Jag är säker på att det föreligger påtryckningar i många familjer om att ”bli med hund”. Själv försöker jag stå stark som en pinne i höststormen och säger nej, nej, nej.
Mitt husdjursliv har tagit en väldigt lång paus. Efter ett liv med dansmöss (dog av värmeslag), sköldpaddor (skänktes till snäll familj), ett annat djur som jag har glömt vad det var för slag, men han hette Frans, hade päls, och överlevde många dygn bakom vår spis. Från vilken han en sen kväll tittade fram, lite mager och mycket dammig. Dessutom kanin, hamster, akvariefiskar och säkert någon vandrande pinne som jag av misstag dammsugit upp.
Jag vill inte ha ansvar för andra små liv än barnens. Och jag gör dem alla en tjänst genom att inte lita ett ögonblick på deras långa monologer om hur ofta de ska gå hem på rasterna/ gå upp på morgnarna/komma hem i tid om kvällarna, för att gå ut med hunden.
Jag tror mitt motstånd har att göra med att jag var väldigt allergisk mot pälsdjur när jag var liten. Jag har aldrig sniffat på varma kattungar, eller somnat bredvid en hund. Varje sådant försök resulterade i lätt eller svår astma. Jag fick hålla till godo med guppys. Så det främlingsskap jag känner inför fyrfota vänner beror inte bara på att jag är en känslokall…
Är du sugen på husdjur, hittar du massor av kloka tips, råd och kanske rentav inspiration, på sidan 34.
Nu firas snart högtiden Thanksgiving, framförallt i USA. Jag bodde där för många år sedan och som traditionen bjöd, skulle det förstås lagas kalkon. Mamma köpte hem en 12-kilos blekrosa fågel som penslades, och som sedan med viss möda liksom knuffades in i ugnen.
Där den stod och rostade, och rostade, och såg knaprig ut. Tills den, när vi vände ryggen till, fattade eld. Ur ugnen slog lilafärgade lågor, och av den skära fågeln återstod efter att elden var släckt, en svart krympt och gummiartad brolier. Som tarvade mycket sås och söta tranbär.
För att undvika liknande misstag, bläddra till sidan 20 där Sigmund lär dig laga Thanksgivingkalkon.
Har du någon gång kommit på dig själv med att tänka ”vilken ouppfostrad unge”, när bångstyriga barn stökar i en affär eller på bussen. Det har jag. Och jag skäms när jag läser om Anette, som är mamma till Albin som har adhd. Ett viktigt reportage, som i grunden handlar om fördomar, och brist på förståelse för alla som är lite annorlunda.
Faktum är att den som är annorlunda får kämpa mycket mer än vi för att passa in. Och varför ska de som är annorlunda alltid anpassa sig? Det är kanske vi andra som ska anstränga oss lite mer, för att göra annorlundalivet lite lättare.
