Helena Rönnberg, chefredaktör Icakuriren.
Det var på ett sommarjobb som jag testade för första gången. En apparat som kallades "datormaskin". Uppfylld av det fantastiska försökte jag beskriva upplevelsen i ett brev till min dåvarande pojkvän, "tänk dig som en skrivmaskin, fast bara tangenterna, kopplad till en sorts tv-skärm. På något sätt kommer sedan det här du läser nu ut på ett papper ur en så kallad printer, en apparat som står i ett annat rum." Ur printern flödade pappret i en lång omlotthög.
När mina barn hör mig berätta om det här ser de ut ungefär som när man säger att rymden är oändlig. Det sjunker inte riktigt in i dem att jag har upplevt ett liv före datorn.
Och nuförtiden är det knappt så att jag tror det själv. På min journalistutbildning för drygt 20 år sedan fanns visserligen en datasal, men vi gjorde de flesta skrivuppgifterna på skrivmaskiner. Hade man tur och kom tidigt lyckades man knipa åt sig en av de två elektriska maskinerna. De hade två fördelar: dels behövde man inte trycka ner tangenterna så förbaskat hårt som på de gamla mekaniska, dels hade de inbyggd TippEx, vilket var otroligt praktiskt. Man slapp pensla och blåsa och vänta tills den vita stinkande sörjan hade torkat.
Dagens klippa och klistra, som man gör med ett par knapptryck på datorns tangentbord, är otroligt mycket smidigare. Och vad gjorde våra reportrar före Google?
Hur snabbt utvecklingen har gått kom vi att prata om häromdagen på ett fika på redaktionen.
Under Icakurirens vinjett "Så funkar det" vill vi förklara hur saker och ting fungerar som vi är nyfikna på. I det här numret går vi igenom hur det går till att ha sitt hemtelefonnummer kopplat till mobilen. Själv har jag sedan länge ip-telefoni, alltså telefon genom bredbandsuppkopplingen, och det funkar bra förutom de gånger det inte funkar, så att säga. När kontakten med omvärlden via både internet och telefon är död, hur felanmäler man då – via brevduva? Tack och lov för mobilen i dessa lägen.
Att jag vuxit upp utan mobil är väl å andra sidan det enda som mina tonåringar tycker låter lockande. "Va, fanns det inga mobiler när du var tonåring, mamma! Då fick ni vara ifred för era föräldrar!". Jo, nog hade vi många vuxenfria zoner då vi växte upp. Å andra sidan ockuperar inte mina ungdomar hemtelefonen hela kvällarna, som jag gjorde, så att ingen annan kan ringa varken ut eller in. Det är väl inte många ungdomar nuförtiden som hör uttrycket "Lägg på, det är fler än du som vill ringa i det här huset!"? Var tid har sina utmaningar.
