I år ska jag ge de samlade Muminböckerna i julklapp till en liten flicka i familjen. Mina äldsta barn älskade ”Vem ska trösta knyttet” när de var små. Särskilt stycket som lyder:
”Och knyttet gick och gick men inget hände fast det fanns fullt av folk på alla håll.
Han såg ej till en enda som han kände för knyttet var ett mycket ensamt troll och alldeles för blyg att säga hej, kan jag få tala några ord med dej?”
När jag läste högt skulle vi stanna just där. Säga det om och om igen, som för att öva, eller kanske besvärja sig inför större och svårare uppdrag i livet.
Och just de raderna kommer jag att tänka på när jag läser om Inger och Ann som är intervjuade i artikeln om ensamhet i juletid (sidan 42). Det är ju inte så lätt att kliva fram och bjuda in sig själv. Ensamheten gör något med oss, med känslan av vilka vi är, vad vi har rätt till. Den tar liksom självklarheten ifrån oss.
När jag var liten firade vi stor jul med alla kusiner och släktingar. Min mamma, som jobbade med handikappade inom omsorgen, som det hette då, brukade också bjuda in någon som annars riskerade att behöva sitta ensam på julafton. Jag och min syster blev provocerade, nästan arga.
Det skulle bara vara vi! Inga konstiga människor i rullstol som vi inte kände. Mamma blev lika arg tillbaka. Vad var det för fasoner att säga nej till någon som var ensam, när vi hade så mycket av allt! Jag tror till och med att hon skämdes lite över oss.
För som Inger i artikeln säger: ”Varför ska julen vara bara för de närmaste?”
Det jag själv önskar av min jul är dock att alla närmaste är med. För julafton är nämligen den enda dagen på hela året då mamma- och mostershjärtat får slå lugnt och fint. Alla barn under ett och samma tak, hurra!
Och det är det fridfulla mitt i det hektiska lökhackandet och köttbulletrillandet.
Jag vet inte hur du har det med julstressen, men ibland blir jag ledsen å julens vägnar, för det är få högtider som det gnälls så mycket på. Jag försöker ägna mig åt det som är skönast. Tända ljus, proppa ned hyacinter i olika krukor och beställa julklappar på nätet.
Men det är klart, en obligatorisk, alldeles för sen kväll dan före dopparedan, blir det. Vartenda år. Grannarna släcker, syrran smsar god natt.
Och jag och sambon står till knäna i härvor av ljusslingor som tappat varannan glödlampa och grinar tandlöst, allt medan klockan drar över midnatt…
Med hopp om en fridfull vecka,
Åsa Lundegård
