”Jag var ett besvärligt barn” säger Caroline af Ugglas som intervjuas i detta nummer. Jag tänker tillbaka på mig själv som barn. Om jag var besvärlig? Nej, jag tror inte det. Däremot ville jag aldrig vara hemifrån, och det var ju lite krångligt. Jag ville inte vara på lekis, för det kändes ”främmande”. Jag ville bara vara hos min bästa dagmamma, och när hon slutade, var det ett evighetsprojekt att hitta en ny. Jag tyckte det var så ensamt hos de där tanterna vi besökte. En av dem hade en sköldpadda, och en vuxen son. I min barnvärld var det så tomt och ödsligt så jag nästan ville gråta.
Jag låtsades vara sjuk när det blev uppspelning av ”Guldlock och de tre björnarna”, trots att jag skulle vara Guldlock, och borde vara glad. Jag var mest rädd och kunde inte gå ordentligt över den där linoleumscenen med kalasbyxorna nedhasade i grenen. Och ingen av de där känslorna gick att sätta ord på. Det är ju det som är svårt när man är sju år. När inget är riktigt fel, utom den där känslan.
I går var jag bjuden på jätteflott fest, klänning och högklackat och mingligt och egentligen väldigt kul. Men klockan tio vill jag gå hem. Hem till min soffa. Bara vara lite tyst och tända ljus. Och kanske var det samma längta hem-känsla som när jag var liten. Skillnaden nu är att jag inte behöver förklara för någon. Att min känsla räcker gott och väl.
Lite konstigt är det ändå, eftersom december är en festmånad. Det är nu vi ska klirra, sjunga, umgås och glögga mest varje dag. Och jag förvandlas i stället till tjuren Ferdinand och vill sitta under min korkek.
Om du känner igen dig, kan du ta din Icakuriren och slå dig ned i soffan och njuta lite fest i tidningsform. I det här numret bjuder vi in till Nobelfesten (sidan 14), du får fantastiskt fina tips på olika dukningar (sidan 36), och ett modernt julbord, skapat av Årets kock.
Och där någonstans, blir jag ändå lite sugen på jul och kalas. Om det får vara på mitt sätt. Människor jag känner mig hemma med. Snällisar som jag inte behöver göra mig till för.
När den här tidningen går till tryck intervjuar vi kandidater till ett vikariat som reportagechef. En av personerna vi träffar, som inte läst Icakuriren på länge, säger att den känns som en schyst kompis, som är på läsarnas sida.
Då blir jag glad och stolt. För precis så vill vi att det ska vara. Vare sig det är vardag eller fest.
Trevlig läsning,
