Dottern befinner sig i bil på blixthala vägar mellan Bollnäs och nånstans, och sonen ringer från en by i Thailand, ”lite off allting, så vi hyr moppar, men vi tar det väldigt lugnt i nedförsbackarna, de är som stup”, och exmannen och nya frun väntar bebis vilken dag som helst och det måste gå bra. Utanför mitt fönster här på redaktionen lyfter ambulanshelikoptrarna ett par gånger om dagen, jag ser ut över Astrid Lindgrens barnsjukhus, och när de lyfter och jag pausar lite, tänker jag att det är nån annan mamma och pappa och mormor eller farmor som är oroliga just den här gången, men en annan gång kan det vara jag. Kunde lika gärna vara jag.
Så blir jag nästan arg för att föräldralivet i synnerhet och människolivet i allmänhet, är så mycket oro. Och kanske hänger tankarna ihop med artikeln om Ann-Gerd, var son tjänstgör i Afghanistan. Eller så hör det ihop med den ganska nyss överståndna nyårshelgen och dess crescendo och topplistning av katastrofer under 00-talet.
Nånstans där blev det för mycket för mig, jag ville bara stänga av allt. Men det går ju inte. Det är bara att samla ihop sig, och som Ann-Gerd i intervjun säger till sig själv när hon övermannas av oro: ”Du måste lugna dig, du kan ändå inte göra något.”
Så nu lugnar jag mig och laddar för ett nytt och fantastiskt år. Och det är lite sent för nyårslöften, men ett snäll-löfte till mig själv är att ge mig tid att träna. Att komma igång med springningen, att ta mig till yogan på gymet, och att återuppliva de riktigt långa söndagspromenaderna. Gärna ensam.
Och nej, det är ingen plikt och borde inte vara ett måste. För varenda gång jag är inne i bra motionsperioder så känns det snarare som att jag skickar mig själv på spa.
Och så faller jag ändå ur spår. Ett väldigt konstigt mänskligt beteende, som jag faktiskt inte är ensam om.
Vill du förstå mer om hur din hjärna lägger krokben för dig, så läs artikeln på sidan 48. Du får inte ett enda löfte om ett enda minskat kilo, men du kommer nog att förstå lite bättre varför det ibland känns som om hjärnan, och dina vanor, lever sitt eget liv utan din inblandning.
Ja, jag hoppas att du får inspiration av det här numret, både av Charlotte Kallas medaljdrömmar på sidan 10 och de exotiska gröna nyheterna för fönsterbrädan på sidan 32!
