Min äldsta dotter kommer hem och äter middag, och vi får oss en rejäl uppläxning i sopsorteringens ädla konst, hon sorterar och instruerar så det skvätter i köket och blänger på oss och säger strängt ”Ni som har alla förutsättningar!”, och vi skäms och sen blir det i alla fall lugnt och så äter vi och pratar längtansfullt om hösten som snart är här.
Jag vet, jag är otålig och tröttnar lite för fort, på mycket, och nu är jag mätt på sommar. Jag är otacksam över de överraskande varma kvällarna som egentligen bjuder in till sommarens sista grillning. Nej, jag vill helst tända ljus och ta på mig en kofta och få kliva i stövlarna!
Vi tjuvstartar hösten i det här numret med en modespecial som dels hjälper dig att hitta de mest användbara plaggen i höst (sidan 26).
Och så har vi träffat tre personer med särskild känsla för stil. För vad är det som gör att vissa människor alltid ser snygga eller välklädda, coola eller moderna ut? Vi försöker ta reda på det (sidan 32.)
Jag känner mig sällan särskilt stilfull när jag störtar i väg till tåget på morgnarna. Hör jag att bommarna börja gå ner innan jag kommer till rödljuset, så måste jag springa hela vägen för att hinna. Och redan där har ”dagens outfit” (ja, modebloggarnas uttryck för ”det här har jag på mig i dag”), spruckit. Och sen är det trångt på tåget, och två väskor i knät, och när det är dags att kliva på bussen är det mer skrynklor än stil.
Jag vet inte hur det blir med stilen, men detta med att springa till tåget har jag tänkt undvika med min nya ”komma i säng i tid”- reform. Vilket betyder att jag också kommer att vakna pigg och utvilad kvart över sex. Vi får se hur det går.
I vilket fall är höstens tid åtminstone en möjlighet att få börja om och bli lite ny.
Om det – fast på ett annat och allvarligt och viktigt vis skriver Therése Eriksson i sin bok ”Vi har ju hemligheter i den här familjen”. Jag klickade upp den på datorn för att läsa några sidor, som blev fler, och söndagen gick och det hann bli eftermiddag innan jag var klar.
Du kan läsa ett utdrag ur boken och en intervju med Therése på sidan 50. Hennes bok är en berättelse om trassliga tonår och en mamma som är sjuk. Men berättelsen stannar inte där, utan fortsätter och blir en historia om att ta sig vidare och göra något fint av en snårig väg. Det är hoppfullt och på riktigt, och kärleksfullt.
Trevlig läsning,
