I början av 80-talet var det populärt att sticka, jag var i 17–18-årsåldern och kom i gång. Det var mest tröjor i raka stycken, förvisso med mudd på ärmarna, men inga finesser vid kragen, knapphål och koftor var inte att tänka på.
Min vana trogen, att inte kunna göra saker ”lagom”, gjorde att jag blev i det närmaste
besatt av stickningen. Jag stickade var jag än var, och lärde mig sticka slätstickning i mörker, så jag kunde ligga vaken även efter att jag hade släckt nattlampan och liksom ”sticka mig till sömns”.
Jag tror det blev en tröja om dagen, och jag minns inte att det fanns någon väl fungerande organisation av typen ”Kvinna till kvinna”, då. Så det blev ”Åsa till alla som vill ha”, tröjor till släkten, systrarna, och nån gång kompisarna. Som tackade och tog emot de första 3–4 tröjorna i gnisslig akryl…
Ja, sen slutade jag. Och har aldrig återupptäckt stickningen, men kan bli så avundsjuk när jag
sneglar på min redaktionsgranne Anns fina stickade koftor… ”jaså den, den stickade jag för många år sen”. (Sticka fina koftan, sidan 41.)
Så det är ett av mina projekt ”att tänka på”, i sommar. Att ta upp stickningen till hösten, och i något mer modest tempo, eftersom ett maniskt stickande hör lite grann ihop med tonåringens rastlöshet. På samma sätt som jag sydde (illasittande) barnkläder som besatt under en period.
Och så sydde jag egna kläder, också i något sorts tillstånd av total kreativ glädje och noll procent noggrannhet. Kläder som släppte i fållarna och tappade de slokande knapparna i samma ögonblick jag trädde in på olika studentskivor eller farmorskalas.
Att avstå från vissa saker, och att göra annat lite mer ”lagom” och noga, är bra. Därför blir jag glad över prästen Annika Borgs ord, och de andra ”experterna” i reportaget om vila på sidan 58. Att vila är att inse att man inte hinner allt. Något att tänka på mitt under brinnande semester, då vi ofta är kvar i ”hinna allt”-tänket.
Vilket fick mig att tänka på det svenska ordspråket ”En svala gör ingen sommar”. Som förklaras ”man kan inte ta en enstaka händelse som intäkt för att ett större skeende är aktuellt”.
Men det kan man visst, bestämmer jag, annars blir sommaren ett enda samlande av tusen svalor, något jag misstänker att vi ibland håller på med.
Så: En picknick gör visst en sommar. En hängmattedag likaså. En liter egenplockade jordgubbar gör en sommar. Ett bad från klippor, ett från en brygga.
Så, en och en och så småningom blir det visst sommar, du Aristoteles – som tydligen hittade på det här med svalan.
Vad gör din sommar? Mejla mig och berätta!
