När jag skriver det här faller snö utanför fönstret. Det är lite som att sitta inne i en koja, som när jag var liten och vi hängde filtar över köksbordet och dukade servis med saft och russin och stannade där under en hel eftermiddag. Jag minns precis hur ombonat det gick att få till det ”med så enkla medel”, som det heter i inredningstidningar nu för tiden.
Det är lite koja-månad vi går in i nu, eller hur?
Livet efter kalas och galej och klackarna i ett eller annat tak, stinna dagar med knäckfrossa och all den där goda julmaten som – ja, till sist tröttnade vi, och årets drömskinka tog vi farväl till, nu längtar vi efter annat.
Jag vet vad jag längtar efter de första dagarna på året, och det är precis den maten som Måns lagade till årets första matreportage (sidan 16). Och så längtar jag efter att få lämna en tid bakom mig, och den möjligen bedrägliga illusionen av att få börja om.
Det är inte bara nytt år, det är också ett nytt decennium (läs Fredriks roliga spaning på sidan 14). Jag hade inte tänkt på det förrän min dotter sa ”vi som kommer att få barn på 10-talet”.
Jag har inte blivit klokare detta decennium och det baserar jag på det faktum att jag efter sju rökfria år firade in det nya milleniet med att ”bara ta ett par bloss”. Sedan tog det väl ett halvår innan jag var fullfjädrad rökare igen. Ett år senare slutade jag, och är numera i stället snusare. Inte så klokt.
Jag var småbarnsmamma, och blev tonårsmamma, och lärde mig att det där som alla sa, att ”det går så fort”, det stämde. Jag blev varannanveckasmamma, och så småningom nyfamilj, bonusmamma. Jag förälskade mig minst ett par gånger. Jag var inbiten reporter och blev redaktör och så småningom chef.
Jag fick besvärsrynkor i pannan, och trivselkilon nånstans mitt på. Jag blev gladare. Jag började träna. Jag slutade träna, och började igen.
Vad var det viktigaste som hände då? Nej, det var ingen av de här händelserna. Ingen till vansinne gränsande förälskelse eller bottenlös förtvivlan. Eller, jo, det är klart att de var viktigt. Men det är för de andra dagarna jag varje kväll känt stor tacksamhet. De som kallades ”koja-dagar” när jag var liten och som heter vardag nu.
Passa på att njuta extra av dina dagar nu när det nya bebisåret ligger slätt och fint framför dig. Njut också av extra kryss och en fantastisk intervju med en märkvärdig man (sidan 10).
Trevlig läsning,
Åsa Lundegård
