjutton, och inte är det för att nån blir rik. Eller för att börsindex kräver det. Det är andra drivkrafter vi talar om här. Arbetsgemenskap, och gå åt samma håll, och tro på någonting ihop. Att vilja göra sitt bästa. Det är också nånting.
Det jag vill säga, framförallt, är att denna långa och djupa kris, och detta tuggande av samma eländesbudskap har fått åtminstone mig att tro att ingenting annat räknas. Men det gör det.
Och Anders Borg eller Fredrik Reinfeldt, jag tror inte ni kommer att kalla in mig som expert för att släppa den nationella förlamningen, nej det tror jag inte. Men jag tror på kraften i att vända blicken från eländet, och krisen. En stund. Som växer till en längre stund. Är det enda som faktiskt kommer att hjälpa oss ur den.
