Vi har ”fixarvecka” på landet. Det betyder rensa kirskålsrabatter, (och snälla alla trädgårdsexperter, sluta berätta för frågande läsare vad mycket gott man kan göra med kirskål. Pesto, soppa, friterad? Välkommen hit till min container och vittja den på 400 liter och ta hem och frys in), gå igenom linneskåp och slänga uttjänta handdukar som ingen tittat på sedan jag gjorde detta sist.
Och barnen har växt så det knakar. Vi märker det inte till vardags, men när vi kommer till landet och de ligger ihopknölade i sina ”växa”-sängar inser vi att det också är dags för omstuvning av sovplatser och köp av nya sängar. Inget konstigt med att en femtonåring som är 1,87 lång behöver en vuxensäng. Det är bara konstigt att det har gått så fort.
Så vi rensar ut småbarnsåren också. Bär ner kartonger med Bamsetidningar, ”byssor”, och ”myssor”, och boken ”Totte städar”, troligen köpt i syfte att inspirera. Vi bär ut kassar med deras egenhändigt klippta pappersdockor, och papper med stycke efter stycke av låtsasskrivstil. Och för varje udda legogubbe som far till tippen, och för varje udda bricka småkrypsmemory, så tar småbarnstiden definitivt slut.
Jag kan blunda och minnas det härliga. Bruna små ben, armarna runt halsen, och risgrynständer. Men också det slitiga. ”Minns du hur trötta vi var”, säger jag till min man, när vi står med huvudena i leksaksbacken och nyser.
Storbarnslivet är lika fint, bara lättare. Det som är vemodigt med att den sortens liv är över, är att tiden går, att livet går. Men nu hinner jag baka alla de där kanelbullarna jag ville proppa deras barndom med, men inte hann, för att jag plockade blöta badkläder (bästa sommarbakrecepten på sidan 20).
Vi hinner spela kort, och titta på ”Morden i Midsomer”, och med stora barn kan man hjälpas åt med middagen, i stället för att matlagningen blir ett heltidsjobb. Något det tenderar att bli i vilket fall.
Så i år får det bli enkelt, har jag tänkt. Inte mitt sedvanliga dreglande i kokböcker och handlingslistor långa som halsdukar, och fem timmars pass i varma köket. Det får bli sill och potatis. Eller grillat med en sås. Ett paket Piggelin i frysen till efterrätt. Tråkigt? Vi får se.
Jag slår mina lovar runt kokböckerna, som om jag vore på avgiftningsklinik, återkommer med rapport!
