Min dotter kommer hem och äter söndagmiddag med jämna mellanrum och då brukar hon snällt nog – och på ett sätt jag ännu inte riktigt begriper – tanka över några låtar från sin Ipod till mig och döpa dem till ”Amandas låtlista 4”. Så får jag nya spår som present att njuta av. Just den senaste listan innehåller av en händelse flera duetter. Så jag har duettstunder på bussen eller på promenaden till tunnelbanan. Och tänker mycket på hur olika röster ”gifter sig” med varandra, ungefär som med smaker. Vissa är vemodiga att lyssna på, (Ane Brun och Lars Bygdén till exempel), och nu när oktober går mot sitt slut, så stämmer det ganska bra med sinnesstämningen överlag, tycker jag.
Min ena lillasyster var en sån där riktig vemodsflicka när vi var små. Hon älskade folkvisor i moll, och sorgliga barnvisor. Och ibland förstår jag henne precis, för det kan vara skönt att få vara lite i det där mollet och inte hålla på och gaska upp sig för jämnan.
Något annat än vanligt skymningsmoll om hösten är att sakna någon man mist.
I helgen, allhelgonahelgen, är vi många som söker upp kyrkogårdar och tänder ljus och tänker på dem vi saknar. Vi skriver om det som kan kallas ”sorgens rum” och som de flesta av oss bär, och besöker då och då. Vår reporter Anette Sievers har träffat Lars H Gustavsson som pratar om sina egna erfarenheter kring detta, och vikten av att få göra ”på sitt sätt”. Inte alls så enkelt som det låter, eftersom den så kallade omgivningen, (du och jag och alla andra) har ganska bestämda föreställningar om hur man ”ska” sörja. Ljus, gråt och eftertanke = rätt. Skratta till minnen av den vi saknar, eller rentav minnas de där trista och irriterande sidorna = fel.
Jag hoppas att helgen bjuder båda delarna.
I övrigt är det här numret späckat med härligheter att ägna sig åt när det blir mer tid att vara inne. Åtta sidor stickning (s 46) och en fin dekoration för trappan, som jag ska våga mig på trots att jag inte är någon pysslare av rang.
Ibland reser jag mig upp här i mitt hörn av vår redaktion och tittar ut genom fönstret och över Karolinska sjukhuset, Prisextra och några trädtoppar i fjärran och säger ”Nej, nu måste det hända nåt kul”. Ibland tittar jag ut över samma tak och tänker: Precis såhär ska det vara. En torsdag och tidningslämningspyssel och lite småprat och mellanstora planer och nån som sätter på kaffe.
Många sådana dagar önskar jag er, när ni är nöjda precis som det är.
Åsa Lundegård
