När jag var tonåring var Valborg en helg då många, ja även jag själv, drack sig fulla för första gången. Det var mellanöl bakom tombolastånden vid idrottsplatsen. Det var braslukt och försöka att inte bli upptäckt av läraren eller farfar. Tills det började snurra i huvudet och man fick ligga på rygg i fuktigt gräs och vänta på att det skulle gå över.
Det är en av många saker som är skönt med att vara vuxen. Att slippa allt det man gör för första gången. Jag tänker på det ibland när jag tittar på mina stora och små barn och allt de har framför sig, och hur barndom och tonår kan vara minst lika knepigt som vuxenlivet.
På sidan 46 kan du läsa en intervju med Alex Schulman som skrivit en bok om sin, som han kallar, ”russinpappa”. Han hette Allan Schulman, och var tv-kändis. Han var också en gammal pappa. Alex berättar fint om hur det var att vara sju år och se sin pappa ta ett snedsteg i trappan. Svälja olikfärgade piller mot ålderdomsont. Barnlivet är allt annat än enkelt, eller hur. Vi bara glömmer det för att barn är små, och pratar med ljusa röster.
En annan person i denna tidning, som faktiskt också har koppling till barnlivet, är författaren och tecknaren Anna-Clara Tidholm. Om ni har barn eller barnbarn är det troligt att ni har läst hennes ”Adjö, herr Muffin” som handlar om en marsvinspappa som ska ta avsked av livet, och hans förberedelser med det.
Jag har läst den för mina små barn och smyggråtit, så där så det gjort ont i strupen.
På samma sätt som jag grät när jag läste ”Bröderna Lejonhjärta” för mina stora barn. För så är det ju med riktigt bra berättelser, de slår an någonting inuti, vare sig vi är fem eller femtio.
Anna-Clara är aktuell med en utställning som handlar om ”Hela livet förr i tiden”, och hon vill att barn ska upptäcka att människorna då var som vi. Och det finns något så grundläggande viktigt i det som vi inte får glömma bort, säger jag och riskerar att låta jättepretentiös, men det gör inget. Människor då var som vi. Och människor på andra sidan jordklotet är som vi. Tänk om vi inte glömde bort det stup i kvarten.
Häromdagen pratade jag med en av mina medarbetare, och hon sa ”ibland är det svårt att tänka målgrupp, när jag tänker på Icakuriren. Jag tycker bara om vår tidning, för att den är som jag, den står för det jag står för.”
”Ja, men det är ju bland annat det som är målgrupp”, sa jag. ”Och för en så stor och bred tidning som vi är, går det inte att tänka på en enda person, i en enda ålder. Vi får prata om andra saker när vi ska bestämma oss för artiklar och välja innehåll. Vi får tänka just kring värderingar, intressen och vilka frågor som är viktiga i livet.”
Och de sakerna, visar det sig, har väldigt lite med ålder att göra!
