Vi åker en ovanligt myggig eftermiddag för att köpa nytt dörrhandtag till en dörr på landet. Vi far till Gysinge, och centrum för byggnadsvård, ett fantastiskt ställe där man kan sukta sig blå efter fina gardiner, linoljefärger, Gripsholmsstolar och annat som gör ett sommarställe till något extra.
Vi trängs i butiken med småbarnsfamiljerna som nyss blivit med torp (gissar jag), och som nu ska börja renovera. Och inget fusk här inte, utan det ska vara på riktigt, med rätt sorts färger, handblåsta glas i fönstren och målat enligt konstens alla (krångliga) regler.
Det är ju både miljörätt och hedervärt på alla sätt och vis. Men när jag ser de där fina mammorna med en nappbebis i famnen, och en tvååring i vagn, och en lika fin och ambitiös pappa som drar ut den ena begagnade tidstypiska dörren efter den andra; ”älskling, vad tror du om den här, den är 2,08…”, medan myggorna står som en gloria runt nappbebisens hjässa, då vill jag säga:
Snälla familjen, gör inte allt detta nu. Spara den superambitiösa renoveringen till sen. Vila i stället, de få stunder som småbarnslivet tilllåter.
Det säger jag ju inte förstås. Jag bara hoppas att det finns en mamma, eller pappa, eller mormor eller farfar där i krokarna som kan förmedla samma sak, och utan att vara fördömande eller besserwissrig.
På sidan 24 har vi testat minidammsugare, och där hittar du också intervju med Lotta, som startat en grupp på facebook som vågar vägra det perfekta inredningslivet. Vi har skrattat väldigt gott åt bilderna här på redaktionen, och känt igen oss! Det här numret innehåller också ett porträtt och prat med Bodil Malmsten. Den vackra, duktiga, glada, trodde jag. Nej, just nu är hon är inte det minsta glad. Hon vantrivs i den nya franska byn. Hon deppar, och vill flytta.
Och vet ni, när jag läste intervjun tyckte jag att det var skönt med någon som vill berätta hur det är. På riktigt. Det är en svår balansgång. För det är klart vi vill inspirera till att njuta och göra fint (sommarpyssel, sidan 37). Vi vill duka upp maten som får det att vattnas i munnen på dig (dags för kräftor, sidan 14).
Men jag tror på balansen, på ”kokihopet” av det härliga och det kämpiga.
Då blir det på riktigt.
Mitt härliga just nu: Landet! En dryg timme från jobb- och stanlivet, finns det mest ljuvliga lantstället, och varje gång jag öppnar dörren dit känns det fridfullt.
Mitt kämpiga just nu: När semesterhjärnor krockar. Inte alldeles lätt att växla mellan högt jobb- och vardagstempo till slappt
semesterdito. Jag vill planera, skriva in i
kalendern, ha koll. Sambon vill ta det som det kommer…
