Jag sitter längst bak i raden av åhörare, platsen är Stockholms tingsrätt och min femtonåring ska vittna kring en misshandel som ägt rum på en fotbollsplan i somras.
Några av åhörarna är föräldrar, andra är där som stöd för den anklagade, eller för dem som är drabbade. Målsägarbiträde, åklagare och advokat. En redig ordförande som då och då översätter det något stolpiga juridiska språket så att pojkarna ska förstå.
Några har fyllt 16, men är fortfarande små glin under de där bysiga jackorna och tjocka luvorna.
Det är det här som är de hårda tagen, tänker jag för mig själv. Att en spark i ansiktet, och en örfil inte ska klassas som ”sånt man får tåla”, utan tas på allvar som den risk och den kränkning det faktiskt är. Det är ju just det här som jag hört mig själv propagera för. Att sätta gränser och säga stopp i tid, visa att någon bryr sig.
Och jag tror att ”låta gå” innebär en större risk för våra ungdomar, än detta. I princip. Men när jag sitter där och blickar över den glesa skogen av tunna nackar tänker jag att det borde ju finnas något sätt att hantera de här kaxiga killarna som egentligen är små. Någonting mitt emellan en fällande dom och en ryck på axlarna och ”pojkar har väl alltid slagits”.
Jag vet inte vilken väg det är, men jag gissar att den kostar pengar och resurser, och jag gissar att någon räknat ut att vi inte har råd. Och att de hårda tagen faktiskt är en billigare väg. När vi traskar ut i mörkret och det skipats rättvisa tänker jag, jag undrar om någon vann?
December är här, men vi är som vanligt några veckor före vår tid här på redaktionen. I eftermiddag ska vi få smaka på matredaktionens nyårsbuffé, som dukas upp i köket just nu. Och vi har redan kommit med julklappstips som du hittar på sidan 31 och framåt. Väldigt fina klappar som vår stilsäkra redaktionschef Ann har luskat fram.
Jag har kommit halvvägs i mina klappinköp. Och de allra flesta har jag köpt på nätet. I brevlådan dimper det ned bokpaket, men också fint handinslagna små paket med stickade vantar från Lina i Krakow.
Nej, jag känner henne inte, men hittade hennes handarbete på sajten etsy.com. Bara ett av de sätt som världen faktiskt kommer lite närmare via nätet.
Trevlig läsning,
Åsa Lundegård
