”Vad gör ni när ni är på landet”, frågar min pappa när vi lunchar en dag och pratar om hur skönt det ska bli att lämna stan ett par dagar.
Ja… vad gör man på landet. Läser. Promenerar. Lagar mat som får ta tid. Tittar på kossorna. Somnar till på eftermiddagen i (den enda sköna) fåtöljen, säger jag.
I det här numret har vi extra många sidor som handlar om just torp och stugor.
Dels ett härligt inredningsreportage från Norge, men också massor av fina och inte så dyra detaljer att pigga upp en stuga med. Och jag vet inte om du håller med, men just i år är det inte de stora renoveringarnas sommar. I år ska sommaren på landet vara bara semester.
Jag är dessutom världens sämsta renoveringspartner.
För ett par år sedan när vi skulle byta kök, vilket tog en hel vår och några veckor in på sommaren, var jag så långt ifrån en trevlig och pysslig Karin Mannerstål som det går att komma, och jag insåg att jag är inte skapt för detta.
Jag förvandlades till renoveringshäxa med extra allt. Gnällig (vad det ser uuuut…), otålig (blir det aldrig klaaaart..), det vill säga en ren pest för min omgivning i största allmänhet, och för min man i synnerhet.
Han är en mer tålmodig sort, som ser ”de långsamma rörelserna” och inte misströstar särskilt ofta. Han är som gjord för renoveringsprojekt. Inte jag. Tredje veckan med diska i hink och äta kall rostbiff och potatissallad på papperstallrikar ville jag bara gråta.
Varför är man sån? Varför kan man inte trösta sig lite moget med hur det blir sen… i stället för att klaga på hur det är nu.
Jag kom att tänka på det när jag läste artikeln om vad man kan lära av optimisten på sidan 58. Människor som är glada har det lättare. Optimister utgår från att livet är snällt mot dem och ”hjälper till” med egen kraft. Pessimisten tror att motgångar är ”typiskt mig”.
Jag har annars svårt för käcka tips på hur man ska lösa svåra frågor. Det finns ett överflöd av de där tipsen och inte blir vi gladare av det.
Något jag med säkerhet vet att vi blir glada av är däremot lite gräs mellan tårna, (så en sommaräng, tips på sidan 42), nån som lyssnar när vi behöver prata, (som Linda Skugge, sidan 62), och kanske att få rymma bort en stund i tanken och ta del av någon annans liv, som i den spännande läsningen om Zarah Leander på sidan 52.
