När jag går min kvällspromenad hör jag hur det mullrar under marken av växtkraft, jag ligger på knä och blåser bort fjolårslöv från de svällande pionknopparna och rabarbern växer ett par centimeter bara jag vänder ryggen till.
Jag går förbi det stora magnoliaträdet vid huset intill vattnet, och när jag tittar ut från mitt sovrumsfönster är det vitt, vitt, av hägg som lagt sig som ett tunt snötäcke över uteplatsen. Hur smet den där naturen in i mitt liv, undrar jag? Plötsligt är det som om vi hör ihop på något nytt sätt. Och jag kan längta efter att lägga händerna på de nyss spruckna daggkåpebladen, så det värker.
”Vad har hänt”, frågar jag min stora dotter. ”Det är väl skönt att bara ta det lugnt”, svarar hon klokt.
Ja, hon har ju alldeles rätt. Men svårt för en som jag, som har haft bråttom för det mesta. Men tiden går så fort nu, hör ni inte hur den knarrar runt sitt kvarnhjul och bara går, och det enda som går att hålla emot är att stanna upp själv, för tiden gör det inte.
”Oj, vad jag har blivit mogen”, tänker jag. Men sen händer det nåt, ursäkta ordvalet, eländes skit hemma som gör att halva hemmavarande familjen blir ovänner. Jag skäller och surar, och låser in mig i badrummet och lägger mig på golvet i mörkret och andas djupa andetag.
”Så här gör inga vuxna mogna kvinnor”, tänker jag i mörkret, och försöker visualisera vuxna mogna kvinnor och vad de gör när de blir så där arga. Jag ser bara framför mig att de gör balanserade saker. Betalar räkningar i ett arbetsrum. Sätter sig med en bok i soffan. Och medan jag ligger där blir jag nästan sorgsen för ingen verkar sakna mig. Det klinkas gitarrläxa i köket, det sätts på te, det pratas och skrattas. ”Åsa på Bråkmakargatan”, 44 år, ligger där och undrar om de skulle sakna mig ens om jag rymde hemifrån.
Ja, och apropå mogen och tiden blir jag påmind om att den gått rasande snabbt, när jag läser en av de sällsynta intervjuerna med Benny Andersson på sidan 10. Vi är många som varit ”Agneta och Frida” som barn, mimat i hopprep på roliga timmen till ”Waterloo”. Det stora bakslaget kom dock när mamma, efter en av våra uppvisningar, sa att hon egentligen tyckte att jag var mest lik Björn. Ulvaeus alltså.
Man älskar sina mammor ändå. Läs om Karins mamma, som drabbades av demens, på sidan 48. Det är sådana mammor som glöms bort. Som går från att vara viktiga vuxna, till att bli sådana som ingen räknar med. Och inte sällan är det döttrarna som lotsar dem genom den där sista kröken av livet. Och inte sällan glöms deras insatser bort. Och omsorger.
Jag vet att ni är väldigt, väldigt många.
