En kväll när jag sitter på tåget hem kör en ambulans med blåljus och sirener förbi på vägen. Nästan varje gång jag hör en ambulans går mina tankar i en liten eller stor katastrofkedja. Den här gången blir det en större katastrofutflykt, i tanken.
När jag kliver av tåget står trafiken stilla på min gata, och jag småspringer hela vägen hem. Under tiden hinner jag tänka; lillkillen ensam hemma, lilltjejen på cykelutflykt med kompisen. Nej, ambulansen kör förbi vårt hus och jag andas ut och när jag öppnar dörren hemma är både stora och små samlade, hela och glada.
Varför berättar jag nu det? Jo, för att livet med barn är en aldrig sinande källa till oro. Som man måste hitta ett sätt att leva med. För varje liten nyfödd bebis som legat på min arm och plirat med den där blicken som tycks ha levt i tusen år. Så har jag känt mig allt skörare. Så mycket lyckligare, och så mycket ömtåligare.
Den största orostiden i föräldralivet (tycker jag) är den när man ska börja släppa barnen på egen hand. Och nu är det inte skogspromenader jag tänker på, utan studentfester, sommarfestivaler och utlandsresor. Hur mycket ska man släppa, och lita på? Hur stränga regler, och vilka då? Det är lätt som en plätt att skriva en ”Så gör du”-lista för en tonårsförälder. Men verkligheten låter sig ju inte ”listas”.
Verkligheten består nämligen av argumentationsglada eller arga eller envisa människor. I en ålder då man inte längre kan ta dem i knät och säga ”Lilla älskling, så här blir det för det är jag som bestämmer”. Och själva meningen med de där diskussionerna (och ett och annat gräl…) är ju att tonåringarna så småningom ska kunna formulera sin egen ”rätt och fel”-lista. Och våga och orka leva efter den.
I det här numret har vi samlat fyra föräldrar och ställt frågan: Hur gör ni med era tonåringar och alkohol? Och när jag läste artikeln insåg jag att det här är den bästa experthjälp som finns att få. Andras erfarenheter, röster och tankar kring problem man själv tampas med. Mejla mig gärna om andra frågor du skulle vilja att vi tar upp. Kanske rör det pengar, utetider, eller ”Hur mycket ska barnen hjälpa till hemma?”
Vi funderar och resonerar mycket här på redaktionen kring våra artiklar, och att de ska ”kännas Icakuriren”. En artikel som kanske inte är typisk för oss, är de ljuvliga sommarbuketterna på sidan 30. När vi fick se bilderna föll vi. Och bestämde oss för att avstå från allt som handlade om skötselråd och tips på vaser, eller ”så får du buketten att hålla längre”. För ibland måste man ju, även i en vardagspraktisk tidning som den här, få bara ägna sig åt att njuta en stund!
