Vissa dagar pöser man lite extra. Ni vet, när något av barnen visar prov på de alldeles särskilt fina personer de är. Eller när man bara tittar på dem lite från sidan och känner hur det spränger inuti för att de har blivit – sig själva. (Och sen är det ju dagarna då man imploderar för att de aldrig gör som man säger, och man får ungdomsacne av att köket ser ut som ett världskrig när man kommer hem på kvällen…)
Vilken tur att det är olika, och vad intressant att livet kan svänga så mycket, och vad tråkigt det vore annars.
Ibland har jag svårt att sova för jag oroar mig för tidningen. ”Blir det där jobbet så bra som vi har tänkt?” ”Var det där verkligen rätt rubrik?” Och att producera en veckotidning känns stundtals som att ha en väldigt hungrig människa i hasorna. Det går fort, och det är många beslut som ska fattas varje dag.
Men sen händer det att man kommer till jobbet efter en lång och hel natts sömn, och tittar på sidor och tycker: ”Vad fint det ser ut. Vilket bra jobb. Vad härligt omslaget blev!”
Då har den hungriga tidningen blivit en lagom mätt katt och vi andas ut en stund. Eller rentav pöser lite. I det här numret är jag stolt över att vi har ett porträtt med Sveriges kanske hetaste konstnär just nu, Karin Mamma Andersson.
Att vi har varit i Viken, i Jämtland, och träffat dem som bor på den mark där ett kanadensiskt bolag ska börja borra efter uran. Att vi träffat en mamma i Borlänge som handlar mat utan tillsatser. Och att vi reder ut de senaste rönen om solning.
Men, det spelar ju inte så stor roll vad jag tycker, för viktigast av allt är ju dina synpunkter. Skriv, mejla, eller diskutera på icakuriren.se. Nu lägger vi in en rubrik som heter ”Senaste numret” i diskussionsforumet. Surfa in och tyck till, vi läser varje dag!
Studenttiderna närmar sig, det märker vi inte minst här på redaktionen. Många börjar planera för mottagningar (tips på buffé, sidan 20), och andra ska köpa presenter (guide på sidan 32). Själv har jag studentfritt i år, och det dröjer fyra år till nästa. Ganska skönt, eftersom det ställer höga krav på planering och logistik för att ro studenten i hamn. Även om det förstås är fantastiskt att få stå där – och just pösa – när den lilla ungen kommer hem efter flakturen och tycker att livet är alldeles underbart.
Att verkligheten, med jobb och plugg (i bästa fall) inte är så solig varje dag, det är en annan historia. Men jag tror benhårt på att verkligen maxnjuta av de där stunderna man kan. Inte minst nu, när det går att höra grönskan och naturen bubbla under ytan och bara vänta på att få spränga fram. Det är just nu det är som finast.
Glöm inte det. Njut!
