När jag skriver det här, ska jag alldeles snart åka från redaktionen och vara borta en hel vecka. Jag ska nämligen på kurs, och lära mig att bli en bättre chef. Jättekul, förstås. Men som alltid; en inte så lämplig tidpunkt. Det är ju så mycket annat som ska fixas just nu!
Och jag vet inte hur det är för er, men den allra mest hektiska tiden i mitt vuxna liv har alltid varit de första två veckorna i juni. (Tätt följt av december). Då ska allt hända. Barnens avslutningar, och med dem tillhörande picknickar och brännbollskvällar. Det ska bakas till loppisar, samt fixas med packning till skolresa, och göras något kul med jobbet, och man ska hinna träffa kompisarna man inte hunnit se under våren. Innan det blir sommar och alla drar i väg till sitt.
Men det kan man ju inte klaga på. Möjligen bara önska att den sociala ketchupeffekten kunde portioneras lite bättre. Så att även de tråkiga novemberveckorna kunde förgyllas av en konferensdag, eller en skolutflykt. Även här på redaktionen märker vi hur vår planering präglas allt mer av att det snart är sommar.
De tyngre samhällsreportagen planeras in till tidig höst. Vi låter mat- och trädgårdsreportagen bre ut sig lite extra.
Men så händer det att en bok med bilder av Elisabeth Ohlson Wallin landar på redaktionen. Och då får det bli allvar ändå, trots att det snart är semester. ”Anhörig” heter utställningen med hennes bilder, som förhoppningsvis kommer att turnera i en stad nära dig under året som kommer. Elisabeth har fotograferat människor som drabbats av cancer, och deras anhöriga. Hon pratar om hopp, och om den starka kraft som finns i det. Hoppet. Att kämpa för att ha det bra, kanske i synnerhet om man vet att livet som är kvar inte är så långt.
Vad vet jag om det? Nej, inte så mycket. Mitt liv har varit så snällt mot mig, och det går inte en dag utan att jag tänker på just det. Att barnen är friska. Att mina föräldrar, syskon, vänner har det bra. För det mesta.
Ni läsare vet mer, och det händer att ni skriver till mig och berättar om era erfarenheter. Och några av er skriver om sorg i livet, i bloggar på icakuriren.se. Det är modigt, tycker jag. Liksom alla de som medverkar i Elisabeths bilder är modiga. Tack.
Och Elisabeth berättar att inte är det fest, glamour, och ett annat liv människor längtar efter när något svårt drabbar. Nej, det är det att livet ska få vara alldeles, alldeles vanligt. Och visst är det märkvärdigt och värt att fundera på när vi spurtar den sista veckan innan sommaravslutning, och tycker att vi inte hinner stanna upp en enda minut och bara njuta.
Så låt Elisabeths bilder bli en påminnelse om just det,
/Åsa Lundegård, chefredaktör
