Då och då drabbas jag av lättare ångest över att detta att vara förälder till många barn har gjort mig till en auktoritär ”mammageneral” som står i tvättstugan och pekar med hela handen: ”Nu ska alla hämta sina rena kläder”, eller ”Ni två hjälper till före middagen, ni andra tar disken efter middagen”.
Inte så kul att vara varken barn eller förälder i en sån relation, alla gånger. Jag tänker på det när jag läser om vår reporter Ankis erfarenhet från den nya träningen boot camp (sidan 50).
Man anstränger sig tills man nästan kräks, påhejad av en militant tränare som tvingar dig att inte ge upp. Hemskt eller bra? Många har hakat på trenden, och själv tror jag inte att lockelsen handlar så mycket om muskler och förbränning, utan om det som Anki skriver; stolthet över att klara något man inte tror man ska orka. Att anta en utmaning, och inte ge upp, och växa med den.
Det man kan veta med säkerhet i människolivet är att utmaningarna kommer alldeles av sig själva. Som för Lena Johansson, på sidan 32. En tjej var yrkesliv tagit en ny vändning av ett slag som tycks vara del av en större trend, att starta eget efter att ha blivit uppsagd. Men alla människor är inte drivna entreprenörer. Några är lite mer åt Tjuren Ferdinand-hållet, men gör ett väldigt bra jobb under den där korkeken.
Jag vet för jag har barn av alla sorter. Virvelvindar och stillsamma filbunkar. När jag gick på chefskurs fick jag lära mig värdet av att vara olika typer i en organisation. Det gäller bara att chefen ska förstå det. Då låg jag sömnlös och funderade. Hur bra är vi överlag på att verkligen värdera olika kvaliteter? Hur mycket ”peka”-chef blir man i en stressig vardag, i stället för ett curlingproffs i ordets egentliga bemärkelse. Att faktiskt sopa banan för duktiga personer och göra det lättare att ta sig fram, oavsett takt.
Och det gäller ju inte bara på jobbet, utan när vi träffar lite tysta människor på en middag, eller blyga kompisar till barnen.
Den enklaste utmaningen i denna veckas tidning är att ta del av Kerstis tips för att gilla hösten. Artikeln föddes ur diskussionen: ”Ska vi inte skriva något om hur man står ut i höstmörkret?”
Nej. Vi vänder på steken och tipsar om hur man njuter bäst, bestämde vi i stället!
Trevlig läsning,
Åsa Lundegård
p.s Hurra – nu drar vi ifrån!
I dag släpptes de nya siffrorna som talar om hur många läsare vi har. Icakuriren var en av de få som ökade, och med hela 30 000 läsare. Så många som 619 000 personer läser tidningen varje vecka. Tack alla ni som hittar oss, och gillar oss. En lagom tjock och klok tidning i sina bästa år!
